Livslånga drömmar… Del II Att ge sig av

6 maj 2007

Del II: Att ge sig av

Hon sov den natten i det hus som skulle ha blivit hennes och Santors, om han bara fått leva. Väggarna var alldeles svarta av sot men de var i alla fall hela. Runornas kraft hade räckt till att skydda själva stommen och endast det yttersta lagret hade skadats. Men trots att huset låg i utkanten av byn hade inkräktarna tagit sig in och förstört större delen av deras tillhörigheter. Hon som en gång kallades Rína såg med bister min på resterna av den en gång så vackra målade duken som hängde söndertrasad på väggen. Det vackra ekbord som tidigare varit rikt snidat med vinrankor, och hade stått mitt i det stora rummet i huset, var sönderslaget och vräkt åt sidan. De tunga stolar som stått bredvid var borta, de hade troligtvis brunnit den natten, medan skåpet med salvor och läkemedel som Santor tagit dit bara hade välts omkull.
Den unga alven gick med snabba steg dit och välte med stor ansträngning över det så att dörren hamnade uppåt. De flesta glasflaskorna hade gått sönder, krusen med olika sorters salvor hade precis som hennes liv gått i tusen bitar. Med stor försiktighet plockade hon upp de få hela glasflaskorna och ett litet träskrin i vilket hon förvarat lite läkeörter samt ett tunt flätat läderband. Örterna i skrinet låg i fack men hade trots separata lock blandat sig till den grad att hon inte kunde riskera att använda någon av dem, då vissa var farliga om de inte hanterades exakt. Läderbandet låg åtminstone kvar, så hon tog upp det och fäste det med en van rörelse runt den smala halsen. Det hade varit den första sak hon fått av Santor och hon hade jämt burit det fram till den dagen han inte fanns mer.

Hon drog handen genom sitt nu stripiga, gyllenbruna hår och slogs plötsligt av en tanke. Hade varelserna missat deras förråd under golvet? Det var inte mycket som förvarats där, men nog hade det alltid funnits ett ombyte åt dem var där och lite nödproviant. Snabbt hällde hon ut örterna ur skrinet bakom ekbordet så att inte något djur av misstag skulle komma åt dem och plockade upp de få hela glasflaskorna. Det var en svår sak att plocka upp dem där de låg blandade med glaskross och vassa skärvor från krusen, men efter några minuters försiktigt letande och några små skärsår på fingrarna trodde hon sig ha hittat allt användbart och vände sig istället mot sovrummet där de gömt undan det viktigaste. Förrådet var egentligen ett mycket litet utrymme som inte ens en dvärg skulle få plats i. Trots det var luckan ner mycket tjock, och därför väldigt tung, och helt omöjlig för henne att få upp. Hon slet och drog i handtaget utan att något rörde sig och var på väg att ge upp, då hon plötsligt fick syn på det tunna järnspett Santor tillverkat för att hänga grytan på. Enda orsaken till att de trolliknande varelserna inte lyckats ta det med sig, var att det tillfälligt hade fått stötta upp en del av trädet tills de hade tid att slutföra besvärjelsen. Resultatet var att spettet satt hårt fastkilat och delvis insjunket i trädet. Detta ställde henne inför ett dilemma. Skulle hon ta risken att stanna där den tid det skulle ta att slutföra besvärjelsen, och ta risken att varelserna kom tillbaka, eller skulle hon ge upp möjligheten att hitta lite mat och kläder i det lilla förrådet? Det var riskabelt vad hon än valde att göra, för hennes skicklighet med bågen till trots var det svårt att finna byten redan nu, och om hon dessutom gav sig av skulle det försvåras. Hon kände sig tvungen att ta risken att stanna och började monotomt mässa fram orden.

Det var tungt till en början och hon tycktes slinta på de uråldriga orden, men efter ett tag kom hon in i rytmen och försjönk djupt in i besvärjelsen. Hade någon då stigit in i rummet skulle hon troligtvis inte ens ha märkt det. För där hon stod nersjunken på knä mitt i rummet, med den ena handen utsträckt rakt framför sig och ett närmast drömmande ansiktsuttryck, använde hon all sin kraft till magin. Det var ett mödosamt arbete som tärde hårt på hennes krafter och hon slutade inte mässa förrän hon föll ihop på golvet av trötthet. En ensam tår rann sakta nerför hennes kind, utmed det smala ärret på den vänstra kinden och ner på trägolvet. Varför var det plötsligt så tungt att utföra magin? Tidigare hade det känts enkelt och orden hade strömmat fram när hon tillsammans med Santor utfört den största delen av besvärjelsen, nu kändes det som om någonting höll tillbaka kraften så att bara en liten, liten del kunde strömma ut. Det som återstod av besvärjelsen var den lättaste biten, men hon skulle ändå bli tvungen att vänta med att slutföra den till morgonen, då hon var alltför utmattad för att kunna tänka klart. Hon slöt ögonen och somnade omedelbart, liggandes mitt på det hårda golvet.

När hon vaknade var hon stel i kroppen, men bestämde sig för att det bästa hon kunde göra var att direkt avsluta besvärjelsen. Det tog tid och var lika jobbigt som dagen innan, men till slut var allt klart och järnspettet föll hårt ner på golvet. Hon reste sig från sin hopsjunkna ställning och plockade upp spettet för att sedan vända sig mot förrådet. Med stor ansträngning fick hon upp luckan, drog den åt sidan och kikade ner. I det lilla utrymmet fanns lite bruna kläder, två par läderstövlar och hennes mörkgröna mantel med silverspännet föreställande en varg. Efter att ha lyft upp kläderna fick hon syn på en liten skinnväska som visade sig innehålla torkat kött och lite hård ost. Åsynen fick det att vattnas i munnen på henne, men hon kom fram till att det bästa vore att komma därifrån så fort som möjligt. Ett par av stövlarna visade sig vara för stora och bland kläderna fanns det bara ett passande ombyte. Hon tvekade en stund angående om hon skulle ta med sig de för stora kläderna, men eftersom hon var tvungen att ta sig fram till fots och bära allt själv beslöt hon sig för att lämna kvar dem.

Det var dags att ge sig av. Trots att det inte fanns någon kvar i byn och fast hon tagit allt hon kunnat ville hon inte lämna platsen. Det var hennes hem och hennes liv. Hur skulle hon kunna gå vidare och lämna allt det bakom sig? Lämna den plats där hennes älskade vilade för evigt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *