Livslånga drömmar… Del XIV Orthunen

9 juli 2007

XIV: Orthunen

Rína vaknade av en låg duns som följdes av ett högt brak. Snabbt drog hon av sig filten, tog på sig stövlarna och kikade yrvaket ut under tältfliken. Utanför i det lätta regnet stod Síanu och svor över något. När hon tittade lite mer noggrant såg hon att han var helt genomblöt och att hans kläder var fläckiga av lera. På marken framför honom låg något som såg ut att vara en människa. Rína steg ut ur tältet och gick fram för en närmare titt, Síanu mötte hennes blick och gestikulerade åt henne att komma bort till honom. Hon gick dit och såg då ansiktet på personen. Det var en ganska ung människa med alldagliga drag och mörkbrunt hår. Men när ögonen öppnades avslöjade de något helt annat. De var gulröda och när han log såg hon huggtänderna. Hon stod som förstenad medan han reste sig, fortfarande med uppmärksamheten på henne, även om hans sinnen var på helspänn efter eventuella plötsliga attacker. Hon stirrade på honom, kunde av någon anledning inte slita blicken från de där konstiga ögonen. Inte ens när han sakta började röra sig mot henne märkte hon att Síanu inte fanns vid hennes sida längre.

Mannen närmade sig och höjde händerna som avslöjade korta, skarpa klor. Han var nästan framme vid henne när någon plötsligt rev tag i hennes axlar och drog henne bakåt. Ögonkontakten bröts och hon såg sig förvirrat om. Bakom henne stod Minuan medan Alrenia och Kapten Minocco var på väg bakifrån med svärden höjda. Varelsen som nyss naglat fast henne med blicken väste, såg ut att överväga sina odds, kom fram till att de var dåliga och vände om och flydde ut i skogen. Men var var nu Síanu? Det tog lite tid att upptäcka honom där han låg med den smutsiga manteln över sig på den leriga marken. När hon väl fått syn på honom skyndade hon fram och vek undan manteln så ansiktet syntes. En tunn strimma blod löpte tvärsöver pannan, men han gav i övrigt intryck av att vara oskadd. Hon skakade lite försiktigt på hans axel samtidigt som de andra kom fram till dem. Síanus ögon öppnade sig, först verkade han inte se något, men sedan såg han rakt in i hennes ögon och ett leende formade sig på hans läppar.
”Du kom undan?! Jag trodde det var förlorat när orthunen där ute fångat din blick och slagit undan mig så enkelt. Men tydligen var han inte så stark som jag befarade.”
Förvirrat såg hon på honom, vad var en orthun? Hon valde dock att inte fråga eftersom Kapten Minocco verkade ha något viktigare att säga.
”Vi lyckades den här gången, men jag är rädd för att det inte kommer att vara lika enkelt nästa gång. Jag trodde inte att vi skulle råka ut för sådant här så pass tidigt, men det är tydligt att vi är inte bör befinna oss i mindre grupper. Vi ger oss av nu trots att det inte slutat regna. Jag vill att alla hjälper till med att packa ner tälten, göra i ordning hästarna och lasta dessa. Glöm inte att den ved som samlades ihop igår också ska med, det vore mycket dumt om vi saknade möjlighet att elda uppe i bergen, speciellt efter det som hänt idag.”

Att plocka ihop tog inte särskilt lång tid, Rína hjälpte åtta nattälvor att borsta och göra i ordning hästarna medan andra packade och stuvade saker i det lätta regnet. Trots att de sammanlagt var tjugo ridande och fem som körde lätta vagnar, fanns det fyrtiotvå hästar som alla skulle bli ryktade. Tio av dessa skulle spännas för vagnar, tjugo skulle sadlas och samtliga skulle tränsas. Så trots att de var flest som hjälptes åt med detta var de sist klara. De hade börjat med att göra i ordning de tolv hästar som var packdjur och sedan tagit de som drog och de som var ridhästar. Men de övriga hade redan lastat den sista hästen innan de hunnit ens borsta klart samtliga av de andra. Rína hade efter ett tag kunnat ägna sig åt att bry sig om Lianuín och nu stod hon där och höll i tyglarna till sin kopparfärgade häst. Det dröjde inte länge innan alla andra också var klara och de kunde sitta upp och ge sig iväg.

Regnet vräkte ner på dem där de red fram. Kapten Minocco hade gett order om ett högre tempo än dagen innan, vilket innebar mindre chans att prata med någon. Rína suckade djupt över den förlorade möjligheten att ta reda på vad en orthun var. Dessutom hade hon velat veta lite mer om vart de var på väg någonstans. Att veta att de var på väg till en undangömd dal i bergen sa inte så mycket, hon ville veta vad de skulle göra där också.

Dagen förflöt sakta. Det hade börjat mörkna lite smått när de kom fram till resten av truppen, de hade tydligen fortsatt en bit trots regnet. Alla saker lastades snabbt och effektivt av och de tjugofem nyligen anlända fick chansen att vila lite. Minuan ledde vägen, efter en kort vägledning från en annan nattälva, bort till den plats där delas tält blivit uppställda. Kapten Minoccos uppsyn mörknade när han såg var de ställts upp. Det visade sig vara i utkanten av lägret, nära en mindre flod. Av någon anledning såg han det som nödvändigt att tälten var mer centralt placerade och snart var allt flyttat till lägrets centrala del. Rína kände en del av nattälvornas blickar på sig när hon gick förbi, de undrade väl varför Kapten Minocco brydde sig om en alv. Hon gillade inte alls att vara i centrum och gjorde sitt bästa för att göra sig osynlig, vilket innebar att fler såg på henne istället. Alltså hade hon inget annat val än att sträcka på sig, det var trots allt inte hon som bestämt att hon skulle vara där, utan Síanu.

När tälten satts upp på den nya platsen, Rínas mellan Minuans och Alrenias, valde hon att dra sig undan och gick in i sitt lilla tält. Därinne såg allt ut som sist, kofferten stod där och fjäderbädden såg mycket inbjudande ut efter dagens ritt. Hon lade sig trött ner och slöt ögonen, alltför mycket hade hänt sedan hon lämnade byn. Hon som varit van vid en lugn och trygg miljö, och så händer detta. Efter en stund öppnades tältfliken och Minuan kikade in.
”Är du vaken Rína? Jag tänkte bara säga att det finns mat nu.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *