Livslånga drömmar… Del IV Ensam i regnet

11 maj 2007

Del IV: Ensam i regnet

Kullen hon befann sig på erbjöd inga platser att gömma sig undan regn på. Hon hade nyligen gått förbi en plats där berget varit synligt, istället för mjukt gräs som kullen hon var på. Kunde det finnas någon sorts skydd där? Eller skulle hon söka sig längre tillbaks, till någon av de små dungar med träd som hon sett längs vägen. Det fanns fördelar med att gå längre tillbaks för då skulle hon inte behöva vara så obehagligt nära ”trollen”, men om de gav sig av i regnet skulle hon kanske inte hitta dem igen. Det bästa vore nog att se om det fanns någon grotta vid berget, för att ta sig förbi dem i sökande av skydd var en omöjlighet.

Hon smög tillbaka, det var längre bort än hon mindes, men samtidigt låg platsen högre upp också, vilket gjorde att hon kunde spana ut över dalen därifrån också. Däremot var det ont om platser att gömma sig på, så hon fick nöja sig med att krypa in under en klipphylla som visade sig dölja en liten grotta. Öppningen låg praktiskt nog i riktning mot dalen.

Molnen hade under tiden hon tagit sig dit förflyttat sig och täckte nu i princip hela himlen och snart började ett lätt regn falla. Hon kröp ihop där inne och konstaterade att golvet i grottan sluttade utåt, detta var lite smått läskigt för hon ville inte direkt rulla ut i det öppna om hon skulle somna, men samtidigt väldigt bra för regnet skulle inte kunna rinna in till henne utan hon skulle nog hålla sig förhållandevis torr. Hon drack lite vatten ur en vattensäck som hon haft med sig och plockade sedan fram lite av de örter och annat hon funnit de senaste dagarna. Hon började sortera örterna till olika fack i det lilla träskrinet hon burit med sig från hemmet. Det var inte så många sorter, men en del hade en god förmåga att stoppa blodflöde i sår och några andra var mycket bra mot infektioner och mindre allvarliga sjukdomar, vilket kunde komma till nytta någon gång i framtiden. Hon tog även fram lite torkat kött men åt framför allt av de ätliga växter och rötter som hon samlat sen hon gav sig av från hemmet.

Det var först när regnet övergått från sakta droppande till att falla så tätt att sikten skymdes som hon slogs av tanken att om hon kunde se ner i dalen fanns risken att ”trollen” kunde se henne. Trots allt regnet kändes det som något var på gång, att något stort skulle inträffa. Därför tog hon på sig sin mantel, drog upp huvan och smet ut i regnet.

Det var kallt ute i regnet och trots att manteln var så tjock kände hon nästan genast sig blöt. Hon spanade ner mot dalen, men eftersom det var så tätt fallande regn såg hon ingenting. Hon frös mest och kände för att krypa in i grottan och värma sig igen, då hon plötsligt fick syn på något. Genom regnet kunde hon se ett skarpt blått sken som tidigare inte funnits där och dessutom tycktes luften plötsligt fylld med ljud. Dalen som bara några sekunder tidigare varit ett kompakt mörker lystes nu upp till den grad att hon genom det ymnigt fallande regnet kunde se skuggor röra sig där nere. Sedan blev det kolsvart igen och det enda ljud som hördes var regnets smattrande mot marken. Hon stod kvar en stund till där ute för att sedan smita in i grottan igen, plocka fram några vedbitar ur sin ränsel och stapla dem. För att sedan få dem att brinna var hon tvungen att högt uttala de ord som krävdes, istället för att göra som så många andra gjorde och bara tänka fram det. Hon hade tidigare haft lättare för magi, men sorgen efter Santor blev en sorts blockering som gjorde allt mycket svårare för henne. Men till slut tog vedträna eld och hon kunde sitta i skenet av den och torka. Hon var inte orolig för att röken skulle röja henne eftersom det dels inte var någon sikt ute och dels hade de haft så stora eldar där nere tidigare, som nu i regnet troligtvis gav ifrån sig väldigt mycket rök.

Men hon kände sig ensam där hon satt, mer ensam än hon någonsin tidigare varit.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *