Livslånga drömmar… Del V Att se med magi

13 maj 2007

Del V: Att se med magi

När hon vaknade på morgonen var det fortfarande mörkt och dessutom obehagligt tyst. Elden hade falnat sedan länge, men det glödde svagt när hon rörde lite med en pinne, så hon la på lite mer ved och uttalade några ord varvid elden flammade upp med ett mjukt sken. Skulle den synas från dalen? Hon smög fram till öppningen och kikade ut. Det låg nu en tunn dimma i luften och hon inbillade sig att elden inte kunde synas från den riktning dalen låg. Regnet hade upphört men marken var fortfarande våt och eftersom alver ser bättre än människor i mörker kunde hon se att vattnet bildat små floder och dragit iväg den lösa jorden. Hon huttrade till lite och vände in i grottan igen.

När hon en stund senare värmt sig vid elden och ätit lite hade solen börjat stiga och mörkret flydde snabbt. Eftersom den lätta morgondimman också började ge vika beslöt hon sig snabbt för att lägga en besvärjelse som skulle göra röken osynlig. Det var inte lätt för henne på något sätt att arbeta med magin, men hon såg det som en nödvändighet då hon inte kunde ge sig av direkt och kunde behöva lite värme mot morgonkylan. Hon försökte först med ett lågt mumlande tonfall, men gav snart upp och sa orden högt och tydligt, efter att snabbt ha tagit sig en titt ut genom öppningen. Röken tycktes tunnas ut och försvann sedan för hennes blick och hon kunde nöjt konstatera att även en något mer komplicerad formel fungerade för henne, även om hon inte kunde lita på magin i ett mer pressat läge.

Det hade nu blivit helt ljust, så hon sträckte på sig och hällde jord över den nästintill utbrunna glöden. Det gick mycket snabbt att plocka ihop de få saker hon hade och sedan smita ut för att spana ner mot dalen. Hon var tvungen att gömma sig mycket mer eftersom solen nu sken över landskapet. Det hade hunnit bli varmt, men nere i dalen fortsatte varelserna att hålla igång de stora eldarna. Vad höll de på med där nere egentligen? Och vad hade det blå ljusskenet mitt i natten varit för något? Det var nästan tvunget att vara någon sorts magi, men vad användes den till. När hon spanade ner i dalen var det precis som när hon legat på kullen hemma i byn, hon kunde inte se varelserna tydligt utan de såg dimmiga ut. Kunde sikten bli bättre om man tog sig närmare?

Hon smög sig ner för bergssidan i riktning mot kullen hon spanat ner från dagen innan. Horisonten var tom på moln och solen sken stark ovanifrån. En lätt bris svepte över gräset där hon på lätta fötter tog sig framåt för att sedan åla sig fram till kanten. Hon befann sig nu närmare och såg därför marken och brasorna tydligare, men varelserna var lika dimmiga som innan. Eller vänta, var alla det? Fanns det inte någon där nere som såg annorlunda ut, som skiljde sig från mängden? Hon tyckte sig se en lång man en bra bit bort, i vars hand han hade en lång stav. Ljuset tycktes blänka mot dess topp på ett sätt som verkade bekant, hon kände sig tvungen att titta närmare. Så hon höjde blicken och spanade efter stenar, buskar eller träd att gömma sig bland på vägen ner mot dalen. Hon såg inga.

Hon vände om och kröp tillbaka utom synhåll, varvid hon satte sig upp och började fingra på sin egen mjuka vandringsstav, den hon hittat i templet. Det röda träet blänkte och tycktes nästan lysa i solskenet och den solvarma ytan var len under hennes fingrar. Om hon inte kunde gömma sig bakom naturliga saker skulle hon bli tvungen att tillverka någon sorts magisk sköld som dolde henne för fienden. Det hade varit ganska lätt att dölja röken, men att dölja en person som förflyttade sig var en helt annan sak än att få tunn rök att inte synas. En mer avancerad formel skulle krävas och den behövde dessutom förnyas ständigt. Och för att hålla igång magin behövde hon uttala formeln gång på gång vilket skulle innebära att även om de inte kunde se henne där nere skulle de säkerligen höra henne.

Kunde hon på något vis förstärka sin syn istället? Egentligen behövde hon ju varken höra dem eller komma nära, bara se lite noggrannare på staven och mannen som höll i den. Att tillverka en anordning var otänkbart, även detta var hon tvungen att göra med magi, men eftersom hon inte var nära borde hon ju inte heller höras.

Det första hon gjorde var att sätta sig ner med armarna längs sidorna. Sedan började hon mässa orden i formeln samtidigt som hon höjde händerna i luften framför sig och började väva fram magin. Det var en komplicerad formel det här med, men samtidigt lättare än att göra sig själv osynlig. Det tog även en del tid, men slutligen hade hon förstärkt sin syn så pass att hon kunde urskilja de minst synliga små reporna på staven som låg framför henne. Hon reste sig upp och kröp sedan fram till platsen hon varit på nyss. Läget tycktes oförändrat, varelserna lika dimmiga som tidigare, men mannen framträdde skarpt. Det välbekanta blänkandet högst upp på staven visade sig komma från en mörkt blå sten och mannen… Mannen var en mörkeralv av det äldre släktet, de som var minst fridsamt inställda mot andra folkslag. Han såg ung ut, men samtidigt inte helt obekant, var hade hon sett honom förut?

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *