Lindrin – Del 6

28 april 2009

Bjoran sneglade mot soldaterna. I fyra dagar hade de släpat runt honom i skogarna. På dagarna fick han gå eller springa efter den ryttare som för tillfället vaktade honom. Han var hela tiden bunden. När de slog läger band den honom vid ett träd och lämnade honom sova stående på nätterna. De förhörde honom ofta och misshandlade honom när han inte gav dem rätt svar. Av deras frågor förstod han att de hade identifierat Lindrin och att de nu letade efter henne. De hade hittat till stugan i bergen men inte hittat flickan.
Bjoran hade lärts sig att inte möta soldaternas blickar. Så fort han gjorde det drogs deras uppmärksamhet till honom och det slutade oftast med en smärtsam upplevelse. Bjoran var stor och stark, det var därför soldaterna hade valt ut honom när de skulle statuera exempel. Kunde de bryta ner den store mannen så skulle de andra byborna bli lättare att handskas med. Det var så de hade planerat det men den andra gruppen soldater som kommit hade satt käppar i hjulen för dem.
Bjoran längtade efter att träffa sin son Hender igen. Han hade uppfostrat pojken själv sedan pojkens mor dött i barnsäng. Bjoran fungerade som byns smed och alltiallo. Han var stor, stark och mycket händig med alla sorters verktyg. Pojken visade sig ha samma anlag och lärde sig snabbt till en skicklig hantverkare.
Soldaternas vaksamhet mot Bjoran hade undan för undan minskat, förmodligen på grund av att han uppträtt mycket passivt och medgörligt hela tiden. Knutarna i repet runt handlederna drogs inte längre åt lika hårt, inte av humana skäl utan av slarviga skäl. Den här natten hade han arbetat med att töja upp knutarna så mycket så att han skulle kunna komma loss och efter flera timmars hårt arbete hade repet lossnat. Försiktigt, för han visste inte var vaktposterna befann sig, hade han letat upp en lämplig påk att ha som vapen för att sedan återvända till trädet. Han ställde sig med händerna bakom trädet, som om han fortfarande var bunden. Passiviteten var nu över. Bjoran tänkte inte låta dem hunsa honom längre.
I ögonvrån såg han hur de tre återstående soldaterna som vaktade honom förberedde sig för avfärd. Två av dem satt upp på hästarna och en av dem böjde sig ner mot den tredje mannen som stod kvar på marken. Han viskade något och alla tre höjde blickarna mot Bjoran och skrattade. De två till häst red iväg och den tredje kom fram mot Bjoran med självsäkra steg. Ett illvilligt flin prydde hans orakade ansikte. Tre tänder saknades i mannens underkäke och de som var kvar var missfärgade av tuggtobak och vanvård.
Soldaten drog upp en stor kniv som hängde vid bältet och pekade på Bjoran med den.
”Nu ska du slippa lida längre din feta gris. Jag ska skicka dig till underjorden” sade han.
Bjoran bedömde att mannen fortfarande var för långt ifrån honom. Ett steg till, tänkte han. Bara ett steg till. Han blängde utmanande på soldaten som tog det där steget och blev fullständigt överrumplad av sin fånge. Bjoran lät påken vina genom luften. Den landade på sidan av soldatens huvud, laddad med fyra dagars uppdämd energi. Soldaten stöp som om skelettet i hans kropp plötsligt hade förvandlats till luft. Han låg kvar orörlig. Bjoran böjde sig ner över honom.
”Jag hoppas att jag spräckte skallen på dig ditt skitiga svin” sade han till mannen, men han var långt ifrån kapabel att höra någonting.
Soldatens kniv kunde bli användbar, för att inte tala om hans häst. Bjoran var stel i hela kroppen efter fyra dagars misshandel. Han satt upp på hästen och sporrade den mot Utern.
Bjoran lämnade hästen i skogen och gick den sista biten. Han ville inte att soldaterna skulle hitta den i byn för att sedan börja bestraffa byborna. Han skrämde hästen genom att klappa till bakdelen och såg den galoppera bort mellan träden. Bjoran haltade iväg mot byn. Det kändes skönt att se husen när de dök upp bland träden. Han undrade hur Hender hade det. Sonen måste ha varit väldigt orolig under den tid som Bjoran varit fånge.
Det var alldeles tyst och stilla i byn. Han såg inte en människa när han gick in mellan husen. När han närmade sig sitt eget hus såg han att någon satt utanför dörren. Personen reste sig och då såg Bjoran att det var Runfaer, örtkvinnan. Kvinnans blick var nedslagen. Han blev genast orolig.
”Vad har hänt. Varför sitter du här?” frågade han andfått.
”Det gläder mig att se dig välbehållen Bjoran. Vi har varit oroliga för dig. Tyvärr så har jag tråkiga nyheter åt dig.”
Det kändes som att någon knöt en jättelik näve runt Bjorans hjärta. Allt blod försvann från hans ansikte. Kvinnans nedslagna blick och innehållet i det hon sade fyllde honom med onda aningar. De enda nyheter som Bjoran kunde tänka sig att Runfaer hade åt honom var nyheter om hans son.
”Gäller det Hender, har något hänt honom?”
”Jag är ledsen Bjoran, men han är död.”
Den stora mannen svajade till och tog stöd mot väggen.
”Var är han?”
”Han ligger i sin säng. Vi hoppades att du skulle hinna hem innan vi var tvungna att begrava honom.”
Bjoran trängde sig förbi kvinnan och gick in i huset. Huset bestod av kök och två små rum. Han gick in i Henders rum och knäföll intill sängen. Runfaer satte sig vid köksbordet och gav mannen svängrum att sörja. Hon hörde hur den store mannen snyftade och talade med sin döde son.
Tiden tycktes krypa fram och efter en timme kom Bjoran ut med Hender i sina armar. Utan ett ord fortsatte han ut ur stugan och gick mot byns begravningsplats. Begravningsplatsen låg på en kulle utanför byn och den var en både vacker och stillsam plats, omgärdad med hängbjörkar.
Bjoran lade ner Hender intill sin hustrus grav. Han grävde en ny grav och begravde sin son själv utan att tala med någon annan bybo. Hela natten satt han sedan mellan de två gravarna och sörjde. När dagen grydde och solen började stiga gick han bort till örtkvinnans stuga. Hon väntade på honom.
Han satte sig tungt in en av stolarna i köket, den protesterade över hans tyngd. Han satte armbågarna mot knäna och begravde ansiktet i händerna.
”Vad är det som har hänt?” han rätade på ryggen och mötte örtkvinnans blick.
”För två dagar sedan kom Gartan hem med Hender. Gartan hade burit honom på sin rygg i timmar.”
”Jag måste gå och tala med Gartan” sade Bjoran och reste sig.
”Sitt ner. Du kan inte tala med Gartan. Han var svårt sårad och har legat medvetslös sedan de kom hem. Det är inte säkert att han kommer att överleva. Han hann berätta vad som hänt innan han svimmade av. Han berättade att de hade skilts från Skarlan och Lindrin uppe vid stugan. De skulle ta sig tillbaka till byn i skydd av mörkret men soldaterna hade upprättat en vägspärr längs stigen och de fastnade fällan. Soldaterna tyckte inte om att de smög omkring på natten och det blev bråk. De hade ingen chans mot de beväpnade soldaterna som stack ner dem båda två.”
”Vet vi varifrån soldaterna kom?”
”Gartan sade att de var utsända av greve Borg från Semborg.”
”Och de sökte efter Lindrin, eller hur?”
”Ja.” svarade Runfaer.
Gartan funderade en lång stund. Hans blick som tidigare varit så vänlig var nu hård som stål och kall som is. Han reste sig igen.
”Vad tänker du göra” undrade Runfaer.
”Jag ska söka upp och döda Greve Borg. Och så många av hans mannar som jag kan.”
”Du tänker alltså hämnas?”
Han ryckte på axlarna.
”Det finns ett bättre sätt att hämnas.” sade örtkvinnan. ”Det finns en orsak till att soldaterna söker efter Lindrin. Om du tar till din uppgift att hitta henne före dem och skyddar henne, så korsar du Grevens planer. Och vem vet, en dag kanske Lindrins och Grevens vägar korsas och om du då finns vid Lindrins sida så kan du får din hämnd.
Bjoran stod alldeles stilla och lyssnade till kvinnan och slutligen nickade han. Lindrin borde vara ett gott bete om han ville fånga Greven.
”Det låter som en god plan. Bättre än att bara rusa iväg och leta hur som helst. Jag ska söka upp flickan.”
”Du kan hitta henne uppe på Högplatån. Jag bad henne söka upp min syster som bor där.”
Bjoran nickade.
”Jag ger mig av på en gång.”
Runfaer följde honom till hans hus och tittade på medan han packade sina saker. Han packade ner kläder och mat för flera dagar. Ett svärd och en stor jaktkniv blev också framplockade. Han drog svärdet ur dess skida och mönstrade eggen.
” Inte trodde jag att jag någonsin skulle få någon nytta av det här” sade han.
”Jag hoppas att du inte tänker fäktas med några soldater. Då kommer du inte att leva länge. Du måste nog hitta andra sätt att slåss mot dem.”
Bjoran nickade eftertänksamt. Han stoppade ner svärdet i skidan och satte sedan fast det vid sitt bälte. En diskret knackning på dörren fick Runfaer att öppna den. En kvinna viskade något i hennes öra och försvann sedan.
”Det kom just fler dåliga nyheter, Gartan är död.” sade Runfaer med dyster stämma.
”Och Skarlan?”
”Han har begett sig in i Muragerna för att lura bort soldaterna från Lindrin. Det är ingen som vet hur det är med honom.”
Bjoran skakade bedrövat på huvudet och gick fram till dörren. Han öppnade den och sträckte sig efter sin jaktbåge som hängde innanför dörren. När han krokade loss den föll ytterligare en båge ned på golvet. Gartan böjde sig ner och tog upp den. Han drog med fingrarna längs bågen och Runfaer såg att hans ögon fylldes av tårar.
“Det här var Henders båge” sade han. “Han gjorde den själv. Du kan väl se till att någon yngling får den, så kommer den till nytta.”
Runfaer tog bågen när Bjoran räckte den till henne. Hon följde honom ut genom dörren och såg när han som en stor björn lufsade bort mellan stugorna och slutligen försvann mellan träden. Hon suckade tungt. Sorgen och skräcken hade slagit sina klor om byn som för bara en vecka sedan hade varit en idyll. Nu var hela deras tillvaro omvänd.
Runfaer sände en tanke till dem som skulle hamna som fiender till Bjoran. Hon var glad att hon inte var en av dem.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *