Livslånga drömmar… Del IX Vid sjön

8 juni 2007

IX: Vid sjön

En kort stund senare stod hon utanför hans tält, som inte alls var så stort som han antytt så hon hade nästan passerat det utan att tänka på det. Men nu stod hon där och väntade, med sig bar hon lite gröna kläder och manteln samt sin stav. Det var nervöst att stå där då varelserna ännu inte dykt upp. Varför tog de så lång tid på sig, han hade ju sagt att de skulle vänta henne mycket snart och då borde de definitivt vara där. Men lägret kändes nästan spöklikt då de enda hon såg var några varelser som gick en bit bort, vad de gjorde kunde hon inte se då de var lika dimmiga som alltid. Hon sjönk ner på marken för att vänta, vad gjorde det om hennes kläder blev lite mer smutsiga nu när hon skulle iväg för att tvätta av sig all annan smuts?

Närmare en halvtimme senare kom slutligen en av varelserna närmare och snart stod det klart att den hade siktet antingen på tältet eller på henne. Hon reste sig smidigt upp, bara lite stelare än vanligt. När den kom inom ordentligt synhåll, det vill säga när dimmigheten plötsligt försvann, hade hon tänkt tilltala den, men istället fann hon sig stirra med gapande mun. Varelsen framför henne var mer lik en älva än en mörkeralv, som Minocco var. Ögonen var stora och djupt gröna och håret var kolsvart och böljade i stora lockar ner till hennes midja, för visst var det en feminin varelse och inte en manlig? Kläderna var hur som helst lika mörkt gröna som ögonen och vingarna… De var svarta men när solstrålarna träffade dem skimrade de i grönt.

Varelsen fortsatte att närma sig henne för att sedan stanna ungefär tio meter bort med ett snett leende i ansiktet.
”Är du alven som vi skulle eskortera?” varelsen log men ögonen var föraktfulla. Hon stirrade på den och försökte komma på ett svar, men slapp undan detta då en röst hördes inifrån tältet.
”Klart hon är! Hur många alver har du sett här i lägret? Vad jag vet finns bara denna alv och Síanu Gláuraìn som inte ens är en vanlig alv utan en mörkeralv. Varför tog du så lång tid på dig att komma hit föresten? Både jag och alven har väntat på dig i mer än en halv timme.” ur tältet steg en annan varelse, denna med en mer gyllene grönfärg än den andra, men i övrigt mycket lik. Den vände sig mot henne och log.
”Du får ursäkta min lilla syster här, hon har aldrig varit särskilt trevlig av sig.”
Hon stirrade på varelsen alltför paff för att veta vad hon skulle svara. Hade den stått där hela tiden? Förresten blev det allt mer klart att hon inte kunde se dem som ’varelser’ länge till. Hon var bara tvungen att fråga vad släktet kallades. Men innan hon hann det fortsatte den varelse som nyss kommit ut ur tältet att prata.
”Ska vi ge oss av? Om jag förstod Minocco rätt så var det lite bråttom.”
De andra två började röra sig iväg och hon hade inget annat val än att följa efter, fortfarande funderandes på vilka de egentligen var.

Vägen dit var händelselös, hon gick bakom dem hela vägen på lagom avstånd så de inte blev suddiga. Det enda hon såg var några andra varelser på avstånd och då inte tydligt alls. Marken var upptrampad och hon fick lägga all koncentration på marken framför fötterna för att inte snubbla över en större sten eller kliva ner i en grop. Om varelserna nu använt vägen ett tag, vilket var ganska troligt med tanke på att det bildats en stig, varför hade de då inte tagit sig tid att göra vägen jämn så det gick lätt att gå? Kunde det bero på de krökta klor som de hade på fötterna? Det var hur som mycket svårare för henne att ta sig fram än för de andra då de kunde slå lite lätt med vingarna om det blev ett mycket svårframkomligt område, medan hon tvingades försöka hitta säkra platser att placera fötterna på. Väl framme sjönk hon ner och såg sig om. En mindre sjö bredde ut sig framför henne, spegelblank med bara lätt växt av vass i kanten. Det var totalt vindstilla och värmen började bli tryckande så hon la fram sina rena kläder och skyndade sig att tvätta av sig. Ytvattnet närmast henne antog en brun nyans av all lera hon burit med sig, men den försvann snart. De två varelserna hade dragit sig undan lite för att låta henne vara ifred vilket hon uppskattade mycket.

Efter att ha tvättat de gamla kläderna och lagt dessa på stenar för att torka, och under tiden ha torkat lite själv, kunde hon glädja sig åt att hennes hår återigen var gyllenbrunt, och inte gråbrunt av allt damm och smuts. Det var en oerhörd glädje att känna sig ren och när hon slutligen knäppte manteln runt halsen kände hon sig mer nöjd och gladare än på mycket länge. Kanske hon kunde få veta lite om släktet nu. De båda hade i varje fall åter kommit närmare.
”Är det okej om jag ställer lite frågor? Det är så svårt att förstå allt…” hon hann inte ens prata klart innan den mer gyllengröna varelsen avbröt henne.
”Rent teoretiskt sätt skulle du faktiskt kunna vara en spion utskickad av alverna… Men jag skulle knappast se det som troligt, så fråga på du bara.”
Hon såg på varelsen med ett leende och tänkte precis fråga vad släktet kallades då det slog henne att hon ville veta namnet på denna varelse mer än namnet på släktet.
”Vad heter du? Och din… syster?”
”Mitt namn är Minuan Revnetanion och detta är min lilla syster Alrenia Revnetanion.”
Hon såg från den ena till den andra, namnet Revnetanion kändes bekant på något vis, men varifrån? Det hade något med alvernas historia att göra, frågan var bara vad. Hennes min måste ha varit mycket fundersam för plötsligt började Minuan skratta.
”Du måste vara hemskt upptagen med att tänka på något när du inte ens hör när min syster näst intill skriker” lyckades Minuan få fram innan hon var tvungen att vända sig bort. Orsaken till detta var Alrenias allt annat än glada min.
”Alv” hennes sätt att säga det på fick det att låta som ett skällsord. ”Nu när vi har gett dig våra namn är det inte mer än rätt att du avslöjar ditt eget.”
”Mitt namn…” Hon stirrade på Alrenia och försökte reda ut sina tankar.
”Ditt namn, och jag vill veta det nu. Kapten Minocco väntar oss tillbaka snart” hon sa det så hårt och bistert att hennes syster vände sig om och stirrade på henne.
”Mitt namn… Jag har inget namn som betyder något längre, men det jag en gång bar var Rína Silfverpil.” På något sätt fick hon en känsla av lättnad när hon sa det. Hon var någon, hon var Rína och det kunde ingen ta ifrån henne.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *