Lindrin – Del 1

13 januari 2009

Eklövet lossnade från den tunna kvisten. Stillsamt singlade det ner och landade i den lilla bäcken. Bäckens vatten rörde sig mycket sakta där det ringlade sig ner mot lägre höjder och lövet flöt med.
Vattnet porlade fram under fler stora ekar. Flera av dem äldre än tiden själv och hade växt till gigantisk storlek. Ekskogen låg högt uppe i bergen och besöktes sällan av andra individer än småvilt, hjortar, rådjur och en och annan räv. Vid mera sällsynta tillfällen dök en varg eller björn upp, på jakt efter föda.
Solen som mödosamt brände sig ner genom morgondimman gav hela trakten en gyllene underbart vacker färg. Vattnets fart ökade undan för undan när marken lutade allt mer och lövet följde med. Bäcken mötte ytterligare ett litet vattendrag och med förenade krafter banade de sig vidare. Fler och fler bäckar bildade snart en å. Lövet framfart blev allt snabbare och vattnet blev allt ljudligare när det porlade ner över stenar och bergformationer. Snart hade en fors bildats. Våldsamt kastade sig forsen ut över kanten till ett stup och med ett dån landade den långt nedanför.
Det lilla lövet klarade sig med nöd och näppe från att dränkas i vattenmassorna. Det flöt vidare på vatten som långsamt stillade sig igen. Snart drev det in i en liten damm av lugnt vatten vid sidan av floden och stannade vid strandkanten. Hade lövet haft ögon att se med hade det sett en liten stuga intill dammen. Rök steg hemtrevligt ur dess skorsten. En underbar doft spred sig i den lilla gläntan från grytan som puttrade i eldstaden. Hade lövet haft en mage hade det säkert kurrat i den nu.
En flicka klädd i gröna skogskläder kom gående mot dammen. Flickan var klädd i byxor och en jacka. Plaggen var mer praktiska än mer traditionella kvinnliga plagg. I alla fall med det arbete som flickan hade framför sig. Solen som nu skingrat dimman helt skänkte en ljuv värme.
Flickan böjde sig ner över dammen och fyllde en hink med vatten. Lövet följde med in hinken.

***

Lindrin hukade sig ner vid vattenbrynet. Hon sänkte ner hinken i vattnet så att den fylldes med det kalla kristallklara vattnet. Hon log när hon såg ett vackert eklöv som följde vattnet in i hinken. Var kommer du ifrån, undrade hon. Det fanns inga ekar i närheten av stugan.
Flickan lyfte den vattenfyllda hinken och bar den till det grovt tillyxade bordet utanför stugan. Försiktigt fångade hon lövet i sina kupade händer och flyttade det till den handsnidade träskålen på bordet. I skålen flöt andra vackra växter som hon funnit på sina utflykter. Vattnet fick växterna att leva flera dagar innan de vissnade.
Ända sedan Lindrin var 12 år hade hon varje sommar tillbringat några veckor uppe vid stugan i bergen. De första två åren var hon där tillsammans med Runfaer, byns örtkvinna. Hon hjälpte den gamla kvinnan att samla örter. Det fanns massor av örter i bergen som inte fanns att hitta i skogarna runt byn. De efterföljande fem somrarna, liksom denna den sjätte sommaren, hade hon varit där ensam.
Runfaer började bli för gammal för att samla in de örter som hon behövde. Hon ägnade all sin lediga tid åt att lära den unga flickan allt hon visste om örter och deras läkande egenskaper. Den böjda kvinnan gladdes åt att flickan var så intresserad och läraktig. Vanligt folk gick långa omvägar för att undvika kvinnan. De kallade henne för häxa när de trodde att hon inte lyssnade, men Lindrin hade aldrig varit rädd. Tvärtom beundrade hon den gamla kvinnan och skrattade bara när folk varnade henne för häxan.
”Hon är inte mer häxa än vad jag är” hade Lindrin vid något tillfälle svarat. Detta hade dock lett till att det viskades bakom ryggen även på Lindrin.
Flickan kom ofta till Runfaer, som hon brukade kalla för mormor, med egna förslag på hur örterna skulle torkas och förvaras. Ibland till och med på vilka sjukdomar de kunde bota. Runfaer hade flera gånger frågat flickan varifrån hon hade fått dessa kunskaper, men flickan bara skrattade.
”Jag bara vet” blev svaret för det mesta. Någon gång sade sig flickan ha drömt om det.
Runfaer betraktade ofta den unga flickan med en tankfull rynka mellan ögonbrynen. Flickan utförde ofta nya uppgifter hon fått, lika naturligt som om hon utfört dem i åratal, trots att ingen talat om för henne hur hon skulle göra. Den gamla kvinnan förvånades gång på gång över flickans kunskaper. Men hon sade aldrig något till flickan om sina funderingar.
”Den här flickan är unik, på många vis” muttrade kvinnan för sig själv.

***

Lindrin älskade att samla örter. Att vistas ute i naturen var det bästa hon visste och sökandet efter örter gjorde vistelsen både spännande och viktig. Örterna hjälpe ju människor när de blev sjuka. Hon var också mycket förtjust i alla de djur som hon träffade på under sina strövtåg. Djuren blev hennes sällskap när hon var ensam vid stugan. Lindrin kunde sitta alldeles stilla och vänta på att djuren skulle våga sig fram till henne. Jag är en sten, var inte rädda, brukade hon tänka och djuren verkade känna vad hon tänkte. De kom ofta fram och nosade på den konstiga stenen. Om hon stod upp brukade hon tänka att hon var ett träd. Det fungerade lika bra det. Rådjur, harar, rävar, piggliner och en mängd andra djur kunde hon studera på nära håll på detta sätt.
Den här förmiddagen tänkte hon inte arbeta. Hon var klar med samlandet av örter och det mesta av det hon samlat in hade hon torkat och packat ner. Hon behövde bara vänta en dag eller två till på att det sista torkade innan hon skulle återvända ner till byn. Lindrin slevade upp en rejäl portion gryta på tallriken. Hon tänkte gå upp till den lilla sjön och besöka djuren där och då behövde hon vill äta rejält så att hon skulle orka. Det var en hel del klättrande innan hon skulle nå sjön. Lindrin var ofta vid sjön därför att det växte mängder av bra växter där.
Lindrin packade ner bröd, ost och en vattensäck i sin ränsel. Innan hon gav sig av såg hon till att ponnyn hade det bra i sin hage och sedan släckte hon elden. Nynnande för sig själv lämnade hon stugan bakom sig och följde den välbekanta stigen upp i bergen. Hon lyfte fram halssmycket som hängde innanför hennes linne. Smycket var det käraste föremål hon hade och det enda flickan hade kvar efter sin mor. Hon kramade smycket en stund och stoppade sedan tillbaka det innanför kläderna.
Solen steg allt högre. Luften blev långsamt varmare snart svettades Lindrin rikligt. Skogen ersattes snart av buskar och slutligen av berg. Landskapet blev allt kargare och de enstaka träd och buskar som växte här var små knotiga stackare. Hon började undra om det varit så klokt att klättra upp till sjön när det var så här varmt, men hon var ju nästan framme. Och vattnet i den lilla sjön härligt att bada i. Det var kallt men kristallklart och bottnen bestod av fin sand. Litte lättare till sinnet klättrade hon vidare.
Efter närmare två timmar nådde Lindrin upp till platån och plötsligt bytte naturen skepnad igen. En otroligt lummig grönska bredde ut sig. Barr- och lövträd trängdes med varandra längs stigen och mellan dem växte buskarna och undervegetationen så att det nästan hördes. Nu var det bara några minuters väg kvar till sjön.
Vegetationen öppnade sig plötsligt och den lilla vackra sjön bredde ut sig framför henne. Stranden bestod av omväxlande klippor och sand. På några ställen växte skogen ända ner till vattnet.
Lindrin gick till sin favoritplats. Det var här hon slog läger när hon samlade örter här uppe. Dock hade hon aldrig övernattat här. Runfaer hade bestämt förbjudit henne att göra det. Den gamla kvinnan påstod att det fanns odjur här uppe som bara kom fram om natten. Lindrin trodde egentligen inte på monster och odjur men hon trodde däremot på att hålla sina löften. Hade hon lovat att inte övernatta här så gjorde hon inte det.
Väl framme vid sin lilla strand slängde hon av sig kläderna och sprang ut i vattnet. Det var verkligen kallt, men samtidigt uppfriskande. Hon svalkade sig några minuter varefter hon lade sig på en klippa och lät solen torka sig. Hon andades in långa andetag och smakade av de friska dofterna. Hon åt en lunch som bestod av brödet och osten hon haft med sig och lite grönsaker som hon plockat längs vägen. Många av de grönsaker som de odlade hemma i byn växte vilt här uppe.
När hon ätit bestämde sig Lindrin för att se om hon kunde locka ner några djur till vattnet. Hon kunde inte se några djur men hon kände deras blickar inifrån skogsbrynet. Det var så varmt att hon nöjde sig med att ta på sig underkläderna. Hon gick bort en bit längs stranden och satte sig lutad mot en sten. Jag är en sten, jag är inte farlig, tänkte hon och väntade spänt. Hon visste att hon måste sitta alldeles stilla om djuren skulle våga sig fram.
Efter en liten evighet såg hon rörelser bland buskarna. Ett rådjur stack fram huvudet och vädrade misstänksamt i luften. Det var en hind. Hinden tittade bort mot Lindrins lägerplats en lång stund. När det bestämt sig för att inga faror fanns gick rådjuret ut på stranden. Med försiktiga steg gick hinden ner till vattnet och drack. Snart kom ytterligare tre rådjur fram ur snåren, två kid och en ytterligare en hind. Lindrin njöt av de vackra djurens närvaro.
Plötsligt stelnade rådjuren till. Med ett brak kom fem piggliner tumlande ut ur växtligheten. De såg ut som en blandning av hund och gris. De hade nästan ingen päls på kroppen men benen, halsen, huvudet och svansen hade lång päls. De var tjocka som smågrisar, hade korta ben och tryne istället för nos. Munnen var dock fylld av vassa huggtänder så det var tydligt att de var köttätare.
Lindrin hade alltid tyckt om piggliner. De var söta att titta på och verkade alltid gladlynta. De lekte nästan alltid när man såg dem. De största pigglinerna nådde knappt Lindrin till knäna. De rusade runt varandra i sin lek. Långsamt kom de närmare den sittande flickan. En av pigglinerna kom fram och nosade på Lindrins ena fot. Lindrin kunde inte motstå en impuls att böja sig fram och klappa djuret på ryggen.
Djuret ryckte till. Som om Lindrin faktiskt hade förvandlats från en sten till en människa. När flickan böjde sig fram gungade hennes halssmycke fram mot pigglinen. Smycket träffade djuret på nosen. Med en reflexmässig rörelse bet pigglinen till om smycket. När djuret sedan tog ett språng från flickan slets halsremmen av.
Alla djuren flydde huller om buller in i skogen.
“Nej, mitt halsband, stanna” skrek Lindrin efter dem.
Lindrin hoppade upp och sprang efter pigglinerna. De var inte tillräckligt snabba för att springa ifrån henne. Dessutom höll de ihop i en tät formation som gjorde att Lindrin lätt kunde se var de tog vägen. Djuren flydde rakt mot en klippformation. De sprang in i en buske vid klippans fot. Lindrin dök ner på knä och kröp in under buskarna. Bakom buskarna kunde hon se en öppning i klippan. Efter bara någon sekunds tvekan kröp hon in i hålet.
Meter efter meter fortsatte gången in i berget. Gången blev allt mörkare och krympte samtidigt i storlek. Snart fick flickan lägga sig på mage och åla sig fram. Hon stannade och lyssnade. Hon tyckte sig höra ljud längre in i gången. Mörkret var nu kompakt. Åh, jag önskar att jag kunde se i mörkret, tänkte Lindrin och till hennes förvåning så tycktes plötsligt gången framför henne ljusna. Den blev inte helt ljus, mera som en gråaktig skymning. Fylld av nytt mod ålade hon sig vidare inåt. Gången blev allt trängre. Lindring kunde bara precis tränga sig fram genom den. Det var tur att flickan inte hade tendenser till cellskräck.
Plötsligt öppnade sig en grotta framför henne. Den var så hög att Lindrin nästan kunde stå upprätt i den. Den var fyra steg bred och nästan tio steg lång. Hon kröp in i grottan och satte sig vid den ena kortändan. Pigglinerna hade samlats vid den andra kortändan. De morrade och visade sina vassa tänder för den inkräktande människan.
“Såja, jag vill bara ha mitt smycke” sade Lindrin med mild stämma. Hon ville visa Pigglinerna att hon inte var farlig. Hon satt stilla och pratade lugnt till djuren. Hon tyckte sig se att de långsamt började slappna av. En av dem hade fortfarande Lindrins smycke i munnen. Den ville tydligen inte släppa sin trofé.
Plötsligt började pigglinerna morra och visa tänderna igen. Nervöst försökte de gömma sig bakom varandra. Lindring tycke att de verkade titta mot grottans ingång, inte mot henne. I det konstiga ljuset vred hon huvudet mot ingången och håret reste sig i hennes nacke.
I gångens mynning gungade ett svart huvud fram och tillbaka, tyst som en svävande ande. Ljudlöst gled huvudet längre in i grottan och blottade en avlång kropp. Hon kände inte igen varelsen men anade att det var ett av de odjur som Runfaer hade varnat henne för. Det svarta huvud riktades än mot Lindrin och än mot pigglinerna, som om det tvekade om vilket byte det skulle välja. Lindrin kände sig plötsligt mycket naken i sina underkläder. Hon önskade att hon tagit på sig sina kläder innan hon gick till djuren. Det var kallt och rått i grottan och åsynen av det tysta odjuret sände ytterligare kalla kårar genom henne.
Odjuret kom längre in i grottan och stannade igen. Det såg ut som en blandning mellan orm och ödla. Den hade korta ben och lång kropp. Kroppen var grövre än en mans lår. Djuret såg ut att sakna både ögon och öron, det hade dock en väldig nos.
Plötsligt märkte Lindrin att odjurets huvud inte längre pendlade fram och tillbaka, det var stadigt fixerat mot henne. Långsamt började odjuret röra sig framåt igen. Hon såg hur dess ansikte delad sig under nosen. Ett otroligt antal vassa tänder kom till synes. Större och större blev gapet och snart var det bara vassa tänder runt ett svart hål som riktades mot den darrande flickan.
När odjuret var ett steg från Lindrin släppte flickans förlamning. Jag är ett träd, tänkte hon panikslaget. Odjuret stannade liksom förvånat till någon sekund men började sedan närma sig igen. Träd växer väl inte i grottor? Den kanske äter träd. Jag är en sten, tänkte Lindrin. Odjuret stannade igen. Tänderna fälldes in. Odjuret kom fram och nosade på flickan. Hon vågade inte andas. Hon kände den kalla nosen snudda vid ena knäet. Hon ville skrika rakt ut men lyckades på något sätt låta bli. Kallsvetten rann i floder längs ryggen.
Lika plötsligt det dök upp, tappade odjuret intresset för Lindrin. Det riktade sin uppmärksamhet mot pigglinerna istället. Ljudlöst flyttade den sig genom grottan mot de fem panikslagna djuren. Det stannade intill dem. Snabbt som en orm dök dess huvud rakt in bland pigglinerna. Lindrin såg hur odjuret lyfte en av pigglinerna i sin mun och skakade det våldsamt. Pigglinen hade Lindrins smycket i munnen och tappade det under den våldsamma behandlingen. Smycket kom flygande och landade framför Lindrin. Hon tog snabbt upp smycket och tryckte det mot sitt bröst.
Odjuret fortsatte att skaka pigglinen tills den hängde livlöst i dess mun. Som en vålnad vände det sig sedan om och gled ljudlöst ut ur grottan, samma väg som den kommit.
Lindrin satt kvar som en sten i grottan i minst en timme innan hon vågade röra sig. De fyra återstående pigglinerna hade för länge sedan glöm det som hänt och lekte galna lekar i sin ände av grottan. När sedan pigglinerna vågade sig ut ur grottan vågade också Lindrin åla sig ut därifrån. Skakande av köld och spänning kröp hon ut genom gången och sprang tillbaka till lägret. Solens sköna strålar värmde hennes nerkylda kropp, men det kände hon inte.
Snabbt klädde hon sig och packade ner sina saker. Hon lämnade platån med snabba steg och hon tittade sig hela tiden över axeln.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *