Lindrin – Del 2

4 februari 2009

Del 2

Lindrin var halvvägs tillbaka till stugan innan hon kunde förmå sig att stanna igen. Hon satte sig med ryggen mot en klippa och funderade på det som hänt. Hon konstaterade lite förvånat att hon för första gången i sitt liv blivit rädd, riktigt rädd. Hon andades med långa djupa andetag och tvingade sig att slappna av. Hur det än var så var faran nu över, tänkte hon. Hon hade lärt sig en läxa. Att obeväpnad ge sig in på okända platser på det där viset var mycket dumt. Hon borde i alla fall ha tagit med sig sin kniv. Lindrin skakade på huvudet, liksom för att skaka av sig det som hänt och hon tvingade sig själv att tänka på trevligare saker. Snart skulle hon få återse sin familj. Och det såg hon fram mot.
När hon åter var på väg mot stugan funderade Lindrin på det som hade hänt. Hon hade alltid trott att det var därför att hon satt alldeles stilla som djuren vågade komma fram till henne. Nu undrade hon om det låg något mer bakom det. Odjurets reaktioner i grottan var märkliga. När Lindrin föreställt sig att hon var ett träd hade odjuret verkat förvirrat. När hon ändrade sig till en sten hade odjuret accepterat det direkt och tappat intresset för henne. Dessutom hade det blivit ljust i grottan när hon önskade att hon skulle kunna se i mörkret. Hon förstod inte vad det var som hände vid de där tillfällena men hon insåg att det var något viktigt.
Tillbaka vid stugan satte Lindrin igång med förberedelserna för färden tillbaka till byn. Örterna hade torkat och var nu klara. Det varma vädret hade påskyndat torkningen. Kommande morgon skulle hon ge sig iväg.
Kvällen kom smygande med underbara dofter. De lätta molnen på himlen färgades röda av den nedgående solen. Lindrin satt utanför stugan och njöt av den ljumma kvällen för sista gången den här sommaren. Hon lyssnade till den rogivande ljudet av sakta porlande vatten och bruset från vattenfallet på avstånd. Efter den skräckfyllda upplevelsen på dagen kändes det ännu skönare att sitta här i den välbekanta trygga miljön. Trots att hon trivdes så bra här uppe längtade hon ändå efter att få komma hem. Hon saknade Skarlan och Milda som hade tagit hand om henne, som om hon varit deras egen dotter. Hon saknade också Runfaer, hennes låtsasmormor och mentor. Den gamla kvinnan och Lindrin hade alltid haft ett alldeles speciellt förhållande. De här människorna som tagit sig an flickan sedan hon var ett spädbarn var värda all beundran. Lindrin hade aldrig behövt känna att hon inte var deras riktiga dotter. Hon hade alltid känt sig älskad och hade fått det stöd hon behövde när livet bjöd på svårigheter.
Lindrin fann att hon satt och tummade på sin mors smycke. Milda hade sparat smycket åt henne och när hon fyllde tio år hade hon fått det. Det var ett vackert smycke i silversmide. Lindrin öppnade det försiktigt. Inuti smycket fanns ett utrymme som verkade vara ämnat för en bild, men tyvärr så fattades bilden. Lindrin brukade längta så att det värkte i henne efter sin mor och hon brukade fantisera om att det fanns en bild av henne i smycket. Hennes mor var en vacker kvinna med ett vänligt ansikte. Hon hade långt svart hår och gröna ögon, precis som Lindrin. Hon tryckte smycket mot sina läppar och lät det sedan försvinna in under linnet igen.
När Lindrin reste sig tyckte hon sig se en rörelse i ögonvrån. Hon tittade mot rörelsen, men såg bara en tomt buskage. Hon fortsatte att titta en god stund mot platsen, men ingenting rörde sig. Hon ryckte på axlarna. Dagens händelser har gjort mig nervös, tänkte hon. Hon gäspade stort. Det var dags att gå till sängs.

***

På morgonen lastade Lindrin buntarna med torkade örter på ponnyn. Hon hade inte sovit så bra. Hon hade drömt om odjur och svarta svävande varelser. Hon hade också hört en kvinnoröst som sade åt henne att söka efter eld och vatten. Kvinnans röst hade ekat som om hon varit i en stor tom sal.
Lindrin packade ner sina tillhörigheter en ränsel och gick sedan en sista runda för att se att allt var i ordning innan hon gav sig iväg. Hon kontrollerade att kniven satt på sin plats vid bältet. Pilbågen och den käpp som Skarlan gjort åt henne fäste hon ovanpå buntarna med örter. Med en sista längtansfylld blick mot stugan startade hon sedan färden ner mot byn. Det var drygt fyra timmars färd så det var lika bra att komma iväg. Vädret var bra att resa i, växlande molnighet och lite mildare än dagen innan.
Medan hon gick vandrade Lindrins tankar till sina föräldrar. Skarlan hade varit envis med att lära Lindrin att hantera vapen. Dels för att kunna jaga, men också för att försvara sig. Han tog ofta med henne ut i skog och mark där han undervisade henne i jakt. Konsten att sätta ut snaror såväl som att skjuta med pilbågen. Skarlan tyckte nämligen att jakt var att likna vid konst. I utbildningen ingick även att flå och plocka ur djuren. En syssla som Lindrin inte var så entusiastisk över, trots att hon insåg att det var nödvändigt för att få föda. När hon var ensam föredrog hon att äta grönsaker för att slippa den blodiga hanteringen.
Vid andra tillfällen lärde han henne att slåss. Han förklarade att det var skillnad att skjuta pilar mot människor och mot djur. De flesta djuren valde att fly medan människor hade en obehaglig vana att gå till motanfall eller att skjuta tillbaka. Han hade lärt henne att slåss med käpp och med kniv, och hur hon skulle försvara sig om hon inte hade vapen. Han hade dock varnat henne för att det oftast var bättre att välja förhandlingar än strid. Att striden alltid var en sista utväg. Det gick för det mesta att prata sig ur en hotfull situation. I alla fall när det gällde människor. Om man hade med odjur, jättar eller andra ondskefulla varelser att göra så var det en annan sak. Då var det nog bäst att skjuta först och fråga sedan.
Tankarna vandrade över till Milda. Kvinnan som lärt henne det mesta om alla de hantverk som kvinnorna i byn traditionellt utförde. Milda hade med outsinligt tålamod visat Lindrin hur arbetet med att väva, sticka, virka, sy och liknande gick till. Lindrin var inte lika läraktig i dessa sysslor som hon var med örterna, men hon lärde sig snart knepen. Hur olika typer av mat skulle förvaras, kryddas och tillredas var andra saker som hon lärde Lindrin. Här hade flickan lättare att lära för det hela kändes mer besläktat med hanteringen av örterna.
Det var också Milda som lärde Lindrin saker som det en ung flicka behöver veta om blommor och bin. Till exempel vad hon skulle akta sig för när hon umgicks med pojkar. Det var alltid Milda som talade med henne om sådana saker. Om Skarlan råkade vara i närheten när samtalet hamnade på sådana ämnen så brukad han rodna och snabbt lämna rummet, till kvinnornas ohejdade munterhet.
Lindrins tankar avbröts av att hon tyckte sig se en rörelse i ögonvrån igen. Precis som kvällen innan, tänkte hon. Den här gången var det vid sidan om stigen, i ett stenparti minst hundra steg upp på sluttningen. Hon stannade och granskade platsen en stund. Allt verkade stilla.
Hon hade hunnit ungefär halvvägs ner till byn när hon såg någon komma mot henne långt nere på stigen. Lindrin undrade vem det kunde vara. Hon spände blicken och tyckte sig se Skarlans välbekanta kraftfulla gångstil. Glädjen vällde upp inom henne. Först tänkte hon springa honom till mötes men ändrade sig sedan. Något i jägarens bestämda steg fick Lindrin att fundera. Hon bestämde sig istället för att göra ett experiment. Eftersom djuren inte tycktes se henne när hon koncentrerade sig på att vara stilla skulle hon nu prova om samma sak gällde för människor.
Lindrin tog ett par steg från stigen och ställde sig för att vänta. Jag är ett träd, tänkte hon. Minuter gick sakta medan Skarlan närmade sig undan för undan. Hon såg att han verkligen hade bråttom. Han var alldeles röd i ansiktet av ansträngning efter den långa turen. Hon såg hur han hajade till och tittade mot henne. Hans steg blev mer tveksamma och när han var tjugofem steg från henne stannade han. Långsamt vred han sig runt ett varv som om han letade i alla riktningar. Han kom långsamt fram mot henne.
”Står du bunden här, var är Lindrin?” frågade han ponnyn.
Först blev Lindrin förvånad. Sedan förstod hon att Skarlan inte såg henne. Han tog hästens grimma och började undersöka packningen. Han tittade sig oroligt omkring igen, gick några steg åt ena hållet. Stannade sedan och tittade sig vilset omkring. När han stod med ryggen mot henne släppte Lindrin koncentrationen och tog ett par steg mot honom.
Så snabbt att Lindrin knappt såg det vände sig Skarlan mot henne. Han hade sin kniv i handen. När han såg vem det var som kom mot honom förändrades hans ansiktsuttryck från spänning till lättnad och sedan förvirring.
”Var gömde du dig? Jag såg dig inte.”
”Hej, det var roligt att se dig också” svarade flickan.
Skarlans ansikte mjuknade och sprack upp i ett leende. Han stoppade ner kniven i dess slida och öppnade sedan armarna. Han slöt dem om flickan när hon hoppade in i hans famn. De skrattade och kramade varandra men Lindrin märkte att han inte var sitt vanliga jag. Han var spänd och verkade orolig. Han tittade över hennes axel ner mot stigen han nyss kommit uppför.
”Du får inte gå ner till byn. Jag hinner inte förklara nu men du måste vända tillbaka upp till stugan. Jag kan berätta medan vi går.”
De började gå uppåt stigen som Lindrin nyss kommit nerför.
”Nå, var gömde du dig när jag kom”, frågade Skarlan nyfiket.
”Vad såg du för något?” motfrågade hon.
”Vad då såg, vad menar du?”
”Du pratade med ponnyn. Vad såg du för något?”
”Han stod bunden vid det där trädet” sade Skarlan och pekade nerför backen. Han tystnade plötsligt och tittade klentroget nerför backen.
”Trädet är borta” sade han med en rynka mellan ögonbrynen.
”Jag gjorde ett litet experiment. Det är något konstigt som händer när jag koncentrerar mig på vissa saker.” Lindrin berättade historien om djuren och att hon föreställde sig att hon var stenar och träd. Hon berättade också om den mörka grottan som blev ljus när hon önskade det.
”Jag gjorde så här” sa Lindrin. Jag är ett träd, tänkte hon sedan och såg hur Skarlans ansikte ändrades från misstro till häpnad.
”Du blev ett träd mitt framför mina ögon” sade han. Han sträckte ut handen och rörde vid henne. Du känns i alla fall inte som ett träd. Du känns som en flicka.” Han skakade på huvudet. Hade svårt att acceptera det han såg.
”Vi har mycket att tala om men vi måste fortsätta. Jag tror att du är i fara” sade han.
De fortsatte under tystnad en lång stund. Båda två var djupt försjunkna i tankar. Plötsligt kom Lindrin på vad hon ville fråga om tidigare.
”Varför får jag inte gå hem?”
”Det har hänt tråkiga saker hemma i byn.”

Skarlan berättade att man hela sommaren hade hört rykten om att farliga män hade börjat terrorisera byarna nedanför bergen. Först vaga rykten om avlägsna platser men ryktena växte sig starkare och snart hörde man namn nämnas på människor man kände till och som sades ha råkat illa ut. En morgon hade plötsligt tolv svartklädda soldater ridit in i byn. Deras uniformer var helt svarta förutom en gyllene drake som var broderad på deras bröst. De hade tvinga ut alla byborna ur sina stugor och samlat alla unga kvinnor mitt i byn. Man hade rivit av dem kläderna på överkroppen och tittat på flickornas ryggar. De hade inte funnit vad de sökte efter och började istället fråga ut folk om det fanns fler flickor i byn.
De hade snart börjat misshandla folk för att få dem att tala. Skarlan hade passat på att smita ut i skogen när ingen såg honom. Han hade smugit sig iväg från byn och sedan gått raka vägen upp mot stugan.
”Förr eller senare kommer någon att berätta att du finns här uppe, och då kommer männen upp hit.”
”Varför tror du det, vad skulle de vilja med mig?”
”Vad de vill vet jag inte, men de krävde att få se alla flickor i din ålder och sökte något på deras ryggar. Jag råkade höra när en av männen rapporterade till deras ledare. Ingen stjärna rapporterade mannen. Ledaren beordrade då männen att söka vidare.
Skarlan tog tag i Lindrin och hejdade henne. Hans blick var fylld av oro.
”Du har ett födelsemärke på ryggen som är format som en stjärna” sade han. Deras blickar möttes medan han lät det sjunka in i henne. ”Det är dig de letar efter.” Han gjorde en gest mot stigen att de skulle fortsätta gå.
”Minns du att jag berättade om hur vi hittade dig när du var ett spädbarn? Jag berättade inte riktigt hela sanningen då. Jag trodde inte att det var viktigt, men nu inser jag att det är det. Att vi hittade dig intill en död kvinna var sant. Kvinnan som vi tror var din mor. Men jag berättade aldrig om de döda soldaterna. Nu anar jag att de dog när de försökte försvara dig. Tolv män som på sätt och vis lyckade i sitt värv, för de som anföll dem hittade inte dig. Men de fick sätta livet till allihop. Det måste ha varit mycket trogna och tappra män som stred till sista blodsdroppen. Dagens händelser har gjort att jag bättre förstår det som hände då.”
Lindrin lyssnade uppmärksamt. Hon kunde inte förstå varför någon skulle leta efter henne. I synnerhet om det var onda män. Män som misshandlade oskyldiga människor bara för att få information från dem. Information som de kanske inte hade. Tankarna virvlade i flickans huvud. Hon kunde inte komma på något hon gjort i sitt förflutna som skulle kunna resultera i att någon skulle vilja henne ont.
Lindrin kände hur Skarlan grep tag om hennes arm. Greppet hårdnade så att hon kved till av smärtan.
”Var tyst” viskade Skarlan.
Båda två ansträngde hörseln till sitt yttersta. Genom vinden kunde Lindrin höra ljudet av en galopperande häst. Skarlan hade blivit alldeles vit i ansiktet.
”Dom är här. Göm dig.”
Skarlan tog hästens tyglar och fortsatte längs stigen som om han var vilken vandringsman som helst och Lindrin sprang in mellan några träd tio steg från stigen. Jag är ett träd, tänkte hon och hoppade att den som kom inte skulle se henne.
Skarlan gick så snabbt han förmådde. Han ville komma så långt bort ifrån Lindrin som möjligt innan ryttarna hann ikapp honom. Han visste att han inte skulle ha en chans om han skulle försöka slåss mot de där männen. De var vältränade krigare som rörde sig med krigarens självsäkerhet och arrogans. Skarlan skulle säker kunna tävla med dem i bågskytte och sådant men förmodligen inte i kamp man mot man. Det betydde dock inte att han inte skulle försöka. Han skulle inte tveka att utmana dem om de hotade Lindrin. Och det skulle förmodligen bli hans död insåg han.
Hästen kom allt närmare. När den passerade Lindrin sköljde en våg av lättnad över henne.
”Gartan” ropade hon och sprang fram ur buskaget. Skarlans bror kom galopperande på deras stora arbetshäst. Det var egentligen inte en ridhäst utan en häst som de brukade använda för att transportera hem jaktbytet från skogarna. Han hade ytterligare en häst med sig i en grimma. Även den andra hästen var en arbetshäst.

Gartan tog tag i Lindrin och lyfte upp henne bakom sig utan att stanna hästen och de fortsatte upp mot Skarlan. Skarlan hade stannat och vänt sig mot dem. Gartan hoppade av hästen i farten och bröderna omfamnade varandra.
”Ta den andra hästen så tar vi oss fram fortare” sade Gartan. Utan vidare samtal satt bröderna upp på hästarna och sporrade dem vidare upp i bergen. Skarlan red först och Gartan med Lindrin bakom sig följde efter. Lindrin höll i ponnyns grimma.
Nu när de red till häst tog de sig fram mycket fortare och snart var de uppe vid stugan. Den sista biten red de nere i ån för att hästarna inte skulle lämna spår efter sig. De fortsatte förbi den lilla stugan. Skarlan pekade mot vattenfallet som låg femhundra steg från stugan och Gartan nickade sitt bifall. De fortsatte i det allt oroligare och djupare vattnet. När de närmade sig fallet bottnade inte ponnyn längre. Den simmade bakom dem med sin last av örter. De tre hästarna med sina ryttare fortsatte genom vattenfallet.
Innanför vattenridån öppnade sig en grotta som vidgade sig till en sal. Grottan var väl så stor som behövdes för att inhysa både hästarna och deras ryttare. De tre satt av och band hästarna vid ett räcke som någon hade placerat där inne. Lindrin tittade bedrövat på örterna som nu var allt annat än torra. Ljudet från vattenfallet var öronbedövande i grottan och det skulle vara lönlöst att försöka samtala där inne. Skarlan vinkade åt de andra att följa honom.
Längst in i grottsalen fanns en mörk gång. Lindrin önskade att hon skulle se i mörkret och log för sig själv när ljuset kom. De två männen fick dock nöja sig med att snubblande treva sig fram. Gången ledde uppåt och svängde långsamt åt vänster. Ljudet från vattenfallet avtog hela tiden. Gången mynnade ut i ännu en grotta vars ena ände öppnade sig ut mot dalen. Lindrin såg att de nu var en god bit upp på bergssidan. Hon visste att det här var en lägerplats som användes innan man byggde bergsstugan. Det var ett tryggt och bra gömställe men inte så praktiskt eftersom ingången låg bakom vattenfallet.
Skarlan satte sig vid grottans öppning så att han kunde hålla ett öga mot stugan. Han tittade frågande på sin bror.
”Berätta vad som hänt. Varför kom du upp hit”.
”Det har hänt massor av saker efter att du försvann” sade Gartan. ”Soldaterna blev allt vildare. De hotade folk och skulle just börja piska Bjoran när det plötsligt kom fler soldater. De nya soldaterna hade inte likadana uniformer som de första. De var röda och svarta och symbolen på deras sköldar var en örn. De var dubbelt så många som den första gruppen soldater och snart började de hota varandra. När de nya soldaterna drog vapen valde de andra att fly. I tumultet tog de med sig Bjoran och försvann i skogen. När vi ville tacka de nya soldaterna för att de räddat oss började även de kräva att alla flickor i Lindrins ålder skulle samlas i byn. De var inte alls intresserade av att rädda Bjoran.”
”Vilka var de nya soldaterna” frågade Skarlan.
”De presenterade sig inte. Istället började de också hota folk. De var inte lika brutala som de första soldaterna, men de var minst lika bistra och beslutsamma. När alla flickor var samlade kom en kvinna ridande in i byn. I alla fall tror jag att det var en kvinna. Hon hade en kåpa uppdragen över huvudet så att det inte gick att se ordentligt. Kvinnan tittade noga på alla flickorna. Hon vidrörde deras pannor med fingrarna. Slutligen satt hon upp på sin häst och försvann ur byn igen. Jag smet iväg vid första bästa tillfälle. Jag förstod att du var på väg hit upp, så jag följde efter.”
Tystnade lägrade sig medan de smälte det som Gartan berättade.
”Hur gick det med Bjoran?”
”Männen i byn skulle ge sig ut och leta efter honom men jag valde att leta reda på er i stället.”
”Så nu får hela byn nu lida på grund av mig” konstaterade Lindrin med en tung suck.
Brödernas blickar sökte sig till Lindrin. Hon såg så spröd och försvarslös ut där hon satt. Det var bröderna som hade hittat henne när hon var ett spädbarn. Nu undrade de vad de egentligen ställde till med den där dagen när de bar hem hittebarnet från skogen. Vad var det med flickan som gjorde att soldater från två olika arméer var ute efter henne? Det sved till i Skarlans hjärta när han såg flickan sitta där. En plan hade börjat ta form i hans huvud och han insåg nu att bröderna skulle bli tvungna lämna henne ensam att gömma sig för soldaterna.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *