Livslånga drömmar… Del X Varelser?

13 juni 2007

X: Varelser?

En min av förvåning visade sig i Minuans ansikte när Rína uttalade sitt namn.
”Silfverpil? Heter du verkligen Silfverpil?” hon stirrade på Rína och mumlade sedan ”Jag tyckte väl det var något speciellt med den henne…” Innan Rína hann fråga vad hon menade utbrast Alrenia:
”Ska vi inte ta och ge oss av nu? Som jag sa nyss så väntar Kapten Minocco oss tillbaka snart och vi bör göra honom till viljes.”
Så de plockade upp sina saker och vände genast tillbaka mot dalen. Rínas huvud snurrade av de frågor hon inte kunnat eller hunnit ställa. Vad menade Minuan med att det var något speciellt med henne? Vad hon visste var hon bara en helt vanlig alv som växt upp tillsammans med sina föräldrar och sin äldre bror, fast han hade gett sig av från byn några år innan de attackerades första gången. Vart han tagit vägen visste hon inte, bara att han var en krigare nu. Han hade alltid varit en duktig bågskytt och därför haft lätt att söka anställning nästan var han ville, även om han liksom hon inte gillade närstrid. Han hade gett sig av med ett kompani alver på väg mot någon större stad i fjärran som plågades av ständiga mörkeralvsangrepp. Så vad var speciellt med henne? En ung alv som inte skilde sig så mycket från de andra, inte egentligen. Visst hade hon gjort en del saker, som att ta hem en vargunge vars föräldrar skjutits av människorna. Hennes föräldrar hade först blivit mycket arga på henne när hon kom bärandes på den, men senare när hon fått förklara hade hon sett stolthet blänka i deras ögon. Vargungen hade stannat hos dem i ett och ett halvt år men sedan gett sig av för att söka sig en egen flock. Den lilla vargen var en annan som lämnat henne, en som hon saknade mycket.

De båda varelserna hade dragit en liten bit i förväg och var djupt inne i någon diskussion, så de ägnade inte henne någon större uppmärksamhet. Hon passade på att studera dem lite extra. De var till utseendet ganska lika de få skogsälvor hon sett, men deras kloförsedda fötter och svarthet fick dem att se ut mer som mörkeralver. Varför bar dessa två kläder i varsin grön nyans när Kapten Minocco var helt kolsvart? Vid närmare eftertanke hade de här två samma nyans på kläderna som på ögonen, vilket man definitivt inte kunde säga om Minocco. Hans kläder var helt genomgående svarta, men ögonen var lysande gröna. Hon kände sig förvirrad och beslöt sig för att vänta med sådana funderingar tills hon hade sett lite fler av varelserna. Nej nu kunde hon bara inte vänta med att fråga dem om rasen, så hon skyndade efter dem och kom ikapp när det fortfarande var en liten bit kvar till dalen.

”Ursäkta Minuan, Alrenia” hon böjde huvudet mot dem i en gest av aktning. ”Jag skulle bara vilja ställa en fråga till.”
”Fröken Silfverpil har en fråga, låt höra då om du absolut måste!” Alrenia log ett allt annat en trevligt leende, medan Minuan såg lätt irriterat på sin syster.
”Kan du inte vara lite trevlig Alrenia? Vi blev utvalda att eskortera henne och vad hon tillhör för släkt är inte vad som gör personligheten. Nu låter vi henne ställa sin fråga!”
”Min fråga är kanske inte jätteviktig, men det skulle vara mycket trevligt att få veta vad ert släkte kallas, så jag i tanken slipper kalla er ’varelser’.” Hon såg bedjande från den ena till den andra och hoppades på ett kort och enkelt svar, men inte.
”Hm… Släkte eller ras, jag vet inte vilken benämning som egentligen är mest passande. Om man säger så här, vi har varit våra egna i några tusen år nu så att kalla oss ett släkte för tankarna till att vi skulle vara någon förkrympt eller avhuggen gren hos någon ras släktträd, vilket inte alls passar in utan…” pratade Minuan på medan Alrenias ansikte blev allt mulnare.
”Kan du inte komma till sak någon gång?! Eller förresten, tala om hela historian för den lilla alven här, och var sedan snäll och förklara för Kapten Minocco varför det tog sådan tid.”
Alrenia log ett ondsint leende och övergick sedan till att noggrant studera sina händer samtidigt som hon flaxade med vingarna för att ta sig fram.

”Som Alrenia antyder har vi ont om tid, men… Som du kanske har märkt är vi avlägsna släktingar till både alver och älvor. Vår ras kallas nattälvor och är en mycket gammal och ädel en. Vi har även fått in en del mörkeralvsblod i släktet, framförallt på senare tid, vilket har fått fler och fler nattälvor att bli mörka. De tidigare nattälvorna var ljust brunhåriga eller med en ton av koppar, nu är de flesta näst intill svarta i håret. Dessutom hade de mycket ljusare ögon, ofta blå eller gröna, nu är det många av oss som drar åt svart eller mörkare nyanser av färger… Vårt släkte bör kallas för ett av de mest välanpassade då vi både har tunna vingar att flyga med och hårda klor på fötterna, för bästa anfall och försvarsmöjligheter. Vi är dessutom långa och har möjligheten att förvränga synen på andra raser så vi endast framträder dimmigt på längre avstånd. Detta är mycket fördelaktigt då…” Minuan hämtade andan och skulle precis fortsätta då Alrenia avbröt hennes berättelse.
”Vi är framme nu och de håller på att förbereda avfärd. Jag skulle se det som smartast att höja tempot och försöka hjälpa till, så de inte glömmer något som sist…”

De skyndade sig ner och väl framme blev Rína tillsagd att ge de gamla kläderna till en nattälva, vars färg förövrigt var mörkt blå, och sedan hålla sig ur vägen. Hon valde att sätta sig ned på en sten i väntan på att de skulle plocka ned tälten och göra allt klart. Trots allt fanns det mycket att fundera på nu. I tanken tackade hon tyst Alrenia för att hon avbrutit Minuans historia. Det hade varit intressant, men samtidigt mycket långt och då hon inte verkade känna för att ändra tonläget något heller hade det varit ganska sövande att lyssna på henne. Fast hon var glad över det hon fått veta, framför allt glad över det faktum att hon slapp se dem som varelser längre, de var nattälvor!

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *