Livets Källa

19 september 2009

Min mammas farmor heter Britta är när detta skrivs 86 år gammal. Hon bor i ett litet gult hus med vita knutar utanför Timrå, vid den stora skogen. När man hälsar på henne bjuder hon på hembakade mandelkubb och kaffe serverat ur en blå blomservis. Och så förstås en historia. Hon har levt ett långt liv och med det kommer de mest fantastiska berättelserna. Bland dem återfinns den historia som jag nu ska berätta för er. Historien om livets källa.

Brittas föräldrar, min morfars morföräldrar hette Jenny och Hjalmar och bodde också i det gula huset. Fast på den tiden var det mycket mindre och kanske inte ens hade blivit gult än, jag vet inte så noga.
Det var på den tiden som spanska sjukan drog ut över världen och lämnade sina blodiga fotavtryck efter sig. Det påstås att det skördade fler liv än vad självaste digerdöden gjorde.
Hjalmar var en av många drabbade, läget ansågs vara mycket kritiskt och troligtvis skulle han inte överleva veckan ut. Under sina feberdrömmar hördes han yra något om att han ville dricka vatten ifrån livets källa och att det var det enda som kunde göra honom frisk. Det kunde förstås inte tas för något annat än nonsens, men trots att hon försökte skaka dem ifrån sig så slutade inte orden med att hemsöka den förtvivlade Jennys tankar. Fanns det inte en källa där ute i skogen? Den skulle visserligen vara smutsig och halvt uttorkad, men hon bestämde sig ändå för att gå dit och titta i alla fall, för att få det ut ur huvudet.
Så när kvällen kom snörde hon på sig sina kängor, drog på sig kappan och sjalen, öppnade dörren och började gå in emot den höstbrinnande skogen. Kvällen var småkylig, men solen lyste ännu igenom lövverken och skapade en närmast trolsk stämning.

Desto längre hon gick in i skogen, desto mer började det att skymma och snart tändes även några svagt blinkande stjärnor. Jenny stannade till och betraktade dem lugnt, en trygg känsla om att allt skulle ordna sig växte inom henne. Den blev dock inte långvarig. Bakom ett par buskar hördes plötsligt ett djupt ångestfyllt klagande ljud. Kall av skräck var Jennys första impuls att fly därifrån, men tanken på att det kunde vara en människa som behövde hjälp fick henne istället att vända tillbaka och gå in emot buskarna.

En blek mörkhårig man låg i det fuktiga gräset, han var klädd i en mörkgrön uniform med stora glänsande guldknappar. Han var svårt sårad. Han hostade blod och höll krampaktigt ena handen om sin högra sida. Jenny böjde sig ned mot honom. Vid åsynen av henne sken han nästan upp, han tog hennes hand och viskade något på ett främmande språk. Hon skakade på huvudet för att visa att hon inte förstod. Han gav ifrån sig ett par frustrerade ljud och pekade sedan på en punkt bakom sig. Jenny tittade upp och synen som mötte henne fick hennes hjärta att slå dubbelslag. Källan! Den fanns verkligen, och den porlade av kristallklart vatten. Soldaten räckte henne en enkel liten tennplunta från sin ficka, pekade mot källan igen och pekade sedan mot sina läppar. Hon tog emot pluntan och nickade att hon förstod.
Det kalla, friska vattnet rann över hennes handflata, märkligt nog fick det henne inte frysa, inte ens att huttra till lite. Hon kupade sina händer och drack. Smaken var obeskrivlig, fantastisk! Hon ville bara ha mer. Till slut så fyllde hon den lilla pluntan till bredden och reste sig sedan upp. Hon lade förvånat märke till att dagen redan hade börjat ljusna runt omkring henne. Hur länge hade hon egentligen suttit vid källan? Soldaten låg kvar där hon lämnade honom och skulle aldrig kunna resa sig därifrån, hans kropp var stel och hans ansikte askgrått. Ingen puls.

Jenny hade inga minnen kvar om hur hon lyckades ta sig hemåt igen. Men hem tog hon sig till slut. Hjalmar fick dricka sitt källvatten och hans feber gick ned samma kväll, dagen efter lyckades han få i sig en hel tallrik med soppa och dagen efter det kunde han resa sig upp och gå ett par vingliga steg utan stöd. Det var ett mirakel. Snart var han helt tillfrisknad och livet återgick till det normala.
Av den utländske soldaten fanns inte ett spår att återfinna i skogen. Den vackra källan var också spårlöst borta. De flesta var övertygade om att stressen och oron hade fått Jenny att drömma eller fantisera ihop hela den märkliga historien. Till slut trodde hon även det själv.
Den lilla fickpluntan i tenn fanns dock var. Den finns nu i min ägo och jag håller den i handen i samma ögonblick som jag skriver detta.
Jag vet inte riktigt, det är en fascinerande historia. Jag har alltid velat göra något av den.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *