Livslånga drömmar… Del I Attacken på alvbyn

25 september 2006

Del I: Attacken på alvbyn

Hon stod i dörren till huset den kvällen. Det var vinter och månen stod redan högt på himlen, solen hade för länge sedan försvunnit vid horisonten. Hennes namn hade ingen betydelse längre; allt var bara borta. En gång hade hon bott med sin familj i det som nu egentligen inte borde kallas hus, men nu fanns enbart hon kvar. Hade det verkligen gått två månader sedan anfallet kom? Hade hon levt i askan och bråten så länge? Hon hade en gång drömt om att ge sig av, men nu när inget höll henne kvar längre, hade hon ändå stannat. Många gånger hade hon frågat sig själv varför, men svaret blev alltid detsamma. Hon tänkte tillbaka på kvällen för fyra månader sen, då hennes familj fortfarande varit hel och lycklig.

Santor hade varit den enda person hon någonsin älskat och hennes mor varit lycklig över att de skulle ingå äktenskap, även om hon själv var alv och han människa. Han var en ung magiker som kommit till dem för att lära sig bågens och svärdets konst. Eftersom Rína var en av de bästa bågskyttarna hade byns råd valt henne till att lära honom tekniken och att bli träffsäker. Men trots att Santor var mycket skicklig som magiker och dessutom hade fallenhet för att handskas med svärd, hade han haft mycket svårt att förstå sig på en pilbåge. Det hade fått dem att tillbringa mycket tid tillsammans, stående i en liten glänta en bit in i den stora skogen med en mindre pilbåge och en måltavla en bit bort. Hon hade visat honom gång på gång hur han skulle göra, och även om han träffade målet någon gång ibland blev han aldrig riktigt träffsäker. Men under alla dessa stunder de tillbringade tillsammans tyckte hon mer och mer om honom. Hon hade tyckt om att se på honom där han stod, djupt koncentrerad med pilbågen och den lätta fjäderförsedda pilen i handen, och förberedde sig på att skjuta. Det var också då hon bestämt sig för att lära sig magi. Han hade trollbundit henne genom att utföra enkla magiska gester och därigenom få pilen att komma tillbaks till sig där han stod. Åh vad hon hade tyckt om honom. Deras bågskytte träningar tillsammans hade resulterat i att de blivit förälskade i varandra. Och även om det tog tid så blev han bättre på pilbågen (genom att han lärde sig en trollformel som fick pilen att träffa målet) och hon lockade fram sina inre krafter. Vilket fortsatt till den dag då det stod klart för alla att de verkligen älskade varandra, då byrådet, familj och vänner gratulerade dem och gav dem sitt tillstånd att gifta sig. Det skulle ha blivit en stor ceremoni med många gäster, både alver och dvärgar, men sen kom den där dagen…

”Rína! Skynda dig ut och avlös Santor i mässandet över trädet som ska bli ert nya hem” ropade hennes mor.
Rína brydde sig inte om att svara utan skyndade ut för att avlösa Santor. Sedan deras framtida äktenskap hade beslutats hade de haft fullt upp. Innan de gifte sig var de tvungna att ha slutfört ‘byggandet’ av deras nya hem. Alverna bodde i olika former av hus, de gamla var byggda med magi och störde inte själva trädet, medan de nyare var byggda av stora bjälkar. Tidigare hade trädet alltså varit en del av huset och fortsatt leva, men när kunskapen om detta arbete försvunnit hade de tvingats hugga ner de stora träden för att få bostäder. Men Santor var magiker och hade hunnit lära Rína så pass mycket att de kunde bygga sitt hem utan att hugga ner ett enda träd. Det var mycket ansträngande och krävde den som utförde besvärjelsens fulla koncentration.

När hon kom fram till Santor var besvärjelsen nästan fullbordad, det som saknades var delar av de runor och andra besvärjelser som skulle skydda huset mot brand, sjukdomar och annat. Rína började mässa och en liten stund talade de samtidigt, uttalade alla de uråldriga orden, stavelse för stavelse, tills kontakten plötsligt bröts och Santor föll omkull och blev liggande på mage, med ett pilskaft stickandes upp ur ryggen. Rína stod några sekunder som förstenad innan hon sprang fram till honom; han var död. Hon förstod det redan när hon lade handen på den axel som var närmast henne, men kunde inte ta till sig det. Det var först när hon vred på huvudet så hon såg hans ansikte, som det verkligen gick upp för henne att han var död. Och först när en annan pil rev sönder hennes klädnad förstod Rína att hon svävade i fara. Hon var tvungen att lämna Santors livlösa kropp utan att ens läsa den bön hon visste skulle hjälpa hans själ finna vägen till förfäderna. Hade hon haft lite mindre sinnesnärvaro skulle hon ha skrikit högt; nu kastade hon sig istället blixtsnabbt runt och började springa in mot byn. I vändningen fick hon syn på angriparna som mördat hennes blivande make, inne bland träden skymtade ett troll. Rína ropade högt ut att troll angrep byn, och alverna skyndade snabbt fram med pilar och bågar.

Attacken slogs tillbaka utan någon större blodspillan och de sårade sköttes snabbt om. Men de månader som följde var tuffa för alverna, inte minst för Rína som berövats både friheten att vandra i skogarna ensam och sin älskade. När nästan två månader gått beslutade de sig för att överge byn. Rína hade varit den enda som stannat kvar, hon ansåg inte livet värt något längre och ville försvara byn. Och bara två dagar efter att husen tömts på invånare och de saker som gått att flytta hade byn anfallits. Hon var ute och snarade kaniner då hon kände lukten av rök. Rína tog sig upp på det berg hon alltid älskat för den vackra utsikten över byn och havet som man såg bortanför de höga träden. Havet som låg ca två mil från byn. Det hon såg skrämde henne djupt. Tjock rök steg upp från de en gång vackra växter som i åratal täckt stammarna på de uråldriga träden. Rína såg det hus hon och hennes Santor byggt nås av elden och endast delvis skyddas av runorna. Hon blev arg på sig själv för att hon inte slutfört besvärjelserna och skyddat det vackra trädet från att härjas av elden, men det var ändå den plats som fick lindrigaste skador. Nästan alla de andra byggnaderna stod i ljusan låga, förutom några större hus, som tydligen trollen hade visst intresse för, och stentemplet som en gång byggts av dvärgar, jättar och alver i fred och samarbete. Det var dessutom skyddat med magi som gjorde att de ondsinta trollen inte kunde komma in i det, eller förstöra dess utsida. För visst var det väl troll? Hon hade stirrat ner mot de stora klumpiga varelserna som strövade runt därnere, men hennes skarpa alvsyn till trots hade hon inte varit säker på att det var troll.

Hon tog sig ner till återstoden av byn tre dagar senare. De trolliknande varelserna hade då dragit vidare. De hade stannat en natt i återstoden av byn, en natt som för Rína varit mycket tung och svår. Hon hade legat där på klipphyllan ovanför byn och stirrat ner på dem där de plundrade hennes och de fåtal andra hus som stod kvar. De hade gett sig av västerut. Hon förmådde knappt tänka på att i den riktningen fanns många alvbyar och städer. Vad skulle hända med dem? ”Trollen” hade verkat tycka om att slå sönder saker med tanke på hur resterna av byn såg ut. Det var när hon sakta smög mot sitt gamla hem som hon kom fram till att hennes namn inte betydde någonting längre. Alla hon brytt sig om hade lämnat byn och med tanke på att de gett sig av i den riktning som trollen nu förflyttade sig i… Hon ville inte fundera mer på det, det gick ändå inte att göra något åt det.

Hon ruskade på sig. Hur länge hade hon bara stått där och drömt? Även om hon inte trodde det kunde de trolliknande varelserna komma tillbaka och då var det farligt att vara synlig. Hon lämnade sitt gamla sönderbrända familjehem och smög iväg i natten, för att se om hon kunde rädda något från det hus hon och Santor byggt.

för lång?:)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *