Lindrin – Del 5

15 mars 2009

Danel nickade. Han styrde stegen mot en klippa som reste sig bland träden. De klättrade upp på klippan och när de nådde dess topp såg Lindrin att några grenar sträckte sig ner mot toppen. Danel klättrade upp på en gren, räckte henne handen och de klättrade uppåt. Barken var så grov så att det fanns gott om fäste för både händer och fötter när de klättrade.
När de slutligen nådde upp till trädets krona kom nästa överraskning. Utrymmet i kronan var så stort att det rymde ett litet hus. Huset hade både väggar, golv och tak och utanför huset fanns en liten trädgård.
Lindrin blev alldeles förstummad. Hon tittade sig storögt omkring.
”Har du byggt allt det här?” undrade hon.
”Nja, inte helt ensam. Jag har fått hjälp av mina grannar”.
Danel beordrade Lindrin att lägga sig och vila medan han ordnade något att äta. Under tiden som han arbetade med maten berättade han om sin bostad. Huset var byggt av virke som de hade hämtat från skogens utkanter. Ingen som bor på Högplatån vill ta virke ur de stolta Kungsekarna. Han berättade att de hade burit upp jord och anlagt en liten köksträdgård och de hade släpat upp stenar som de murat en eldstad av.
Lindrin lyssnade till Danels behagliga röst och snart kom sömnen smygande till henne. Danel upptäckte snart att hans åhörare inte längre lyssnade men lät henne sova. Hon sov djupt hela natten och i drömmen hörde hon än en gång kvinnorösten som uppmanade henne att söka nyckeln mellan eld och is.
Hon vaknade när en solstråle som letat sig ner genom lövverket spelade över hennes ansikte. Hon kände sig utsövd, och hungrig, som en varg. Hon steg upp och gick ut ur stugan. Danel satt vid eldstaden och rörde i grytan.
”God morgon” hälsade han och kunde inte låta bli att le åt hennes yrvakna utseende. Håret stod åt alla håll. ”Jag hade inte hjärta att väcka dig när du somnade så hårt. Kom och sätt dig. Du får gårdagen middag till frukost.”
Det vattnades i Lindrins mun. Trots att det bara var ett par dagar sedan hon senast åt lagad mat, kändes det som en evighet. Grytan som Danel hade lagat till var underbart god. Hon åt med glupande aptit medan Danel tittade på. Han hämtade vatten ur en snillrikt konstruerad anordning som samlade regnvatten, från trädets lövverk, i en vattentät djurhud. Genom att lossa ett tvinnat rep fick han vattnet att rinna ner i en bägare. Han räckte henne bägaren och hon drack girigt av det klara vattnet.
”Jag har något som jag vill visa dig och som du säkert kommer att uppskatta”, sade han när hon ätit klart. ”Kom med”.
Danel tog henne med ut på en grov gren. Grenen sträckte ut sig mot nästa trädkrona. På vissa ställen hade han byggt ledstänger så att de kunde ta stöd där de gick. När de kom fram till nästa krona visade det sig att där fanns ett badrum. En vattensäck av samma slag som i den andra kronan, fast större, samlade vatten som sedan kunde tappas ner i en försänkning i trädkronan. Vid sidan av försänkningen fanns en eldstad där vatten kunde värmas.
”Här kan du ta ett bad om du vill. Jag kan tända eldstaden åt dig medan du hämtar rena kläder.”
När hon kom tillbaka med kläderna hade han fått fart på elden. Danel visade henne hur hon skulle värma vatten och tappa det i försänkningen. Sedan var det bara att blanda i kallt vatten till önskad temperatur. Han lämnade henne och gick tillbaka till stugan.
Lindrin tyckte att det var en otrolig lyx. Hela sommaren hade hon tvättat sig i ån bakom stugan och det här var första gången på flera veckor som hon kunde bada i varmt vatten. Hon tog god tid på sig och när hon kom tillbaka till trädstugan väntade Danel på henne.
”Jag tänkte ta med dig till min far. Han är nog en av dem som vet mest om Högplatån. Han kan tala om för dig var häxan finns.”
De gav sig av ut på en gren mot ett annat träd. Det visade sig att trädkronornas grenar bildade ett nät av gångar högt över marken. På några ställen hade broar av rep byggts där träden själva inte nådde till varandra. Broarna hade sedan kamouflerats så att de inte syntes från marken. Efter vägen pekade Danel ut flera träd där vänner till honom bodde.
”Jag har inte hört talas om att det bor folk här uppe”, sade Lindrin.
”Det beror nog på att vi inte vill att någon ska känna till oss. Om fel personer får veta att vi bor här kommer vi inte att få vara ifred. Vi skulle bli jagade och förmodligen dödade.”
”Vem skulle jaga er då?”
Det blev tyst en stund medan Danel tänkte efter.
”Alla som bor här är på något sätt utstötta ur sina samhällen. Vi är anklagade för olika brott eller för otrohet mot staten eller gudarna eller vad som helst som passar våra förföljares intressen.”
”Du behöver inte svara på det här om du inte vill. Vad blev du anklagad för?” frågade Lindrin.
”Jag har ärvt mina anklagelser. Mina föräldrar fördrevs från Semborg därför att min far inte tyckte om vad kyrkan gjorde mot befolkningen. Men jag tror att det är bättre att min far får berätta om det där. Vi är snart framme vid mina föräldrars träd.”
”Det kanske är bäst att du väntar här. Vi är inte så vana vid främlingar här. Jag måste nog förklara för min far vem du är.”
Lindrin stannade i trädet medan Danel gick över till en annan krona. Hon såg hur en man kom och mötte honom och att de stod och pratade med varandra. Danel pekade mot Lindrin. Hon tyckte sig se att diskussionen blev delvis upprörd men till slut nickade den äldre mannen sitt medgivande.
Danel kom tillbaka till henne.
”Far gick med på att träffa dig.”
”Han verkade inte direkt bli förtjust över idén.”
”Han är bara mån om familjens säkerhet. Det blir nog bra.”
Tre barn kom dem till mötes när de gick över till familjens träd. De såg ut att vara mellan fem och femton år. De hälsade blygt på Lindrin och försvann sedan iväg bland grenarna i någon lek. Danels far stod med ryggen mot dem och arbetade med någonting. Han vände sig om när han hörde dem komma. Lindrin såg hur mannens vänliga ansikte förvandlades och att han blev likblek när han fick syn på henne. Mannen hade öppnat munnen för att hälsa på dem men det kom inte ett ord mellan läpparna. Efter en stund gjorde han en kraftansträngning och presenterade sig.
”Jag är Gundar, Danels far. Jag har lovat att berätta lite om oss och om häxan vid moderträdet.”
Gundar bad dem sitta ner och satte igång med sin berättelse.
Han berättade att prästerna i Semborg hade stort inflytande och efter att Hertiginnan Sinderlin plötsligt hade försvunnit hade deras inflytande ökat. De lade sig i vad folk ägde, vad de gjorde och vad de pratade om. De lade sig till med i folks tankar, de förbjöd folk att tänka på vissa saker. Jag protesterade mot detta och då hotade man att döda både mig och min familj om jag inte lämnade landet.”
”Präster som hotar folk till livet. Det låter som en märklig kyrka” sade Lindrin.
”Nja, det är inte kyrkan som hotar folk. Det finns alltid hantlangare som levererar hotelserna mot betalning. Det beror också på vem som styr kyrkan. Kardinal Rinveeren tog över kyrkan några år innan Hertiginnan försvann. Han införde hårdare regler och kyrkan började sträva tillbaka mot gamla tiders system. Hertiginnan Sinderlin var mot denna utveckling, men hon försvann och en förvaltare över styret av hertigdömet. En förvaltarens uppgift är att bevara slottet och upprätthålla lagarna medan man väntar på att en ny hertig eller hertiginna ska ta över makten. Förvaltaren kunde alltså inte hindra kyrkan från att införa nya regler för befolkningen. Hans uppgift är bara att bevara Hertigdömet, inte att stifta lagar.”
”Och när kommer en ny Hertig eller Hertiginna?” undrade Lindrin.
”Det finns regler som säger att när det äldsta barnet till en avliden härskare blir myndig, när det fyller 18 år, så ärver det titeln. Tills dess bevarar förvaltaren riket. I det här fallet vet man inte om Hertiginnan lever och man vet inte heller om hennes barn lever.”
”I palatset finns det en sal som runt väggarna har kandelabrar uppsatta, en kandelaber med ett ljus för varje härskare och för varje arvinge som föds i riket. Den kandelaber som tillhör en arvinge tänds när arvingen får makten och den släcks när den dör. Det kan alltså inte brinna mer än ett ljus i taget i Kandelasalen. Det går inte att manipulera ljusen. En magiker uttalade en besvärjelse över Kandelasalen för flera generationer sedan. Det enda man behöver göra är att sätt in en ny kandelaber med ett ljus när någon föds. Sedan sköts ljusen av besvärjelsen.”
”Efter hertiginnans försvinnande florerade rykten i Semborg om att Hertiginnans ljus inte hade slocknat. Men lågan hade halverats. Ingen har hört talas om något sådant tidigare. Man vet inte vad man ska göra och under tiden sköter förvaltaren slottet.”
”Det ryktas om att någon planerar att störta den gamla regimen och ta över tronen men än har inget sådant inträffat såvitt jag vet. Jag antar att man inte vågar ge sig på förvaltaren förrän folket är tillräckligt övertygade om att tronföljden är bruten.”
Det var mycket information att smälta för Lindrin. Hon tittade medlidsamt på Gundar.
”Jag är hemskt ledsen att du har råkat ur för allt detta. Jag hoppas att du får upprättelse en dag”, sade Lindrin.
”Vi blir allt fler som flyr från Semborg. Det är inte lätt att leva där under Kardinal Rinveerens terror.”
”Kan du hjälpa mig att hitta till kvinnan som ska bo här uppe. Danel kallar henne för häxa.”
”Det kan jag. Hon har en stuga vid foten av Moderträdet. Hon tycker inte om främlingar och jag råder alla som frågar mig att hålla sig ifrån henne. Det rådet ger jag även till dig. Men beslutet är ditt.”
Gundar väntade på hennes svar.
”Jag måste nog gå till henne”, svarade hon.
”Du skulle kunna stanna hos oss. Även om soldaterna kommer hit till Högplatån så kommer de inte hitta dig här upp i träden.”
Erbjudandet kändes lockande. Lindrin tyckte om både Gundar och hans son. De var båda två rejäla människor som hon kände att hon kunde lita på, men något drog i henne. Hon anade att hon inte skulle få ro om hon inte sökte upp kvinnan vid Moderträdet. Häxa eller inte häxa.
”Jag är hemskt tacksam över erbjudandet, men jag måste nog söka upp henne. Jag kommer gärna tillbaka när jag har talat med henne.”
Gundar nickade. Han instruerade Danel att ta med henne till Moderträdet, men att han skulle stanna uppe bland kronorna och inte gå för nära trädet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *