Livslånga drömmar… Del III Jakten

7 maj 2007

Del III: Jakten

En vecka hade förflutit sedan anfallet och spåren efter varelserna började suddas ut. Först hade hon känt en sådan rädsla att hon bara ville gömma sig, men nu när det var dags att ge sig av tvekade hon. I den riktning varelserna begett sig låg flera större alvsamhällen och många byar som borde varnas. Hennes egen bys befolkning hade gett sig av rakt norrut och borde vara utom fara, men samtidigt skulle de västra samhällena ligga rakt i vägen för ”trollen”, helt ovetandes om den fara som hotade. Var det inte hennes skyldighet att sprida den lilla information hon hade, istället för att låta oskyldiga dö i onödan? Hur skulle hon kunna leva med vetskapen om att hon kunde ha förvarnat? Hon hade egentligen inget val, hon var tvungen att följa efter fienden.

Horisonten röjde inga spår av regn eller annat som kunde förstöra spåren, men det var en osäker årstid och vädret var därför svårt att förutse. Snabba väderändringar var inte ovanliga och det var den tid då det kunde växla från värme och solsken till snö och hagel på bara någon dag. Det var därför viktigt att hon genast satte av efter dem, för att inte tappa riktningen, eller för den delen springa rakt i dem. Hon smög sig iväg in i skogen, följandes de breda spåren genom skogen. Med sig hade hon det extra ombytet kläder och maten från förrådet, manteln med silverspännet och över ryggen pilbåge och koger. I handen höll hon en vandringsstav som hon funnit inne i stentemplet då hon besökt den plats där Santor vilade, nu och för evigt. Staven var av ett mörkrött träslag och hade en mjuk yta efter många års användning. Varför den förre ägaren lämnat kvar den var för henne obegripligt, men välkommet.

Träden var höga runt henne, med tjocka stammar som reste sig majestätiskt. Det var en gammal, lite ödslig skog. Eftersom grenverket var så ogenomträngligt var det dåligt med ljus nere vid marken och endast ett fåtal växter kunde överleva. Det gav henne fördelen att hon såg längre och kunde ta sig fram lättare, men samtidigt var det än mer en fördel för fienden, då de var större och klumpigare och behövde lättare terräng för att ta sig fram fort. Men det fanns åtminstone en del trädgrenar och fallna träd, samt mossa där nere, så hon kunde både få material att göra upp eld av och en mjukare bädd en den hårda jorden att sova på. Att försöka jaga eller samla växter för att utöka matförrådet var uteslutet, inga djur fanns där och inte några ätliga växter heller. Däremot fanns det vissa örter som bara levde där det var sparsamt med ljus, så hon samlade lite för att kunna börja bygga upp ett nytt förråd läkeörter.

Det tog henne fyra dagar att ta sig genom skogen. Hon kunde inte avgöra om hon tog in något på dem. På sina ställen fanns spår som bara såg ut att vara någon dag gamla, på andra sådana som såg betydligt äldre ut. Det hon visste var att matförrådet krympte stadigt och skulle behöva utökas. Nu när hon var ute ur skogen bredde en äng ut sig framför henne. En äng som skulle ha varit mycket vacker om inte det mitt på hade funnits som ett brett sår där varelserna tagit sig fram. Hon levde på rötter och växter samt samlade fler örter under den tid det tog henne att ta sig fram över den väldiga ängen som bredde ut sig som ett hav framför henne. Hon höll sig en bit ifrån spåret efter fienden då marken där de tagit sig fram var alldeles förstörd. För att hålla igång tränade hon bågskytte varje dag av de nio som det tog att korsa ängen. Hon sköt inte något levande på hela tiden utan siktade på luckor i grenverk eller lät helt enkelt pilen skjutas iväg rakt framåt och uppåt.

Ängen övergick i kullar som steg mer och mer för att sedan komma till en tvär nedgång. Hon tog sig upp högst upp på kullen där det gröna gräset spirade, för att se ut över en stor dalgång. Det hon såg chockade henne. Hela dalen var nedtrampad och hundratals av de trolliknande varelserna hade spridit ut sig och befann sig i små grupper samlade runt halvstora eldar. Dessutom började tunga moln samla sig vid horisonten, det skulle bli regn, mycket regn. Hon var tvungen att söka skydd.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *