Livslånga drömmar… Del XI Iväg

19 juni 2007

XI: Iväg

Det tog tid innan allt var klart, Rína hade nästan somnat där hon satt lutad mot stenen. Himlen hade antagit en mörkt blå nyans och några stjärnor började komma fram. Snart skulle det bli helt mörkt, vilket innebar att hon skulle vara den som såg sämst under marschen. Mörkeralver ser bra i mörkret och hon hade frågat Minuan hur nattälvor såg, vilket resulterat i det förvånande korta svaret: ”Det borde du höra på namnet, nattälvor ser naturligtvis bra även med mycket lite ljus.” Hon hade också börjat förstå varför när de nu kom fram till henne. Deras ögon lyste nästan i mörkret och allra tydligast var så klart Kapten Minocco med sina även mitt på dagen nästan självlysande gröna ögon. Hon kände sig liten och började bli allvarligt fundersam på hur det skulle gå att ta sig fram. Det var då Síanu, som hon nästan glömt bort, kom fram till henne med hennes stav. Och på staven satt en mörkt blågrön sten.
”Du hade glömt den i tältet, kan vara en bra sak såhär dags på dagen, om man är alv…” Han log sådär irriterande igen och tog sedan fram sin egen stav.
”Det finns faktiskt en orsak till att jag satte dit stenen, och det är inte att den pryder sin plats där. Om du noggrant gör som mig nu kommer du nog att upptäcka en sak…” Han rörde händerna i några snabba cirklande rörelser som var relativt lätta att härma och när han bredde ut armarna och sa ett kort ord, glímortes, så började stenen glöda med ett iskallt blått sken. Hon avslutade rörelserna och sa sedan samma ord med mer alvisk accent än hans mörkeralviska. Hennes sten började också skina, men den sken med ett varmt blågrönt ljus som fick henne att känna sig glad. Hon log uppriktigt tacksamt mot honom, bara för att slås av hur mörka mörkeralver är på natten. Det enda som syntes tydligt i det kalla ljuset från hans sten var de smala silverband som prydde hans kläder.

Allt fler nattälvor kom fram mot dem, det var dags att gå. De var många fler än vad hon väntat sig, hon gissade att de var mellan åttahundra och tusen. De var inte så många i jämförelse med de större arméerna, som människorna av någon anledning verkade föredra att samlas i, men för en alv som levt hela sitt liv i en mindre by en bit från kusten var de överväldigande. Deras blotta antal innebar att det var ett stort antal saker som skulle tas med och dessa transporterades på vagnar dragna av stora hästar. De flesta hästarna hade någon brun nyans, men där fanns också skimlar, skäckar och ett fåtal mörkare. De hade långa svansar och manar medan de stora hovarna pryddes av tjockt och långt hovskägg. Hon avgudade dem, de hade sådan enorm utstrålning och var så vackra där de stod.

Kort därpå stod det klart att nattälvorna även hade ridhästar, det var inte så att alla red men ett par hundra gjorde det. Minuan, Alrenia och Kapten Minocco var bland dem. De kom ridandes mot henne, Minuan på ett högt gyllenbrunt sto, Alrenia på ett mörkt brunt och Kapten Minocco red en svart vallack. I släptåg hade de en annan häst, en häst som påminde mer om de alviska hästarna med drag av deras smidighet och en byggnad som vittnade om snabbhet. Hästen var ett sto med en djup kopparton och stora mörkt bruna ögon. På nära håll såg hon också att man, svans och likaså benen var djupt kolsvarta. När Minocco som höll i stoets tyglar red fram till henne och bad henne sitta upp tog hennes hjärta ett skutt av glädje. Hon skulle få rida denna fantastiska varelse och inte behöva snubbla fram i mörkret!
”Kapten Minocco, jag har inte ord för att kunna uttrycka min glädje. Vad heter hon?”
”Hon är av en gammal ras och har därför ett gammalt namn, Lianuín.”

Rína blev först helt ställd, Lianuín var namnet på en gammal alvisk krigshjältinna, men sen förstod hon varför namnet valts. Lianuín, hjältinnan, var förvisso alvisk men hade blivit omhändertagen av ett mystiskt folkslag när hon blev förd ifrån sina släktingar under ett stort slag mot mörka varelser. Det mystiska folkslaget hade försvunnit spårlöst efter att ha återbördat Lianuín till alverna, och den enda som kunde veta något om dem var just Lianuín, men hon hade drabbats av minnesförlust och förlorat all vetskap om dem. Kvar i minnet var endast det som hände fram till det stora slaget och de färdigheter inom stridskonst som hon lärt sig under sin frånvaro. Det var dessa färdigheter som gjorde det möjligt för henne som en alvisk kvinna att ta sig ut på slagfältet, dit hon gav sig för att ge den goda sidan hopp. Efter ett stort slag vid trehuvidsudde hade hon dött av en pil rakt genom hjärtat, men samtidigt hade skuggans varelser fördrivits och hon hade blivit erkänd som en hjältinna.

Rína granskade stoets ögon, de bar inget spår av ondska eller illvilja. Tvärtom var de öppna med en glimt av sprallig nyfikenhet och stolt glädje. Stoet var högre än de hästar som funnits i hennes by tidigare och hade en ädlare byggnad. På hennes rygg vilade en sadel som först verkade vara ett alviskt hantverk, men när hon såg efter fanns där skillnader. Valvet var högre och mindre dekorerat än vad de alviska sadelmakarna föredrog, och de dekorationer som fanns var inte inlagda i järn och silver som det traditionella. De bestod av tunna silvertrådar som ringlade längs med kanten på sadeln och en blomma inlagd i guld med små smaragder på sadelkåpan. Tränset var mycket likt de alviska, förutom att mitt på pannbandet satt en större grön sten med silverinläggningar runt. Pannbandet var dessutom mycket bredare och tyglarna var släta och tunna.

Hon hade nog beundrat hästen längre än vad hon trott, för plötsligt väcktes hon ur sina tankar av en smått irriterad Alrenia.
”Hur länge tänkte du fördröja avfärden egentligen? Är det lönt att ge sig av idag eller ska vi vänta in morgondagen?” hon log ett inte särskilt glatt leende och vände sedan sin häst och skrittade iväg. Rína fick då mycket bråttom och hävde sig snabbt upp i sadeln för att upptäcka att stigbyglarna befann sig helt perfekt till och behövde inte ändras alls, men att de tunna tyglarna troligtvis skulle ge hennes ovana händer skavsår.
”Vi ger oss av nu” sa Kapten Minocco och vände sin häst för att ge sig av till täten, samtidigt som mörkeralven Síanu kom travandes på sitt stora svarta sto. Han gjorde halt vid dem och upplyste dem om precis samma sak som Alrenia och Minocco just gjort, att det var dags att ge sig av.

De red iväg i skritt. Bakom kom först de nattälvor som red och sedan de som tog sig fram till fots. Tydligen var nattälvorna också snabbare och mer uthålliga än alver, vilket Alrenia verkade finna en enorm glädje i att upplysa Rína om. Hon red först bredvid henne, men valde sedan att sakta ner en aning så hon istället hamnade tillsammans med Minuan och Síanu. De var djupt inbegripna i en diskussion, men när de såg att hon närmade sig dem avbröt de den och när hon kom inom hörhåll diskuterade de vädret. Hon kände sig en smula utanför och saktade därför in ännu mer och hamnade bredvid en ung nattälva. Åtminstone verkade han till det yttre ung med sina mörkröda ögon och nästintill svarta vingar, men hon insåg snart att det inte gick att se åldern. Inte ens hos alver var det så svårt att se åldern som hos nattälvorna. Hos alver förändrades åtminstone ansiktet med åldern, men hos nattälvor var inte ens det ett tecken på ålder. Denne var 479 år och när hon frågade om hur han kunde veta hur gamla andra var blev svaret:
”Ålder? Det känner man tydligt! Jag menar, både på en varelses aura och på dess sätt att tala, det är väl inget nödvändigt med några yttre tecken heller!”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *