Livslånga drömmar… Del XIII Ett svärd till Rína

6 juli 2007

XIII: Ett svärd till Rína

Hon tog osäkert några små steg framåt. Vad var nu det här, hon hade aldrig tyckt om svärd. För att slåss med dessa behövde motståndaren befinna sig på obehagligt litet avstånd. Hon hade alltid känt sig så sårbar de gånger som Santor och andra försökt visa henne, att de gett upp.
”Men jag kan inte hantera ett svärd!” sa hon rakt ut och fortsatte sedan mumlandes ”Det går bara inte, jag kan inte, vill inte, fungerar inte…” Hon ryckte till av att någon lade en hand på hennes axel och när hon vände upp blicken mot personen fann hon sig stirra in i Kapten Minoccos lysande gröna ögon.
”Var inte orolig, det handlar inte om att du direkt ska kunna ta upp svärdet och försvara oss, utan är snarare en ren förberedelse inför framtiden. I sinom tid kommer du att förstå varför.” Han sa det med ett leende och hon fick styrka från detta. De förväntade sig inte att hon skulle kunna slåss med det! Inte ännu i varje fall… Så hon vände sig mot Míecton och log lätt.
”Vad rekommenderar du för svärd?”

När de en stund senare steg ut ur smedjan hade hon ett lätt svärd fäst vid midjan. Det var tunt och saknade utsmyckningar, var i allmänhet ett ganska enkelt svärd, men eftersom det var en alv som tillverkat det kunde det ändå inte kallas annat än vackert. Men trots sin lätthet så störde tyngden henne där de gick på väg tillbaka till de andra. Det var ovant och konstigt.

Snart var de tillbaka på torget och Rína gick genast bort till Lianuín och gav henne en kram. Hon borrade in näsan i stoets kopparbruna man och log när denna svarade med att gnida mulen mot hennes rygg. När hon efter att ha släppt taget om hästen gjorde en ansats att ta av sig svärdsbältet var Síanu genast där.
”Ta inte av dig det, vänj dig vid att ha det vid din sida. Om ett tag kommer tyngden att kännas välbekant, men till dess får du helt enkelt stå ut.”
Hon stirrade på honom. Menade han att hon skulle ha det på sig hela tiden? Var det inte nog med att hon tvingades ha ett svärd i närheten, skulle hon dessutom behöva släpa runt på det också? Förbannad som hon var skulle hon just säga åt honom att hon vägrade, när Alrenia plötsligt dök upp.
”Vägrar hon bära det? Är den lilla alven så svag att hon inte ens klarar av ett så tunt och lätt svärd? Jag kan i och för sig förstå, hon är för klen för att orka hålla i det, men vill inte visa sin svaghet och försöker därför gömma undan det. Ha, hon skulle säkert ha försökt kasta det i första bästa stup eller ’tappa det’ när vi väl kommit upp i bergen! Men vi, Síanu, vi ser. Vi kommer inte att gå på hennes små lögner. Vi kommer genomskåda henne och visa Kapten Minocco hur svag hon är, och sedan kommer han att lämna henne, som hon förtjänar!”
Rína stirrade på henne, vad hade hon emot henne egentligen? Vad hade hon gjort för fel? Hon skulle precis säga något till Alrenia, då hon upptäckte att denna redan hade lämnat henne och Síanu.

När de lämnade den lilla staden hade solen passerat sin högsta punkt på himlen. Hettan som varit påtaglig inne i staden var ute på vägen om möjligt ännu värre. Dessutom surrade det ständigt massor av bromsar runt omkring dem och höll på att göra Rína galen då de var precis överallt. Det var bara hon och Síanu som stördes av de irriterande krypen då nattälvorna bara behövde fladdra lätt med vingarna ifall de kom för nära. Men som tur var gav de upp när det lite senare började blåsa och moln drog in över himlen. Kapten Minocco, som red vid hennes sida, gav plötsligt order om att göra halt.
”Jag vill att ni är med och bestämmer hur vi ska göra. Snart kommer det att börja regna och vi har två val. Antingen ökar vi takten och förbereder oss på att rida i regn, eller så söker vi skydd snart så de varor som införskaffades idag inte blir blöta. De andra klarar sig utan proviant ytterligare ett tag, så det är inte bråttom. Däremot är det fördelaktigt att vara samlade i ett större läger då det finns mycket farligt här.”

Både Alrenia, Síanu och Minocco ville egentligen fortsätta, men en del av de tjugo nattälvor som följt med dem in i staden föredrog att stanna. När de slutligen blivit övertalade om fördelarna med att fortsätta hade de första regndropparna börjat falla och valet att fortsätta försvann. Snabbt sökte de upp en duglig plats och tält slogs upp. De stannade kort därpå strax innan bergen började. Där tälten slogs upp var det slätt och trädfritt, men en liten bit bort tog skogen vid. Uppdrag delades ut, vilket innebar att Rína och Minuan sändes ut för att samla brasved, andra skulle tillaga mat, sätta upp tält eller göra försvarsåtgärder. Några träd fälldes och en del av dem vässades till spjut, andra delar lades under skydd för vidare tranport. Högre upp i bergen fanns ingen skog vilket innebar att de var tvungna att bära med sig ved för att kunna elda om nätterna.

Det fanns gott om nedfallna grenar, vilket gjorde att Rína och Minuan snart kunde återvända till lägerplatsen med famnen full med brasved. Däremot tyckte inte de andra att de hade med sig tillräckligt mycket, så de fick gå några fler varv innan alla var nöjda. Det blev en rejäl hög, men brasan skulle räcka hela natten. Däremot fick ingen av dem något vaktpass och eftersom det inte fanns särskilt mycket att göra beslöt de sig för att sova tidigt. Rína delade inte tält med någon, men hon fick inte heller samma sovplats som sist eftersom hennes tält befann sig hos resten av truppen.

När hon sagt god natt till de andra och gått in i tältet för att sova hörde hon hur regnet plötsligt lät mycket mer, så hon kikade ut och mycket riktigt. Utanför var det som om himlen plötsligt öppnat sig för att släppa lös allt, det gick inte att se elden 10 meter bort genom ösregnet. Sakta vände hon om, stängde igen tältfliken och skänkte ett tyst tack till Kapten Minocco för att hon sluppit stå vakt just denna kväll. Samtidigt led hon med de som tvingats göra det istället, men hellre de än hon. Nattälvor var ändå troligtvis bättre skyddade mot regn än alver tänkte hon surt innan hon kröp ner under filten och somnade.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *