Livslånga drömmar… Del VIII Kaptenen

27 maj 2007

VIII: Kaptenen

En stund senare hördes en röst utanför tältet:
”Alv, kom ut och visa dig, genast!”
Hon hade precis löst upp flätan för att göra den hårdare när det plötsliga ropet fick henne att hoppa högt. Bandet som suttit längst ner flög iväg och landade på bädden. Hon började gå ditåt när ropet utifrån upprepades med ett hårdare tonfall. Det fick henne att vända tvärt och genast stiga ut ur tältet. Utanför stod mörkeralven och en av varelserna. ’Varelser’ var inte ett passande namn på dem då de sågs på nära håll. Mannen framför henne var ganska lik en mörkeralv, fast med stora, tunna svarta vingar som fladdrade bakom honom. Dessutom var han längre, hade det längsta hår hon någonsin sett (djupt kolsvart) och fötterna var försedda med krökta klor.
”Kapten Minocco, det här är alven som förföljt oss.”
”Hon är yngre än väntat, knappast vuxen med våra mått mätt.” Röstläget var lägre än väntat och när hans blick mötte hennes kunde hon inte låta bli att rycka till. Hans ögon var varken svarta som mörkeralvernas eller djupt mörkblå eller brungröna som alvernas. Inte heller påminde de om människornas blekblåa eller bruna ögon. De var nästan självlysande gröna och minst tre gånger så stora som andra släktens. Hon tog ett par steg bakåt och han såg plötsligt dimmig ut igen, som de alla gjort på avstånd.
”Kom närmare, alv. Tala om vem du är och varför du spionerat så vårdslöst på oss.” sa han inifrån dimman och hon tvingade sig ta två steg framåt, bara så han syntes tydligt.

”Vad ska jag säga? Ni anföll oss och ni… Ni förstörde hela mitt liv med en enda pil!” Hon var osäker på vad som skulle vara lämpligast att säga till denne okände personlighet. Han såg så stark ut där han stod att allt självförtroende tycktes rinna ner i marken under henne.
”Vad jag kan se lever hon ännu, kan du tala om vad hennes problem är, Síanu?”
”Hennes blivande make, som förövrigt var en människa, blev olyckligtvis dödad av den pil som var planerad som varningsskott för att övertala alverna att ge upp och ge oss fri passage…” pladdrade mörkeralven som tydligen hette Síanu.
Att hon kände deras namn utan att ha avslöjat sitt eget gav henne ett litet övertag, åtminstone stärkte det hennes självkänsla så pass mycket att hon vågade avbryta honom.
”Bara för att han var en människa så tycks du anse att hans liv inte var värt något!”
Síanu och kapten Minocco såg på henne och började sedan skratta.
”Du verkar inte känna till det ohyggliga sätt människorna lagt sig till med? Var din lilla by så isolerad från omvärlden att ni inte kände till deras vansinne?” sa mörkeralven nästan hånfullt.
”Vad är det för något människorna gjort? Har de tagit en mörkeralv till fånga eller vad är det som händer?” sa hon och såg förvirrat på Síanu, men det var kapten Minocco som svarade.
”De lågt stående människorna har gjort det mest ohyggliga, de har förklarat sig själva jämlika både alver, människor och älvor. Och inte bara detta, de ser mörkeralverna som de lägsta och kräver de andra rasernas stöd för att kunna utrota dem, ett av Argoths ädlaste släkten.”

Hon stirrade länge på dem, från den ene till den andre. Inte kunde väl alver och dvärgar gå med på något sådant? Det var väl inte möjligt att människorna skulle kunna övertala dem att förinta en hel ras? Nog för att mörkeralverna alltid hade varit ett orosmoment, men att helt enkelt mörda alla på Argoth var en fruktansvärd handling. De hade nästan lyckats övertyga henne om att hon borde hjälpa dem, men de hade mördat Santor, hennes Santor, och det kunde hon inte förlåta.

Den som bröt tystnaden var kapten Minocco. Han sträckte på sig och vände sig mot Síanu.
”Hämta din stav och en karta, vi ses i mitt tält senare.”
Síanu bugade lätt och gick snabbt sin väg och varelsen vände sig mot henne igen.
”Det kommer att ta ett tag innan vi ger oss av och jag rekommenderar att du passar på att tvätta dig och sedan vila medan det finns tid. Det finns en liten sjö i nästa dal, om du tar fram lämpliga saker kommer två av de mina att eskortera dig dit. Som du troligtvis har märkt finns det enkla alviska reskläder i träkistan där inne. Oroa dig inte över hur tältet ska fraktas, det kommer att ordna sig. Seså, ge dig av nu! De kommer att invänta dig utanför mitt stora tält mycket snart.”

Han lämnade henne och hon gick efter ett ögonblicks tvekan in i tältet för att hämta lite kläder att byta med. Hon hade inte tvättat sig en enda gång sedan hon blivit ensam kvar i byn. Hennes hår var stripigt och hela hon täckt med smuts. Att tvätta av sig kanske inte var en så dum idé ändå… Förutom den där lilla detaljen att hon inte skulle få vara ifred. Vad visste hon om detta märkliga släkte? Inte ens vad det kallades, och med tanke på att den enda hon mött var manlig och hon befann sig i ett militärt läger så… Vem visste hur de han hade beordrat att ’eskortera’ henne skulle vara?

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *