Lindrin – Prolog

17 oktober 2008

Skarlan livnärde sig som jägare. Han hade varit ute och jagat i flera dagar. Tillsammans med sin yngre bror Gartan, som också var jägare, sökte han villebråd i skogarna runt byn. Dålig jaktlycka hade drivit dem allt längre från sina hem. Skogarna, omväxlande löv- och barrskog, var djupa och ofantligt vackra men bröderna hade inte tid att njuta av dem. De var i full färd med att följa ett hjortspår när Skarlan kände lukten av en brandrök i luften. Bröderna satte sig på huk. Med olika tecken diskuterade de vad de skulle göra. De förmodade att de närmade sig en bostad eller en lägerplats och visa av erfarenheten så närmade de sig källan till lukten försiktigt. Det var inte alltid som främlingar var välkomna till en lägereld.
De smög sig fram genom den kuperade snåriga terrängen. Brandlukten blev allt starkare. Försiktigt kikade Skarlan fram genom buskarna. Synen fick honom att stelnade till. Han tecknade åt brodern att hålla sig nere. På andra sidan buskaget passerade en väg. Mitt på vägen stod en hästvagn som brann med höga lågor. På marken runt vagnen låg flera döda kroppar. Det såg ut som uniformerade soldater. Ur några av kropparna stack skaften av pilar fram. Andra såg ut att vara sargade av svärd och yxor. Skarlan såg inga tecken till liv nere vid vagnen. Han tecknade åt brodern att flytta sig upp på kullen intill dem.
”Täck mig” viskade han. Gartan lade an en pil på bågen och smög iväg mellan träden.
För att försäkra sig om att ingen gömde sig i närheten tog sig Skarlan genom snåren i en vid cirkel runt den brinnande vagnen, så snabbt han vågade. Han såg inga tecken på att någon gömde sig i närheten. Snabbt skyndade han sig fram till vagnen för att se om någon fortfarande var vid liv.
Jägaren hukade sig intill den första kroppen. Tre pilar stack upp ur bröstkorgen och magen på den. Mannens döda ögon stirrade oseende mot himlen. Skarlan reste sig och steg över en avhuggen arm som fortfarande höll krampaktigt i ett svärd. Kroppen som armen tillhörde hade flera djupa hugg som såg ut att komma från en yxa. Han undersökte kropp efter kropp.
När han böjde sig över den sjätte soldaten sköt en hand plötsligt upp och grep tag i Skarlans jacka. Med förvånansvärd styrka drog soldaten ner Skarlan intill sitt ansikte. Mannens läppar rörde sig först ljudlöst medan blod bubblade ut mellan han läppar.
”Rädda barnet” viskade mannen varefter hans huvud sjönk ner. Greppet om jägarens jacka lossnade. Ett sista rosslande ljud trängde ur mannens strupe innan han dog. Det visade sig att resten av männen var döda. Allt som allt var det 12 män.
Skarlan försökte se in i vagnen men allting var ett brinnande inferno. Han vinkade till brodern att han kunde komma fram. Intill vagnen fann de en stor hög med bråte. Det verkade som om angriparna hade slängt ut allt bagage och packning från vagnen. Där låg allt från kläder, tygrullar möbler och husgeråd till verktyg och vapen. De lyfte på saker i högen och plötsligt fick de se en kvinnohand skymta under ett virrvarr av kläder.
Snabbt grävde de fram kvinnan i hopp om att hon fortfarande var vid liv. De kunde dock snabbt konstatera att även kvinnan var död. En pil hade träffat henne mitt i hjärtat. Hon måste ha dött direkt. Inte mycket blod hade träng ut ur såret.
Det hade varit en vacker kvinna. Även i döden var hennes drag rena och vackra. Hon hade lång svart hår och kläderna var dyrbara. Det var säker en högt uppsatt dam. Bröderna undrade vad hon hade i denna gudsförgätna trakt att göra. Här fanns inget annat än ett fåtal små byar och milsvida ödemarker.
”Jag undrar vad han menade med Rädda barnet”, mumlade Skarlan.
Bröderna skakade sorgset på huvudet. Det verkade som att alla värdesaker saknades. Alla dessa människor måste dö för att rånare och banditer skulle komma över lite guld och värdesaker.
Bröderna ville absolut inte bli funna på platsen så de kom överens om att så snabbt som möjligt ta sig därifrån.
”Vänta” sade Skarlan. ”Jag hörde något”.
”Du inbillar dig. Kom nu”.
”Nej, vänta lite”. Skarlan gick fram till kvinnan. Han lyssnade uppmärksamt och Gartan lyssnade även han. Bröderna frös till is när ett kvidande kom från den döda kvinnan. Gartans läppar rörde sig men inga ljud ville komma ut.
”Det här är inte bra. Jag tycker att vi ska gå nu”, fick han till slut fram. Åter igen kom det ljud från kvinnan.
”Hjälp mig” sade Skarlan och böjde sig över kvinnan. Bröderna rullade den döda kvinnan åt sidan.
I en hålighet i marken under kvinnan låg ett spädbarn. Barnet var inlindat i tyg så att bara ansiktet tittade fram. Det tittade på bröderna med pigga ögon och log glatt mot dem.
”Gä”, sade barnet och sträckte ut en liten hand mot Skarlan. Den andra armen var intrasslad i lindorna.
”Kvinnan måste ha försökt skydda barnet genom att gömma det under sig”, sade Skarlan samtidigt som han lyfte upp barnet. Instinktivt placerade han barnet mot sitt bröst så att dess huvud vilade mot hans axel.
”Vad ska vi göra med det?” undrade Gartan.
”Vi kan ju inte lämna det här, eller hur. Vi får ta det med oss hem. Någon kommer väl att leta efter det så småningom.”
Bröderna bestämde sig för att gå när Gartan hejdade sig. Hans blick hade fångat något som skymtade vid kvinnans hals. Hans fingrar fann en läderrem och när han drog i den kom ett vackert halssmycke fram.
”Vi tar med det här”, sade han. ”Vi kanske kan identifiera kvinnan med hjälp av det.”
Bröderna såg sig nödda att avbryta jakten och bege sig hem till byn. Även om de gick hela tiden skulle de inte vara hemma i byn förrän sent på kvällen. Barnet skulle snart behöva mat och de två bröderna hade inget att föda det med.
Det hade varit mörkt en timme när bröderna slutligen såg de första ljusen från tända lyktor i sin hemby.
”Äntligen hemma”, stönade Gartan. Synen av deras hemby och de välbekanta dofterna bidrog till att bröderna piggnade till.
Byn var inte stor. De flest i byn var bönder och jägare. En smed och ytterligare några hantverkare fanns det där men den var inte stort nog för ett värdshus.
Barnet hade gråtit några gånger under färden men nu hade det somnat. Bröderna tog med barnet hem till Skarlans hustru Milda och de berättade vad som hänt. Milda tog emot barnet.
”Vi får ta barnet till Runfaer. Hon kan undersöka om barnet är friskt”. Bröderna väntade nervöst utanför Runfaers hydda likt två blivande fäder. De hörde hur barnet grät en stund och sedan tystnade. Efter en lång stund öppnade dörren.
”Det är en flicka och hon är frisk”, sade Milda med ett leende. ”Vi får ta hand om henne till vi får reda på var hon hör hemma”. Skarlan tittade sorgset ner i marken.
”Jag är rädd för att mamman är död”, sade Gartan. Han tog fram halssmycket. ”Hon bar det här om halsen”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *