Livslånga drömmar… Del XII I människobyn

1 juli 2007

XII: I människobyn

Rína stirrade förbryllat på honom, hur kunde man läsa av en varelses aura? Var det något som gick att lära sig eller var man tvunget att kunna det sedan mycket låg ålder? Hon frågade honom om lite andra saker gällande släktet, men han hade plötsligt börjat studera sin hästs man mycket noggrant, så några vettiga svar fick hon inte. Därför valde hon att ägna sig åt att studera stenen som Síanu placerat på hennes stav lite noggrannare. Den mörkt blågröna ytan var slät och stenen skulle ha rymts i hennes handflata. Fanns det någon annan orsak till att han satt dit den än den han visat henne? Hur var det förresten man gjorde för att få den att lysa? Det var några rörelser och ett konstigt ord, troligtvis någon typ av mörkeralviska… Men vad? Hon försökte upprepa rörelserna ur minnet vilket gick ganska bra, men sen när hon skulle säga ordet tog det stopp. Hon kunde bara inte komma på det, så hon beslöt sig för att se om Minuan och Síanu gått över till ett lite mindre hemligt tema i sin diskussion och manade på Lianuín.

Hon kom snart i fatt dem. De var helt tysta den här gången, inte ett ord sades. Stämningen var helt enkelt tryckt och ovälkomnande, men när hon kom fram log ändå Minuan mot henne.
”Vad tycker du om landskapet här? Är det inte vackert?”
Rína såg sig omkring, nog hade hon rätt i att det var vackert alltid. De red över en äng med högt gräs och i fjärran syntes höga berg. Den mörka natthimlen ramade in världen och det bleka månskenet gav allt en känsla av lugn och trygghet. En vid sjö bredde ut sig ungefär en halv fjärdingsväg bort. Den spegelblanka ytan reflekterade månskenet och stillheten i natten.
”Det är mycket vackert.” Det behövde inte sägas mer, de andra såg samma sak och förstod henne.
”Ursäkta mig Síanu, men…” Han såg på henne på ett sätt som fick henne att tveka, men sedan fortsatte hon. ”Det… Den där stenen på min stav, den kunde gå att få att lysa… Vad var det för ord som skulle sägas?” Hon visste inte varför men det var svårt för henne att få ihop vettiga meningar när han såg på henne på det viset.
”Glímortes” ett kort och enkelt svar, så kort att hon nästan blev besviken. Hans ansikte var dessutom mer neutralt än tidigare, vilket fick henne att känna det som hon gjort något fel. Men hon tog i vilket fall staven i handen och försökte, men utan att lyckas. Hon försökte om och om igen och avslutade alltid med att viska glímortes, men något stämde inte, inget hände.
”Du måste ha handflatorna vända uppåt när du breder ut händerna.” sa Síanu med sitt lilla leende åter lekande på läpparna. Hur kunde hon någonsin ha inbillat sig att hon saknade det? Hur som så fungerade det den här gången och stenen börjat lysa, dock svagare än sist.
”Du kan få den att lysa olika starkt beroende på hur högt du uttalar glímortes, för att den ska slockna så räcker det med en enkel handrörelse åt höger.” Han tände sin egen sten och visade lite snabbt varpå det iskallt blå ljuset genast slocknade. Hon försökte med sin och den släckte sig villigt, varpå hon genast tände den igen, bara för att prova.

De red i tystnad ett tag, dock en som inte var lika tryckt som tidigare. Efter en stund bestämde sig Rína för att bryta tystnaden.
”Vart är vi på väg?”
Det tog en stund innan någon svarade, de sneglade på varandra men kom tydligen fram till att hon kunde få veta, för sedan sa Minuan:
”Ungefär fyra fjärdingsväg bort ligger en mindre stad där vi ska proviantera, sen bär det av upp i bergen.”
Bergen… Att ett enda ord kunde få henne att känna det som om hon var på väg långt ut i ingenstans. Det gav henne en känsla av att vara fjärran från allt hon kände, allt… Tveksamheten måste ha synts i hennes ansikte för snart började Síanu tala.
”Bergen är inte så annorlunda som de kan verka. Där finns mindre grässlätter inspränga bland klipporna och vackra dalar med små skogar. Där finns också bäckar och källor. Vi är på väg till en plats i en dal, en undangömd och hemlig plats. Du kommer inte att bli besviken.” Återigen log han sitt leende, men den här gången fanns det mer värme i det än tidigare. Hon kände sig mycket bättre när hon visste att de inte var på väg till en mörk och dyster grotta djupt inne i kalla, höga berg. Hon kände sig riktigt glad och såg nästan fram emot att få se denna nya plats, åtminstone med tanke på den tydliga glädje som mörkeralven utstrålat när han nämnde platsen de var på väg till.

De nådde den lilla staden tidigt på förmiddagen. Rína, Síanu, Kapten Minocco, Minuan, Alrenia och tjugo andra nattälvor steg in genom porten medan resten gjorde en sväng runt och fortsatte för att en bra bit fram iordningställa ett läger. Det var trångt på gatorna, och eftersom samtliga i följet var beridna och de dessutom hade fem packhästar i släptåg, tog det lång tid att ta sig fram. De fick hela tiden se sig för och hästarna kände sig stressade av den ovana trängseln. Rína som dessutom inte lärt känna sin häst ordentligt ännu hade stora problem med vilken signal hon skulle ge Lianuín för att bäst undvika problem. Till exempel var det nära att gå riktigt illa när en vagn plötsligt kom farandes längs en sidogata, i full karriär rakt mot henne. Hade inte Alrenia funnits precis bredvid och snabbt nappad åt sig tyglarna och dragit hade den rammat rakt in i dem. Men som tur var kom de undan med blotta förskräckelsen och en allt annat än glad Lianuín.

När de väl nådde torget tunnades folkmassan av någon underlig anledning ut, vilket gav dem möjlighet att faktiskt se vad som fanns till salu. Rína blev tillsagd att hålla i två av packhästarna, medan de övriga spred ut sig för att göra diverse inköp. Det dröjde inte länge innan några småpojkar stannade upp och stirrade på henne, först då slog det henne att hon som alv nog var en ovanlig syn i denna människostad. Speciellt eftersom hon inte var vare sig en köpman som tog sig fram i en vagn när de kom in i städer, eller en ung manlig alv på jakt. Dessutom hade hon gyllenbrunt hår, vilket inte var särskilt vanligt bland alverna där mer lingult och riktigt ljust var dominerande, och inte mörkt brunt som människorna. Hon såg förläget ner på sina händer och kände verkligen hur synliga de spetsiga öronen var när håret var utsläppt, och påminde sig om att hon skulle fläta det så fort möjlighet gavs. När hon tittade ner slog det henne också att hon var helt klädd i grönt och satt på en kopparfärgad häst med en utsmyckad utrustning. Och det störde henne att hon var en mer ovanlig syn för människorna här än vad nattälvorna tydligen var. Dessas fladdrande vingar gavs ingen större uppmärksamhet.

När de andra äntligen återvände med proviant och annat nödvändigt hade hon börjat känna sig riktigt less. Många hade stannat upp och stirrat på henne och hon var inte van vid uppmärksamhet, hon föredrog skogens tysta lugn. Men än kunde de tydligen inte komma iväg för när Minuan och Síanu lastat av sig sina inköp sa de åt henne att följa med dem. Hon lämnade sin häst till en nattälva som höll i tre andra också, och följde sedan efter. De drog iväg ganska långt bort, in på en sidogata och minst två kvarter bort, för att sedan svänga in i mindre butik. Det första hon möttes av när hon steg in var det höga ljudet av en hammare som slår mot metall och en pust av het luft, de hade stigit in i en smedja. De blev genast uppmärksammade, slagen avbröts och en yngre alv steg fram.
”Och vad önskar ni idag då, min ärade Minuan och herr mörkeralv…” Här avbröt han sig tvärt, han hade tydligen inte sett henne förrän då.
”Och ännu mer välkommen unga fröken…?” Han log mot henne och hon svarade genast.
”Rína, från byn Erwinár.” Hon log tillbaks, lycklig över att se en av de sina efter så lång tid.
”Erwinár… En mindre by inte så långt från kusten om jag minns rätt… Det vore spännande att höra vad du gör i ett sådant här sällskap!” Han såg förväntansfullt på henne, men innan hon hann svara bröt Síanu in.
”Om du ursäktar, ärade Míecton, så skulle vi vilja framföra vårt ärende innan vi måste ge oss av igen.”
”Ja visst, Síanu. Jag beklagar djupt om jag har tagit upp för mycket av er tid. Vad önskas?”
”Vad vi behöver är att få denna sten” han tog upp en blågrön sten ur fickan, ”infattad i silver och fäst på ett tunt silverband, ett lätt svärd åt alven här samt tre små och smala knivar.”

Vad nu? Ett svärd? Åt henne? Hon kände sig mycket förvirrad och var så uppe i sina tankar att hon först återvände till verkligheten när Míecton sa:
”Så, då var de delarna klara och vi har bara svärdet kvar. Kan hon vara snäll och stiga fram ett steg och titta på dessa svärd?”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *