Lindrin – Prolog 2

10 februari 2009

Lindrin – Prolog 2

Kardinal Rinveeren satt lutad över en hög med papper. Det här var den delen av arbetet som han tyckte allra minst om. Han hade delegerat all administration och alla rutinsysslor till underlydande men att underteckna beslutsdokumenten kunde bara han själv göra. Han var ju tvungen att läsa igenom dokumenten för att vara säker på vad det var han skrev under. Det gick inte att lita på någon nu för tiden.
Rummet han satt i låg i den byggnad som kyrkan byggt åt sin högsta ledare. Det var en byggnad som egentligen var för pampig för det lilla hertigdömet. Den låg alldeles intill stadens kyrka som även den var en ståtlig byggnad. Rummet var kalt och mörkt. De enda utsmyckningarna på väggarna var strikta religiösa symboler, de flesta mer skrämmande än vackra. Det var högt i tak och de stora fönstren var täckta av svarta draperier. Rummet gav en kall känsla och det var meningen att besökare skulle känna sig osäkra där inne.
Kardinalen själv var lika kall som rummet han satt i. Han var en stor man, längre än de flesta och han hade en vana att luta sig in över folk när han talade med dem. Så att de skulle känna sig mindre än de var. Han hade ett hårt ansikte med en svagt uppåtsvängd mustasch. Näsan var råttlikt vass och ögonen kolsvarta. Hela mannen utstrålade illvilja och maktlystnad.
Det dokument som han för tillfället studerade handlade om att kyrkan hade funnit att bönder undanhöll skatt genom att gömma delar av sin skörd och sina husdjur för uppbördsmännen. Kyrkan, med andra ord kardinalen, hade nu bestämt att straffet för att undanhålla skatt från kyrkan skulle vara att betala dubbel skatt. Detta skulle i praktiken betyda att kyrkan tog allt som fuskaren ägde då skatten redan nu var uppe i hälften av böndernas tillgångar.
Kardinalen skrev under dokumentet och lade det i högen av färdiga dokument. Han tog ett nytt dokument och började läsa det när klockorna i slottet plötsligt började ringa. Det var en klocka som användes vid kröningar eller när en arvinge till härskaren hade fötts. Den användes också som varningsklocka om staden anfölls eller liknande.
Kardinalen reste sig upp. Han gick fram till fönstret och drog undan gardinen. På andra sidan om staden reste sig Samborgs vackra slott. Han betraktade slottet med en bister rynka mellan ögonbrynen. En dag skulle han ha makten i den boningen också. Den dagen hade inte infunnit sig än, men den skulle komma. Ett obehagligt leende bredde ut sig över hans ansikte.
Han vände sig från fönstret. Två svartklädda tjänare stod som levande döda på varsin sida om dörren.
”Ta reda på vad det är som händer” sade han.
En av tjänarna bugade sig och försvann ut genom dörren. Kardinalen gick otåligt fram och tillbaka framför skrivbordet. Han återvände till fönstret och tittade mot slottet. Det var inte så många saker som kunde få dem att ringa i klockan. Antingen hade någon fötts, någon dött, eller så blev de anfallna. Att krig skulle ha brutit ut höll han inte för troligt. Att någon skulle ha fötts var ju knappast troligt. Det fanns ju ingen regent på plats som kunde föda någon. Ljuset som markerade Hertiginnan Sinderlin brann med halv låga. Det var en missräkning som han svurit över i flera år. Han förstod inte vad som hade hänt. Lågan borde ha slocknat.
Han hade skickat ut greve Borg med uppdraget att döda Sinderlin, men hon hade undkommit en perfekt fälla på ett obegripligt vis. Sedan dess hade lågan brunnit med halv styrka. Det fanns ingen i riket som visste vad detta betydde. Det hade aldrig hänt förut.
Han hoppades att tjänaren skulle komma tillbaks med beskedet att Sinderlins ljus hade slocknat helt. Hans tankar irrade och sökte olika möjligheter.
”Varför kommer han inte tillbaks?”
Rinveeren insåg att han hade uttalat orden högt. Han hatade att framstå som om han inte hade kontroll över sina känslor, men ibland blev bara irritationen för stor. Han tittade mot tjänaren vid dörren som dock inte visade med en min att han hört något. Tjänarna var mycket väldrillade. Han satte sig vid det stora skrivbordet och trummade rastlöst med fingrarna på det.
Efter vad som kändes som en evighet hörde han steg i korridoren utanför rummet. Dörren öppnades och en av hans präster kom skyndande in i rummet. Mannen var högröd i ansiktet, av lika delar upphetsning och ansträngning. Han stannade framför skrivbordet och blev stående. Ingen vågade sitta i kardinalens närvaro utan att först bli bjuden att sitta ner. Dessutom fanns det ingen stol för besökare.
”Ers nåd, ett nytt ljus har tänts.”
”Ett nytt.” Det var det enda alternativ som kardinalen inte hade tänkt på i förväg. ”Vilket?”
”Det första Ers nåd.”
”Och Sinderlins låga?”
”Brinner fortfarande med halv låga.”
Kardinalen viftade lite nonchalant i luften med handen.
”Ni kan gå. Jag behöver tänka.” Prästen lämnade lydigt rummet.
Ett nytt ljus. Den förstfödde levde alltså och hon hade fyllt arton år. Det var egentligen otroligare än att Sinderlin levde. Kardinalen slog ursinnigt näven i bordet så att tjänaren vid dörren ryckte till. Varför måste allt gå mot honom? Det hade sett så lovande ut. Sinderlin och hennes syndfullt avlade ungar skulle dö och han skulle ta över.
Nu skulle förvaltaren få ny energi. Under flera år hade kardinalen bearbetat mannen och på senare tid hade han tyckt sig märka att förvaltaren börjat vackla i sin uppgift.
”Skicka efter greve Borg” skrek han mot dörren. Tjänaren försvann snabbt ut genom dörren och Kardinalen gnuggade sin ömmande näve.

***

Kardinalen hade just avslutat sin middagsmåltid när en vakt kom in i Kardinalens rum och annonserade att Greve Borg hade anlänt. Kardinalen hade hört när hästarna red in på gården. Greven gav sig aldrig ut utan minst tjugo beväpnade män som eskort. Greve borg, en ärrad krigare och ädling sedan flera generationer i Samborg steg in i Kardinalens mottagningsrum men självsäkra steg. Greven var den enda person som inte kände någon fruktan inför Kardinalen. I alla fall var detta Kardinales uppfattning. Greven hade aldrig tilltalat Kardinalen med den titel som tillkom honom. Mannen var en ignorant buse, men Kardinalen behövde hans hjälp.
”Vi vill tala ostört” sade Kardinalen till tjänarna vid dörren. De lämnade snabbt sina poster.
Grevens svarta uniform var dammig efter ritten. Han bar alltid sin uniform, till och med vid festligare tillfällen. Hans ansikte var lika fyrkantigt som han kroppsbyggnad. Han var en enorm man. Han tog av sig sina handskar och slängde dem vårdslöst på skrivbordets ena hörn. Kardinalen tittade ogillande på handskarna men valde att ignorera dem. Greve Borg blev stående, bredbent och stadig, framför skrivbordet.
”Jag antar att du har hört talas om att ett ljus har tänts” sade Kardinalen.
”Det har jag”.
”Jag antar att du också har dragit slutsatsen att det inte är så bra för våra planer”.
”Det var exakt den slutsats jag drog.”
”Då förmodar jag att du har planerat för att åtgärda problemet” sade Kardinalen tvetydigt.
”Det har jag, jag ville bara förvissa mig om att vårt lilla avtal fortfarande gäller.” Greven kalla blick mötte Kardinalens. ”Jag skulle inte uppskatta ett plötsligt avtalsbrott”.
Kardinalen kände hur nackhåren reste sig på honom. Han skulle inte vilja ha den här mannen som sin fiende.
”Naturligtvis gäller alla våra avtal. Vi vinner båda två på att hålla dem.”
Greven lät blicken borra sin in i Kardinalen ytterligare en stund innan han tog till orda igen.
”Jag ska se till att hon inte lyckas ta sig till Samborg. Jag ska till och med ordna så att hon slipper uppleva sin nittonde födelsedag.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *