Lindrin – Del 3

15 februari 2009

”Det kommer någon.” Skarlan drog sig undan från öppningen. Han lade sig ner och kikade försiktigt ner mot stugan och såg tre ryttare sakta rida fram mot den. De var klädda i svarta uniformer med en hel del inslag av rött. De spred ut sig och närmade sig långsamt stugan. Bakom de tre första ryttarna kom fler ryttare in i synfältet. Skarlan räknade till tjugo ryttare innan han tappade räkningen.

”Jag ser mer än tjugo ryttare. De har svartröda uniformer. Det måste vara de nya soldaterna som du berättade om Gartan. De sprider ut sig runt stugan” berättade Skarlan.

En av ryttarna hade en bybo med sig. Det såg ut som Hender, Bjorans son. Hans var bunden i sadeln. Nu var stugan helt omringad. Några av soldaterna satt av. De drog sina vapen och gick in i stugan.

”Vad händer” undrade Gartan otåligt.

”Ingenting just nu. De kommer ut från stugan och pratar med sin ledare. Ledaren pekar ut mot skogen. Soldaterna sprider ut sig. Han bad dem nog att leta efter oss. De letar i alla riktningar utom hitåt. Här finns ju bara ett stup. De ser inte vår grotta.” Skarlan log för sig själv. Det var verkligen ett bra gömställe.

En av ryttarna, klädd i svart kåpa, gick in i huset. Skarlan trodde att det är en kvinna. Hon rörde sig inte som soldaterna. Kvinnan kom ut ur stugan igen. Hon satt upp på hästen och talade med soldaten intill henne. Soldaten red fram mot Henders häst. Han satt av och lyfte sedan ner Hender från sin häst.

Skarlan såg hur en av ryttarna blåste i ett horn, men ljudet från vattenfallet gjorde att han inte hörde hornet.

”Soldaterna samlas igen. En av dem pratar med Hender. Han drar fram en kniv. Nej, låt bli. Vänta. Han skär av repet som Hender är bunden med. Nu rider de iväg. De lämnar Hender vid stugan.”

Även Gartan kikade nu fram över kanten och såg hur soldaterna galopperade bort samma väg som de kommit. Kvar vid stugan stod Hender och tittade efter soldaterna. De väntade en stund för att se om soldaterna kom tillbaka. Hender hade satt sig ner på bänken utanför stugan. Han tittade lite förstrött mot grottan. Ynglingen anade att de hade gömt sig i den.

”Lindrin, stanna här och håll utkik så går jag och Gartan ner och hämtar Hender.”

Bröderna försvann in i gången. De trevade sig genom mörkret ner mot hästarna. När de var utom hörhåll vände sig Skarlan till brodern.

”Hon har magiska krafter” sade han.

”Vad menar du” frågade Gartan.

”Hon kan förvandla sig till olika saker.”

”Förvandla sig?”

”Kanske inte förvandla direkt sig men hon kan göra så att hon ser ut som ett träd eller en sten. Och hon kan se i mörker. Hon berättade att hon var i en mörk grotta. När hon önskade att hon skulle se där inne så blev det ljust” fortsatte Skarlan. Gartan väntade på att han skulle fortsätta.

”Hon förvandlade sig till ett träd mitt framför ögonen på mig. Jag skulle ha svurit på att hon verkligen var ett träd. Men när jag tog i henne så kändes hon som vanligt, som en människa. Jag börjar undra om det är därför som de letar efter henne. På grund av magin alltså” sade Skarlan.

”Jag undrar om inte Runfaer kände till det, eller i alla fall att hon anade det” sade Gartan. ”Innan jag smet iväg från byn skickade hon med mig ett meddelande till Lindrin. Runfaer bara stod där mellan husen som om hon visste att jag skulle komma den vägen. Hon sa att jag skulle hälsa till Lindrin att hon skulle söka upp en kvinna uppe på Högplatån som kunde hjälpa henne.”

”Det finns väl inga kvinnor uppe på Högplatån. Där bor ju ingen. Det finns ju jättar där uppe.”

”Det är möjligt, men så sa hon i alla fall. Om det nu finns en kvinna som bor där så kanske det skulle vara ett bra gömställe för Lindrin. Soldaterna ger sig nog inte upp på Högplatån utan vidare. Jättarna kanske inte är så smarta, men de är inte ofarliga för soldaterna.”

”Är de farliga för soldater är de väl farliga för Lindrin också. Hur tänker du egentligen?” undrade Skarlan irriterat.

Med en känsla av vanmakt fortsatte bröderna ner till vattenfallet. Det tog sig igenom vattenridån och när Hender såg dem reste han sig och kom skyndande mot dem. Bröderna kramade om Hender och tog med honom in genom vattenfallet.

”Hur är det med dig, behandlade de dig väl?” frågade Skarlan.

Hender, som var ett par år yngre än Lindrin var mån om att visa att han minsann var en vuxen man.

”Det är ingen fara med mig. Jag är mer orolig för min far” svarade han.

Bakom fallet kunde de inte tala så de fick hålla inne med frågorna tills de var uppe i grotta där Lindrin väntade på dem. Lindrin som var god vän med Hender kramade om honom.

”Du är väl inte skadad” undrade hon.

”Nejdå, ingen fara” svarade pojken.

”Fick du reda på vad soldaterna ville” frågade Skarlan.

”Nere i byn tog de reda på att Lindrin var här uppe vid stugan. De tvingade mig att visa dem vägen. När ni inte var vid stugan förstod jag att ni hade gömt er bakom fallet. Men jag låtsades som att jag inte visste var ni tagit vägen. Jag talade inte om någonting för dem.”

”Sade de någonting som vi kan ha nytta av att veta?”

”De tjatade om hur viktigt det var att de fick tag i Lindrin. De sade att de ville att hon skulle komma till dem om hon kom tillbaka. De kom från Hertigdömet Samborg sade de.”

”Från Samborg” tänkte Skarlan högt. ”Det ligger på andra sidan Muragerna. De har kommit en lång väg. De anstränger sig verkligen för att få tag i dig.” Han tittade på Lindrin.

”Jag undrar var de andra soldaterna kom ifrån” svarade hon.

Hender trampade otåligt.

”Jag skulle vilja gå hem igen. Jag vill hjälpa till att söka efter min far” sade han.

”Naturligtvis” svarade Skarlan. ”Du ska få återvända. Gartan får följa med dig. Du behövs nere i byn” fortsatte han vänd mor brodern.

”Och du” undrade brodern?

”Jag ska utföra en avledande manöver. Jag tar en av hästarna och ponnyn och rider in i Muragerna. Jag kan locka soldaterna att följa mig i flera veckor om det behövs.”

Han vände sig till Lindrin.

”Du får ge dig iväg upp till Högplatån.” han gav sin broder en blick och Gartan berättade om hälsningen som Runfaer skickat till henne. Skarlan tyckte inte om det men han såg inga alternativ. Dessutom var Runfaer den visaste människa han någonsin mött. Sade hon att Lindrin kunde få hjälp där uppe så var det väl så.

”Ta skydd! Soldater” Hender hade gått fram till grottans kant.

Alla drog sig in i grottan och än en gång lade sig Skarlan på magen och kikade ut genom grottans öppning. Den här gången var det bara två soldater som syntes. De stod i skogskanten och tittade mot stugan. Det var inte lätt att se dem i dunklet.

”Bra gjort Hendel, du har verkligen ögonen med dig” sade Skarlan. ”Jag tror inte att de har sett oss”.

Det dröjde en god stund innan soldaterna vågade sig fram ur skuggorna under träden. Det visade sig vara sex män med helsvarta uniformer. När de var säkra på att de rödsvarta soldaterna inte längre fanns kvar red de fram till stugan. De letade igenom stugan och verkade sedan slå läger intill den. De reste två små tält och satte igång med att tända en eld för matlagning.

Allting lugnade långsamt ner sig och soldaterna slog sig till ro vid stugan. De turades om att stå vakt och snart kom skymningen smygande.

”Vi måste ta oss bort härifrån i skydd av mörkret” sade Skarlan. ”Jag har en känsla av att de här svartklädda typerna är värre att tampas med än de andra”.

***

Lindrin såg hur Skarlan försvann ur hennes synfält. Hon hade aktiverat sin förmåga att se i mörkret, men här utomhus visade det sig att ljuset verkade avta ungefär femton steg från Lindrin. Utanför denna cirkel var det lika mörkt som för andra människor. I ögonvrån såg hon hur också Gartan och Hender lämnade ljuset och försvann in i mörkret. Månen hade gått i moln och det gick inte att se någonting alls.

Skarlan hade tjatat om att hon skulle vara försiktig och akta sig för jättarna så många gånger att hon nästan blivit irriterad på honom.

”Jag är varken döv eller dum, jag ska vara försiktig” hade hon irriterat svarat honom. Han hade tittat länge på henne och sedan nickat. Nu var det upp till henne insåg han.

Vattnet dröp om henne efter att ha passerat genom vattenfallet. De hade tagit farväl uppe i grottan för de ville inte riskera någon extra tid här utanför fallet. Däremot hade de bett Lindrin att vänta någon minut innan hon gav sig av. Om någon hade gillrat en fälla därute så skulle de attackera männen och då skulle Lindrin kunna smita iväg under tumultet. Om det inte fanns någon fälla så kunde hon bara stillsamt gå iväg längs stigen.

Lindrin skulle sig av uppåt, vidare upp i Muragerna mot Högplatån. Skarlan skulle ta sig längre in i bergskedjan. Han skulle lämna tydliga spår efter sig och förhoppningsvis skulle soldaterna följa honom istället för att söka efter Lindrin. Gartan och Hender skulle ta sig ner mot byn igen.

På avstånd tyckte sig Lindrin se himlen blinka till. Det kanske var åska på väg. Ett oväder skulle kunna vara till hjälp. Hon gav sig av från vattenfallet parallellt med berget mot stigen som började hundra steg därifrån. Förmågan att se i mörkret var verkligen användbar. Om hon blev förföljd skulle hon kunna se förföljaren men han skulle inte kunna se henne. Det skulle ge henne många fördelar.

Hon tyckte att det var trist att redan behöva skiljas från Skarlan men insåg att det var nödvändigt. Skarlan hade tagit med sig ponnyn för att förvilla fienden så hon hade inte ens det sällskapet. Det skulle ändå inte gå att ta med ponnyn längs de stigar hon skulle ta. Hon skulle behöva ta stora omvägar och förlora mycket tid om hon hade med sig sin häst.

Lindrin hade vandrat en god stund när hon kände den första regndroppen mot sin panna. Ljuset från blixtarna kom allt oftare och de lyste starkare undan för undan. Snart regnade det ihärdigt och Lindrin var tacksam för att hon inte hade stannat och bytt till torra kläder som hon hade tänkt. Mullret från åskan blev starkare. Plötsligt började det blåsa. Vinden kom västerifrån och piskade regnet mot Lindrin. Det började bli svårt att se, trots att hennes förmåga skingrade mörkret.

Vinden ökade ytterligare i styrka så att regnet kom horisontellt. Det piskade henne i ansiktet och rann ner i ögonen. Blixtarna avlöste nu varandra med korta mellanrum och hela berget lystes upp. Vid en ovanligt kraftig blixt tyckte sig Lindrin se en svart skepnad avteckna sig mot himlen en bit ovanför henne. Hon tyckte att det såg ut som en hund, eller en varg. Fattas bara att hon skulle bli attackerad av vilda djur nu, tänkte Lindrin, men vid nästa blixt fanns skepnaden inte kvar längre. Lindrin tog fram sin kniv för säkerhets skull.

Hon trodde inte att vinden skulle kunna öka ytterligare, men det gjorde den. Snart hade hon svårt att hålla balansen. Hon började desperat fundera på att söka efter ett lämpligt skydd när hon märkte att hon kommit upp till platån som hon så brådstörtat hade lämnat dagen innan.

Hon stapplade in bland träden. De gav ett visst skydd mot vinden men inte mot regnet. Hon hade inte sett skymten av någon hund eller varg igen, men den episoden hade hon redan glömt. Snart fann hon att hon stod på stranden där hon slagit läger dagen innan. Hennes blick sökte sig mot klippan där öppningen till pigglinernas grotta fanns. Hon funderade en stund och började sedan tränga sig fram genom buskarna mot klippan.

Med ryggsäcken framför sig och kniven i ett fast grepp trängde hon sig in genom gången till grottan. Tanken på odjuret fick henne att rysa av obehag men behovet av skydd var starkare än rädslan för odjuret. Nu var hon beredd, beväpnad och desperat. Hon hade ju också sin förmåga att förvandla sig till en sten att ta till.

Pigglinerna var där inne. De hade trängt ihop sig mot väggen på samma ställe som dagen innan. De tittade oroligt på Lindrin när hon kom in i grottan, men de verkade inte lika rädda som förra gången. Lindrin satte sig vid grottans lediga sida och öppnade ryggsäcken. Hon tog fram torra kläder och bytte om.

Det var skönt att slippa de våta kläderna och snart började Lindrin känna sig bättre till mods. Hon samlade ihop några stenar som låg i grottan. Hon blockerade grottans ingång med stenarna och sin ryggsäck. Blockeringen kanske inte skulle hålla en inkräktare ute, men det skulle höras om någon försökte ta sig igenom den. Dessutom så skulle Pigglinerna säkert väsnas om odjuret dök upp igen.

När Lindrin var klar med blockeringen åt hon en måltid på bröd och torkat kött. Skarlan och Gartan hade givit henne all sin proviant, så hon hade mat för flera dagar.

Maten gjorde henne sömning. Med en tröja som kudde lade hon sig ner och blundade. Åskan lät avlägsen här inne och regnet hördes inte alls. Det luktade jord och lite instängt där inne. Hon var tacksam för att pigglinerna inte uträttade sina behov i grottan. Hon tänkte på dagens händelser och funderade på hur morgondagen skulle bli när hon gled in i sömnen. Hon sov hårt ända tills pigglinerna väckte henne.

Lindrin satte sig yrvaket upp. Det tog en stund innan hon kom underfund med var hon var. Hon trängde undan mörkret och tittade på pigglinerna. De små grishundarna försökte ta sig ut genom den blockerade gången.

”Jag ska hjälpa er” sade hon och gick fram till gången. Hon tog bort ryggsäcken och stenarna och gick sedan undan. Hon tittade noga på djuren när de sprang ut ur grottan. De verkade inta alls oroliga, vilket Lindrin tolkade som att inga fiender fanns i närheten.

Hon tog sina ägodelar och kröp efter Pigglinerna ut ur grottan.

Stormen hade passerat. Solen stod redan högt på himlen och spred sin behagliga värme över platån. Marken ångade när nattens fukt brändes bort.

Lindrins vackra strand såg förskräcklig ut. Stormen hade slitit löv och kvistar av träden. Här och där låg hela träd omkullvräkta. Allting låg huller om buller.

Hon gick ner till sjön och ordade frukost. Hon funderade på om hon skulle ge sig tid att fiska men nöjde sig med att samla in lite grönsaker och frukt. Hon ville inte slösa med brödet och det torkade köttet mer än nödvändigt. Hon fick ihop en god måltid. Det fanns massor av frukt och grönsaker som lågt utspridda efter natten. Det hon inte orkade äta stuvade hon ner i ryggsäcken. De kläder som blivit blöta under natten torkade snabbt eftersom att hon hade sträckt ut dem på klipporna.

Hon hade minst en dags vandring framför sig innan hon skulle komma till Högplatån. Trots att hon helst ville stanna vid sjön ett tag så tvingade hon sig att bryta upp. Det stigar som hon skulle följa upp mot Högplatån var inte alls vara lika välkända för henne som de hon kommit på under natten. Det var flera år sedan hon var i närheten av Högplatån, uppe på den hade hon aldrig varit.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *