Livslånga drömmar… Del VII Upptäckt

19 maj 2007

Del VII: Upptäckt

Hon låg redan ned i det gröna gräset som skulle ha nått henne ungefär till halva vaden om hon stått upp. Över ryggen hade hon den mörkt gröna manteln och de stövlar och kläder hon bar var bruna, kort sagt, hennes kläder var anpassade för att smälta in i skog och inte i sommargräs. Det enda hon kunde hoppas på var att han skulle se henne som en liten bit jordig mark med annan typ av gräs, men den chansen var liten, om inte obefintlig. Marken skälvde lätt av den stora hästens dundrande hovar och hon kände sig smått illamående när han gjorde halt bara några meter ifrån henne och elegant svingade sig ner på marken.

”Så det var någon som spionerade ändå, kapten Minocco hade rätt trots allt…” sa mörkeralven. Hon såg upp på honom och slogs av tanken på att hon inte visste hans namn.
”Ett bekant ansikte men en annan plats” fortsatte han med samma irriterande lilla leende som när hon mötte honom sist.
Hon kände för att slå till honom, han hade drivit iväg hennes vänner och familj från byn och han hade… Han hade mördat hennes Santor! Och nu hade stod han där och log henne rakt upp i ansiktet. Hon hatade honom!
”Du din… din… Du är inte ens värd att existera, för du har ingen heder!” skrek hon och ställde sig upp med händerna hårt knutna.
”Ta det lite lugnt lilla alv, du har ingen kontroll över dig själv när du blir så arg” var hans enda svar, men hon kunde glädjas åt att hans lilla leende var borta nu.
Hon stirrade surt på honom, men kom sedan på hur hon måste se ut egentligen. En halvlång, smal alv med smutsigt gyllenbrunt hår uppsatt i en fläta som börjat gå ur och kläder som var dammiga efter att hon följt efter honom och varelserna, fienden. Att hon även var så arg att hennes mörkt blågröna ögon verkade blixtra gjorde inte saken bättre. Så trots att hon hatade honom tog hon till sig hans ord, slätade till ansiktsdragen och anlade en neutral min.
”Så, vem är du egentligen, herr mörkeralv?” sa hon med lätt ironisk stämma. ”En ung man på villovägar kanske, som inte kan hitta hem” hon la själv an ett litet leende trots att hon fortfarande ville slå till honom. Tyvärr var det så att han hade ett överläge mot just de orden. ”Unga fröken alv tycks tro att jag är vilsen, men sist vi sågs vill jag minnas att hon var det”
Han hade ett övertag när det gällde den delen också, vilket fick henne att hata honom ännu mer. Och en sak som inte gjorde saken bättre var att han var beväpnad med ett mörkeralvssvärd och hennes enda vapen var den mörkröda staven och pilbågen… Som båda låg ungefär 25 meter bort tillsammans med resten av packningen. Dessutom hade han sin häst vilket gav honom övertag vid försök till flykt också. Hon var förlorad.

”Vad vill du mig egentligen?” frågade hon samtidigt som hon rätade på sig.
”Jag vill minnas att det var du som förföljde oss och inte tvärtom” svarade han och återigen log han sitt lilla leende.
För ett ögonblick blev hon ställd, men sen slog det henne vad hon borde säga.
”Jag må ha varit den som förföljde er, men det fanns en god orsak till detta”
”Vad kan det ha varit?” svarade han på samma ålderdomliga vis som hon själv, och av någon anledning fick det henne att reta upp sig mer. Så trots att hon ansträngde sig för att hålla rösten stadig bröts den en aning då hon svarade.
”Du och dina… dina varelser har mördat Santor!” Hon fick åtminstone återigen känna glädjen över att se honom ur balans.
”Santor? Vem var denne Santor?”
”Denne Santor som du så fint kallar honom var den människa jag älskade. Och bara några dagar efter ni kom skulle vi ha vigts samman.”
”En människa? En ung alv som förälskar sig i en människa. Nog för att jag visste att alvernas heder inte är vad den varit, men detta…”
”Våga inte anklaga mig för att inte ha någon heder!” skrek hon rakt ut, vände på stället och sprang i riktning mot sin packning.

Först såg han ställd ut, men sedan svingade han sig upp på hästen, galopperade efter henne och gjorde halt framför henne, precis innan hon hunnit fram till sin packning.
”Det var inte min mening att förolämpa dig” sa han när han återigen satt av hästen, men denna gång tog han även ner sitt svärd. ”Jag vill inte behöva använda det, men om du försöker smita är jag tvungen att stoppa dig, till varje pris”
Hon stirrade på honom. Vad hade han för rätt att hålla henne kvar? Hennes liv var hennes eget och ingen annans.
”Du har ingen rätt att tvinga mig att stanna”
”Tyvärr är det så att jag inte har rätt att låta dig gå heller, så det vore att föredra om du stannade frivilligt” svarade han med ett hotfullt lugnt tonfall.
”Du har förstört allt som var något värt i mitt liv, och nu tror du att jag vill vara i närheten av dig?!” skrek hon tillbaka och började nästan känna sig panikslagen.
”Jag tror ingenting, förutom att du just nu skulle behöva lugna ner dig en smula”
Hennes tankar kretsade runt allt annat än lugn just då, men hon gjorde sitt bästa att åtminstone till det yttre verka avslappnad.
”Det var bättre, får jag nu be dig vänta ett ögonblick så jag får med mig dina saker också” fortsatte han. Han gick några steg framåt, plockade upp hennes stav, pilbåge och lätta packning, återvände till hästen och spände fast hennes saker vid sadeln, allt utom hennes stav. ”Den här kan du nog behöva under vägen ned, det lutar ganska mycket och det lilla jag har
sett av dig tyder på att du inte kommer att fälla min häst med den”
Hon slet åt sig staven, såg längtansfullt på pilbågen, men följde sedan ’snällt’ efter när han började gå ner mot dalen. Hon försökte inte ta tyglarna från honom, smita eller något sådant, men hon såg till att gå så sakta hon kunde för att vara så irriterande som möjligt.

Väl nere erbjöd han ett ganska litet tält, gav henne packningen och gick iväg för att ställa undan sin häst. Pilbågen tog han med sig när han gick och varelserna hade hållit sig på så långt avstånd att hon inte sett dem tydligt ens när hon klev rätt in i lägret. Vad ville han henne egentligen? Varför kunde han inte bara låta henne gå? Hon suckade och gick in i det lilla tältet. Väl inne gav det ett helt annat intryck. På golvet låg en mjuk fjäderbädd och ovanpå den en tunn filt med alviska mönster! Hon blev först helt överförtjust, men sedan fundersam. Det var som om någon visste att hon skulle komma och hade planerat allt in i minsta detalj. Och längst in stod en liten träkoffert som visade sig innehålla en mörkt blågrön klänning med broderade silverlöv och tunna silverband om ärmarna precis där de övergick från smala till mycket vida. Förutom den fanns en matchande mantel med silverbroderier längs kanten och lite enklare kläder. Vad gjorde de där? Det var knappast något som en normal mörkeralv skulle bära med sig. Varför fanns de där och vem var han egentligen. Och den ännu viktigare frågan, vad ville han henne?

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *