Livslånga drömmar… Del VI Mörkeralven

16 maj 2007

Del VI: Mörkeralven

När insikten om vem mörkeralven var slog henne blev hon så ställd att hon tappade all kontroll över magin och den förstärka synen försvann. Det var inte alls konstigt att han verkat så bekant, hon hade stått öga mot öga med honom tidigare, men det var länge sen nu…

”Rína, håll dig i bakgrunden medan vi diskuterar läget. Mörkeralverna är inte kända som ett lugnt släkte” förmanade hennes far. Den lilla processionen bestående av Rína, hennes far och fem andra alver från byn stod på en kulle och inväntade mörkeralvernas utsända. De hade väntat länge och det skulle nog dröja ett bra tag till innan de två sällskapen skulle mötas. Att det tog sådan tid berodde på att eftersom mörkeralverna såg andra raser som lägre stående och att de därför kunde ta den tid de ville. Sedan att alverna befunnit sig på platsen sedan gryningen och att det nu började skymma var oviktigt. De utsända tog sig fram i maklig takt och hade, om det nu inte varit mot deras natur, nog gärna stannat och luktat på blommorna otaliga gånger på vägen, bara för att fördröja ankomsten ytterliggare.

På den tiden hade det funnits hästar även i hennes by och hon hade fått rida ett ungt, ljust fuxfärgat sto. De hade bundit hästarna vid träden och det var hos dem som hennes far tyckte att hon skulle stanna. Hennes hår hade även då varit ganska långt, men inte som nu då det räckte hela vägen till den smala midjan. Hon tyckte väldigt mycket om att vara hos hästarna på den tiden, de hade gjort att hon kände sig trygg, så när den sista hästen försvann ungefär två år efter mötet hade hon blivit mycket ledsen. Men det var fyra år sedan nu.

Först när det var så mörkt att alverna tvingats tända facklor för att se kom de äntligen fram. Det var fyra mörkeralver som kom skrittandes uppför kullen. Tre av dem red mörkt bruna hästar medan den siste, som verkade vara den yngste, red ett kolsvart sto med lång oryckt man och svans som svepte i den tilltagande vinden. De tre på de bruna hästarna var alla skräckinjagande, men den som fångade Rínas uppmärksamhet var den unge mannen på det svarta stoet. Han var lång även för att tillhöra mörkeralvernas släkte med skarpa ansiktsdrag och en smal mun. Men det mest utmärkande med honom var ögonen. Hans stora mörka ögon tycktes se allt omkring honom där han satt med ett svärd i bältet och en krigsbåge över ryggen. Hon kunde inte slita blicken från honom och glömde sin fars varning och tog något steg närmare för att se bättre, vilket resulterade i att han såg på henne.

Hans blick tycktes kunna se rakt igenom henne och avslöja hennes minsta hemlighet. Men samtidigt ville hon veta mer om honom, så hon stod emot reaktionen att omedelbart fly undan och stod kvar. Först när han lite senare vände blicken åt annat håll slogs hon av att det var helt tyst runt omkring och att hennes far såg argt på henne. Hon tog snabbt ett par steg tillbaka, men stannade närmare mörkeralverna jämfört med den plats hon tidigare stått på.

Hennes far och ledaren för den andra gruppen avhandlade snabbt det de kommit dit för, nämligen rättigheten för en mindre grupp alver att ta sig fram och tillbaka genom mörkeralvernas land utan att bli attackerade. Priset blev högt, men det var inte oväntat. Under tiden de stod där fick Rína känslan av att vara iakttagen, och när hon såg upp vilade den unge mörkeralvens blick på henne. Hon slog snabbt ner blicken, bara för att ögonblicket efter trotsigt höja den och stirra på honom. Var det förvåning hon såg i hans ögon? Ett litet leende lekte i mungipan på honom när hon till slut gav upp och vände bort blicken. När hon såg upp en stund senare tycktes han se mot horisonten som nu var helt mörk.

De hade gett sig av hemåt långt efter midnatt. Himlen hade mörknat och snart började det åska. Rína var själv inte rädd för åska, men hennes lilla sto blev mycket skrämt då en blixt slagit ner i ett träd alldeles i närheten. De for iväg i vild galopp och hon tvingades kämpa hårt för att inte falla av, hon fick inte tappa bort hästen då de var alldeles för dyrbara. Det tog en bra stund innan hon fick stopp på det panikslagna stoet som då börjat lugna sig lite. De befann sig en lång bit ifrån den plats hon varit nyss och det var mörkt. Det var inte bara mörkt, det var tyst också. Hon satt av och försökte leda det skrämda stoet den väg de kommit. Men det var svårt att se och hon kom snart vilse.

Efter en stund fick hon syn på en öppning i den täta skogen och styrde stegen ditåt. Hon kom ut på en äng och först då märkte hon att åskan dragit vidare. Hon hörde ett avlägset muller och hennes häst reagerade omedelbart med att stegra sig och slita tyglarna ur hennes hand, varpå det lilla stoet galopperade iväg över ängen. Hon var då nära att ge upp. Det verkade inte möjligt att återvända utan hästen, om hon nu hittade rätt vill säga. Resultatet blev då att hon började småspringa efter hästen ropande dennas namn.

Hon sprang rätt länge över små kullar och slutligen kom hon upp på en högre och på andra sidan väntade… Hästen stod där nere i en liten glänta tillsammans med de fyra mörkeralverna. Hon tvärstannade och kände sig plötsligt rädd. Hon hade ända sedan hon varit liten fått lära sig att mörkeralver var opålitliga. Men medan hon stod där och kände sig osäker och inte visste riktigt hur hon skulle göra började den unge mannen trava uppför kullen mot henne med hennes häst i släptåg.

”Det är ditt sto, inte sant?” frågade han. Hon såg på honom och nickade sedan svagt.
”Hon är min, kan jag få henne?”
”Naturligtvis, men varför inkräktar du på våra marker?”
sa han och såg smått misstänksamt på henne.
”Hon blev skrämd av åskan och därför hamnade jag här. Om jag får henne och ni pekar ut riktningen, ger jag mig gärna av”
Han såg på henne med ett litet leende lekande på läpparna och sträckte sedan fram tyglarna mot henne, varpå hon snabbt tog dem och satt upp.
”Rid i samma riktning som du kom, så kommer du snart till platsen för mötet.”
Med en snabb blick på honom vände hon stoet och skrittade iväg. Efter att ha ridit upp till kullens topp på väg utom synhåll sneglade hon tillbaka, bara för att se honom sitta där på sitt svarta sto stirrandes efter henne.

Hon väcktes tvärt ur sina funderingar av en ljusblixt som påminde om den hon sett mitt i natten. Den här gången fanns inget regn som mildrade den, utan hon blev förblindad för en kort stund och när hon såg igen önskade hon att hon inte gjorde det. Nerifrån dalen kom mörkeralven galopperandes på samma svarta sto som han haft när hon mött honom ett antal år tidigare. Och han var på väg rakt mot henne.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *