Lindrin – Del 4

22 februari 2009

Snart lämnade hon skogen och kom ut i bergigare terräng igen. Först bar det utför men snart började terrängen stiga igen. Dagen var varm men en skön vind svalkade henne där hon gick. Med jämna mellanrum vände hon sig och kontrollerade att hon inte var förföljd. Det var vid ett sådant tillfällen hon fick syn på den, och den här gången var hon säker. Det stod en varg på en klippa en bit ovanför henne och tittade mot henne. Den var mörk, nästan svart och Lindrin fick en känsla av att den var mycket stor. Hon såg den bara under några sekunder innan den var försvunnen igen. Hon undrade om det var den här vargen som hon sett skymta här och där dagen innan. I så fall följde den efter henne. Varför skulle den göra det, undrade hon.
Hon kämpade på och stigen blev allt brantare. Hon började fundera på att ta middagsrast när hon fick syn på en överhängande klippa i bergssidan. Det gick inte att kalla den för en grotta men den gav skydd mot regn och ett visst skydd mot vinden. Alldeles intill stigen rann dessutom en bäck som innehöll kallt klart vatten. Hon bestämde sig för att tillbringa natten här.
När hon ätit satt hon lutad ryggsäcken och vilade sig. Det kändes att hon hade gått mycket de senaste dagarna. Hon var visserligen van att gå mycket, men nu hade hon mer packning med sig. Solen började sjunka bakom bergen och skuggorna blev allt längre. På avstånd fick hon syn på vargen igen. Den satt på en klippa och tittade rakt mot henne. Efter en stund lade den sig ner på klippan. Fortfarande vänd mot Lindrin. Den hade förmodligen insett att hon hade stannat för natten.
Lindrin kände ingen oro över att vargen följde henne. På något sätt kändes det betryggande. Hon begrep dock inte varför hon kände så. Också hotet från soldaterna kändes mer avlägset där hon satt. Det kändes nästan overkligt. Hennes vanligen så lugna och harmoniska liv hade över en natt blivet helt kaotiskt. Hon somnade till slut och sov oroligt trots att hon var övertygad om att vargen vaktade henne.

Gryningen kom med löften om ännu en vacker dag. Lindrin låg så bekvämt att hon inte alls ville stiga upp. Hon bestämde sig för att ge sig själv några minuter till under filten. Hon kastade en blick mot klippan där vargen suttit men den fanns inte längre där. Hon kände sig lite besviken över det. Hon tvingade sig att stiga upp och tvättade sig i bäcken. Det kalla vattnet fick henne att vakna och efter att ha ätit frukost kände hon sig någorlunda pigg. Hon nynnade lätt när hon lämnade nattlägret på sin fortsatta färd mot Högplatån.
Muragerna visade sig från sin bästa sida. Vädret var underbart och bergen bedövande vackra. De reste sig som gråskimrande jättar så långt ögat nådde. De berg som låg längst bort i hennes synfält hade snö runt topparna. Hon var tacksam att hon inte skulle ta sig över bergen. Högplatån var hög men den var ingenting jämfört med de här topparna. Muragerna sträckte sig flera dagsritter åt alla håll.
Nu när hon visste att vargen fanns i närheten så såg hon den då och då. Ibland bara som en skepnad i ögonvrån men ibland stod den och såg på henne på avstånd. Hon försökte komma på en anledning till varför en varg skulle följa efter henne men inga hållbara idéer kom till henne.
Lindrin funderade också på kvinnan som skulle finnas där uppe på platån. Hur kunde en kvinna bo här uppe? Och vad skulle kvinnan kunna hjälpa henne med? Ett gömställe?
Något som Lindrin borde ha funderat på istället var de varningar som Skarlan givit henne. Hon var på väg att runda en klippa när hon fick se två stora individer komma mot sig. Lindrin hade aldrig sett en jätte förut men hon insåg direkt att det här var två jättar. Hon tog två snabba steg bort från stigen och tog skepnaden av ett träd. Hon var övertygad om att jättarna skulle se ett träd och bara gå förbi henne.
Jättarna var egentligen inte så väldigt stora. De var ett huvud längre än en människa men de var betydligt kraftigare. Säkert dubbelt så bred som en man. Armar och ben var som timmerstockar. De hade runda huvuden och öronen stod rakt ut från huvudet. De hade inte ett hårstrå på huvudena och heller inga ögonbryn. De såg ut att röra sig sakta men förflyttade sig ganska fort.
Hon stod alldeles still och höll andan medan jättarna närmade sig. När den första jätten var i jämnhöjd med Lindrin stannade han och stirrade på henne.
”Har du sett vad som står här” sade han till den andra jätten. ”De brukar inte stå så här.” Rösten var djup och sävlig.
Lindrin blev orolig för att hon såg ut som ett träd som normalt inte fanns i den här trakten. Vad skulle hända om de fick för sig att hugga ner henne? Båda jättarna hade en stor yxa hängande vid bältet.
”Nej, det brukar de inte. Jag undrar varför” svarade den andra jätten.
De tittade nyfiket på henne. Lindrin insåg att hon måste andas. Långsamt lät hon luften lämna hennes lungor.
Plötsligt med förvånande snabbhet grep den första jätten tag om hennes hals med ena handen. Han lyfte henne som om hon varit en trasdocka.
”Dom brukar spring omkring och skrika. Undrar varför den inte gör det” sade han. ”Det ser ut som en hona” fortsatte han.
”Jag börjar bli hungrig. Det här passar ju bra” sade den andra jätten.
”Men vi kan väl ha lite kul med den först”.
Lindrin hade svårt att andas. Så hårt var jättens grepp om hennes hals. Hon insåg att jättarna inte blev lurade av hennes träd. Hon började istället fundera på hur hon skulle ta sig ur den här situationen. Hon tänkte just börja prata med jättarna när jätten som höll henne tog tag i hennes tröja och slet den av henne som om den varit av papper. Med ytterligare två ryck hade han rivit av henne alla kläderna.
Jättarna skrockade över sin tur och försökte överträffa varandra med idéer om vad de skulle göra med flickan. Lindrin fladdrade som en ledlös docka i jättens väldiga grepp. Hon var så chockad och upprörd att hon inte ens kom sig för med att skrika.
Plötsligt kom vargen flygande genom luften. Den landade på den ena jättens rygg och bet ett fast tag om ena ena axeln. Jätten och vargen föll omkull på stigen medan jätten vrålade av smärta och ursinne. Lindrin fylldes av hopp men det var kortvarigt för jätten hade lyckats få ett grepp om vargen hals och tryckte ner den mot marken.
”Mer mat” sade jätten som höll i Lindrin. Han skrockade medan den andra jätten hakade loss yxan ur sitt bälte. Han höjde yxan. Lindrin insåg förtvivlat att han tänkte hugga ihjäl vargen.
”Nej, stopp” skrek hon men jättarna tog inget intryck av henne.
”Uhhh.” Jätten med yxan stönade till. Lindrin såg att en pil stack ut ur jättens panna.
”Vaddå Uhhh” sade jätten som höll fast Lindrin och vände sig mot den andre. ”Ahhh” stönade han sedan. Greppet om Lindrin lossnade och hon föll mot marken. Hon såg att även den andra jätten hade fått en pil i huvudet. Den stack ut ur hans tinning. Långsamt som ett avsågat träd föll han omkull.
Den första jätten hade delvis landat på vargen. Vargen lyckades ta sig loss och reste sig upp. Den stirrade på Lindrin någon sekund och vände sig sedan om. Precis när den tog ett språng bort från Lindrin landade en pil där vargen nyss hade stått.
”Nej, skjut den inte” skrek Lindrin samtidigt som hon kom underfund med att om det fanns pilar så fanns det också bågskyttar. Och hon var naken sånär som på underkläderna. Hon satte sig ner och förvandlade sig till en sten. Hon såg hur vargen skuttade iväg och försvann runt en klippa. Hon tittade sig oroligt omkring för att se om hon kunde på syn på några bågskyttar. Tänk om soldaterna hade hunnit ifatt henne.
Efter en stund kom en man försiktigt gående längs stigen. Han hade en pilbåge i ena handen och en gigantisk kniv i den andra. Över hans axel stack ett antal pilar upp. Han stannade några steg från jättarna och tittade noga på dem. Han petade på först den ena och sedan den andra med ena foten innan han verkade nöjd och stoppade undan kniven. Han tittade sig om.
”Hallå, är det någon här” ropade han.
Lindrin granska mannen. Han såg ut att var i hennes egen ålder, eller något äldre. Han var klädd som en jägare. Lindrin tyckte att han såg pålitlig ut.
”Jag är här men du får inte vända dig om. De där odjuren slet sönder mina kläder.
”Jag ska inte titta” sade han.
”Lova det.”
”Javisst jag lovar.” Lindrin tyckte att han lät opassande munter på rösten.
”Jag måste få min ryggsäck så att jag kan ta fram nya kläder.”
”Är det den här?” mannen böjde sig ner efter ryggsäcken och sträckte sedan ut den bakom sig. Lindrin såg hur mannen sneglade mot henne för att sedan spärra upp sina blå ögon.
”Men var är ni då?” undrade han.
”Vänd er om, ni lovade.”
”Jaja” förvånad vände han sig om igen. Rösten hade kommit från stenen framför honom. Han hörde hur Lindrin rotade i sin ryggsäck och att hon klädde sig.
”Nu är jag klar” sade hon.
Mannen vände sig om och hans ögon att spärras upp igen. Framför honom stod en bedövande vacker flicka. Hon hade långt svart hår som hon samlat i en hästsvans och de grönaste ögon han någonsin sett. Hon var klädd mer som en jägare än som en kvinna. Hennes kinder var blossande röda efter den kränkande behandling hon utsattes för och de gröna ögonen blixtrade av ilska.
”Är ni en häxa?” undrade mannen.
”Varför tror du det?”
”Därför att du nyligen var förvandlad till en sten” sade han. Men nu ser du mer ut som en trollpacka. Lika ilsken som en trollpacka i alla fall” lade han till med ett retsamt leende på läpparna.
”Du är inte så vacker att skåda själv” gav hon igen. Fast nu ljög hon, han var faktiskt riktigt stilig. Han hade blont ostyrigt hår och han såg vältränad ut.
Det blev tyst och de två granskade varandra.
”Borde du inte tacka mig istället för att förolämpa mig” undrade han.
”Det var inte jag som började med förolämpningarna, men tack för att du hjälpte mig.” Lindrin insåg att hon hade uppfört sig omoget. Även om mannen var en retsticka så hade han förmodligen just räddat hennes liv.
”Jag menar det, tack” sade hon igen och mötte hans blick.
”Bara kul att kunna hjälpa en vacker kvinna i nöd” svarade han. ”Det är nog bäst att vi tar oss härifrån. Det kan komma fler av deras sort. Var är du på väg? Det här är ju inte direkt de vanligaste färdvägarna.
”Jag är på väg upp till Högplatån. Jag ska söka efter en kvinna som sägs bo där uppe.”
”Högplatån är ingen ofarlig plats att vara på. På senare tid har det dykt upp en hel del nya jättar. Vi har ofta besök av soldater också. Och de är för det mesta ännu farligare. Och så är det ju alla andra otyg som lever här omkring.”
”Vi, vilka vi?”
”Jag och mina vänner. Vi bor där uppe.”
”I går visste jag inte att någon bodde där uppe och nu får jag veta att det bor flera människor där.”
Mannen hade börjat gå medan de talade och Lindrin följde efter.
”Jag heter Lindrin, kan du hjälpa mig att hitta kvinnan? Känner du till henne?
Han stannade och vände sig om.
”Det var värst vilka krav du ställer på en främling. Hur vet du att du kan lita på mig. Jag kanske också vill riva sönder dina kläder” han höjde frågande på ögonbrynen.”
Lindrin blev både irriterad och fascinerad av mannens retsamma leende. Han hade en humoristisk glimt i de blå ögonen men där syntes också ett sorgset drag. Hon ville lita på honom och kände inom sig att det var en ärlig man.
”Vad heter du?” frågade hon.
”Danel.”
”Jaha, Danel. Jag tror att du är en ärlig människa. Och jag tror inte du kommer att slita av mig kläderna.”
Han log mot henne. Han var förvånad över att hon verkade ha glömt bort den farliga situation som hon nyss var i. Hon verkade mer arg och irriterad är rädd.
”Högplatån är mycket stor. Utöver mig och mina vänner känner jag bara till en kvinna som bor här uppe. Jag har inte träffat henne. Alla här uppe undviker henne så gott vi kan.”
”Varför då?”
”Det går rykten om att hon är en farlig kvinna. En häxa som det är säkrast att hålla sig ur vägen för. Hon kan förtrolla dig till vad som helst om hon får syn på dig… sägs det.”
”Tror du på sånt prat. Varför är du inte rädd för mig då? Om du tror att jag är en häxa.”
Lindrin såg vargen stå på en klippa ovanför Danels axel. Vargen hade anfallit jättarna och nästa blivit dödad. Lindrin kände att ett ännu starkare band hade knutits mellan henne och vargen. Hon log.
”Hallå, var tog du vägen” frågade Danel. Han vände på huvudet för att följa hennes blick, men vargen fanns inte längre där.
”Jag ber om ursäkt. Jag föll i tankar. Det har hänt så många märkliga saker de senaste dagarna. Jag känner mig lite trött. Nå, kan du hjälpa mig eller inte”.
”Jag ska ta dig till Högplatån Lindrin. Och jag är inte rädd för häxor. Jag har i alla fall inte träffat någon häxa som har varit elak mot mig. Fast å andra sidan har jag inte träffat någon som har varit snäll mot mig heller.”
Han vände sig om och de återupptog klättringen mot Högplatån. När det vandrat en god stund började naturen ändra form. De karga bergen fick undan för undan lämna plats för grönska. Gröna ängar bredde ut sig, blev till buskiga snår och sedan trädbevuxen skog. Träden blev allt större och Lindrin kände sig allt mindre inför dem.
”Hur kommer det sig att du letar efter häxan.”
Lindrin funderade lite innan hon bestämde sig för att lita på honom.
”Vår hemby blev plötsligt invaderad av soldater. Min far och min mormor sade att det var mig de letade efter.”
Lindrin berättade allt som hon varit med om de senaste dagarna för Danel. Hon kände instinktivt att hon kunde lita på honom. Mot slutet av hennes berättelse hade naturen ändrat form igen. De var omgivna av stora ekar.
”Så det här är Högplatån” undrade hon. Jag har hört talas om hur höga träden är här uppe, och de är verkligen höga.”
”Det här är bara snåren i skogens utkant, vänta tills vi kommer in i den riktiga skogen.”
Lindrin trodde att han överdrev men snart fick hon gapa av förvåning. Skogen framför henne var så gigantisk att det nästan var ofattbart. Stammarna på de största träden var så grova att det var minst femton steg tvärs igenom dem. Kronorna bredde ut sig femtio steg över hennes huvud. De var så stora att de växte ihop med de andra träden och tillsammans bildade de ett tak som täckte stora delar av Högplatån. På marken växte inget annat än gräs. Inga buskar eller mindre träd orkade växa här.
”Vad är det för sorts träd” undrade Lindring.
”I utkanterna är det vanlig ek men här inne är det Kungsek, en släkting till den vanliga eken. Den kan bli tio gånger så stor som en vanlig ek.” Danel tittade på henne. ”Jag föreslår att vi går hem till mig och äter och vilar innan vi böjar leta efter häxan åt dig” fortsatte han. ”Det är som sagt en stor skog att leta i.”
Lindrin begrundade hans uppriktiga ansiktsuttryck och nickade sitt bifall. ”Jag kan verkligen behöva både mat och vila”.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *