Livslånga drömmar… Del XV Ronáyo

25 augusti 2007

XV: Ronáyo

Rína öppnade ögonen och såg mot öppningen, men Minuan hade redan gått iväg. Sakta satte hon sig upp, drog på sig stövlarna som hon tagit av sig innan hon lade sig och gick ut ur tältet. Utanför väntade Minuan på henne och de gick tillsammans iväg längs de prydliga raderna med tält tills de kom fram till den stora lägerelden. Det fanns mindre eldar i utkanten av lägret och maten hade lagats på små kokeldar, men alla utom de som hade vakten samlades runt den stora elden. Stämningen var öppen och det var inte lika många som tittade snett på henne som tidigare. Alrenia och Síanu hade redan hämtat mat medan Kapten Minocco var fullt upptagen med att organisera.

Minuan drog med sig Rína bort mot några andra nattälvor som stod och samtalade lågmält. När de kom fram till gruppen såg de upp och hälsade glatt på Minuan, att Rína också var där ignorerade de totalt. Hon försökte fånga Minuans uppmärksamhet, men hon hade blivit indragen i en diskussion och märkte inte ens Rínas först lågmälda och sedan allt tydligare försök att ta kontakt. Efter en stund gav hon upp och lämnade dem till sitt prat för att se sig omkring lite.

När hon hade följt de prydliga raderna med tält en stund och närmade sig utkanten av lägret, ställde sig helt plötsligt en nattälva i hennes väg. Hon stirrade förbryllat på honom. Det var en till utseendet ung nattälva med en lätt rödskimrande svärta. Förvirrad försökte hon gå runt, men han bara flyttade sig i vägen för henne igen. På grund av att Minuan ’övergett’ henne var hon mindre tålmodig än annars och blev, efter bara några få försök att ta sig förbi, mycket förbannad på honom. Men innan hon ens hann öppna munnen avbröt han henne.
”Så här gå den lilla alven alldeles obevakad… Med tanke på det hot blev utsatt för i det förra lägret, trodde åtminstone jag att hon skulle vara lite mer aktsam och troligtvis ständigt ha någon beväpnad följeslagare. Men här kommer hon i utkanten av lägret, alldeles ensam och endast beväpnad med ett svärd hon ändå inte kan hantera…”
Det där sista fick Rína att tända till, vad kunde han veta om hur hon var med svärdet? Även om hon faktiskt hatade att tvingas slåss med svärd så innebar det inte att hon inte fått lära sig hur man höll i svärdet och några enkla rörelser.
”Vad har du egentligen för orsak att blockera vägen? Är du någon sorts vakt, eller? Och i så fall, varför står du här och inte längre ut där det faktiskt går att bevaka platsen från inkräktare…?” hon log ett litet leende och fortsatte, ”Och vad beträffar min vana med svärd så tror jag inte att du har någon anledning att kommentera den.”

Nattälvan såg henne rakt i ögonen med en bedömande blick.
”Hon är stor i orden, men alver har alltid varit sådana. Däremot skulle jag tro att mina källor är pålitliga. Faktum är att jag faktiskt råkar vara en typ av vakt, men inte på det sätt du tror. Min uppgift är att hålla koll så att inte en viss lite näsvis alv smiter ut ur lägret, av någon anledning anser Kapten Minocco det nödvändigt att hon inte kommer i kontakt med orthuner igen.” han fortsatte sedan mumlandes, ” Varför kan jag inte förstå, hon drar ju hit faror och gör ingenting alls för att gengälda det skydd vi ger henne…”
Hon stirrade på honom, vad menade han egentligen med att hon drog dit faror?
”Du skulle möjligtvis inte kunna berätta vad en orthun är egentligen?”
”Av en ren händelse så känner jag till detta mycket väl, och det ska bli ett rent nöje att skrämma den lilla alven en smula… Men, för att jag ska kunna förklara det ordentligt krävs att du hämtar din stav och kommer till den stora lägerelden inom en kvarts timme.”
”Vem är du egentligen?”
”Jag? Ronáyo, nattälvornas främste på området historieberättande. Och dessutom en utmärkt svärdsfäktare.” Han sa det sista med ett leende som påminde henne om Síanus.

Förvirrad vände Rína om och gick tillbaka till tältet. Väl framme tog hon fram sin stav och tittade lite fundersamt på knivarna som Síanu köpt i människobyn och senare gett till henne. Skulle hon ta med dem kanske? Även om det troligtvis var helt onödigt så stoppade hon ner en kniv i vardera stövelskaftet och fäste den andra runt vänstra armen, samtliga osynliga för omvärlden. Därefter tog hon ett fast tag om staven och gick mot den stora elden för att se vad Ronáyo hade att berätta.

När hon kom fram till lägerelden möttes hon direkt av Minuan som undrade vart hon tagit vägen. Rína brydde sig inte om att svara utan drog bara med henne bort mot den plats där hon kunde urskilja Ronáyos rödskimrande gestalt.
”Ah, ser man på, nu är den lilla alven här och berättelsen kan äntligen börja.”
Ronáyo blinkade mot henne och runt omkring tystnade samtliga samtalsämnen när nattälvorna vände sig mot Ronáyo för att lyssna.
”Kära vänner, ikväll har jag lovat att berätta en gammal historia, en som många av er redan känner till. Men kvällens version kommer att bli en lite längre, lite mer utförlig variant av den vanliga berättelsen. Ikväll kommer ni att få höra om den mystiska och fruktade varelse som kallas Orthun.”

Ronáyo log ut mot dem och kastade sedan in en liten kapsel i elden, som genast antog en mörkt lila färg. När han sedan började tala igen såg det ut som om det rörde sig någonting inne i elden, som om en bild visades bland flammorna.
”Det hela började för länge sedan när den unga människoflickan Fredya blev djupt bedragen av sin älskade. Den månlösa natten flydde hon iväg från sin hemby för att kunna glömma honom. Men när hon vandrade över kullarna och längs med floden, kunde hennes hjärta inte slå ett enda slag utan att hon tänkte på honom, hon kunde inte ta ett andetag utan att sakna hans doft i vinden och hon kunde inte se utan att tänka på hans så välbekanta skepnad. Resultatet av den vånda han orsakat henne var att hon gick ner sig i floden.”

Ronáyo såg på sin lyssnarskara och gjorde sedan ett enkelt tecken mot elden. Den svarade med att brinna mer intensivt med höga flammor, samtidigt som en bild började framträda framför dem. Den visade den unga människans sorgsna ansikte och sedan hur hon sprang och sprang tills hon nådde en djup flod. Den visade hur hon sakta klev ner i vattnet och lät sig föras iväg av strömmen, hur hennes liv gled ifrån henne. Men innan de såg hennes sista ögonblick började Ronáyo tala igen och bilden fryste.
”Samtidigt som Fredya steg ner i det kalla vattnet fanns den ytterst gamla och olyckliga själen från en ung mörkeralv i närheten. Denna hade tvingats se utan att känna och veta utan att kunna påverka i så många år att han byggt upp ett oerhört stort hat och förakt mot liv, att han inte hade några hämningar mot att begå den monstruösa handling han gjorde. När den unga flickans ande precis lämnade hennes döende men oskadade kropp gled han in i hennes ställe. Han tog över den och tvingade på så sätt flickans själ att stanna och nära den kropp hon övergivit. Med full vetskap men utan att kunna göra något tvingades hon till att böja sig efter hans vilja.”

Nattälvan tystnade och lät bildspelet fortsätta. De såg hur livet lämnade henne för att tvingas tillbaka in. De såg hur hennes ögonfärg förändrades från blekt blå till en otäck gulröd nyans. De såg också hur hennes tänder förändrades och hur huggtänder växte fram, samt hur hennes händer plötsligt bar skarpa klor istället för naglar. Varelsen som en gång varit en ung flicka reste sig upp ur vattnet och ruskade på sig, för att sedan springa iväg från floden.
”Den första orthunen hade kommit till världen, en varelse så fylld av ondska och hat att den föraktar allt levande. Rína, kan du komma hit med din stav?”

Rína ryckte till, hon var så inne i berättelsen att hon glömt bort var hon befann sig. Efter en snabb blick ner på handen som greppade staven, gick hon fram till honom och höll fram staven, men han skakade på huvudet.
”Håll i den en liten stund. Jag antar att Síanu berättat något om stenens krafter”, han visade på den mörkblå sten som satt fästad i toppen. ”Det är nämligen en mycket speciell sten. Låt den lysa!”
Rína rörde händerna som hon blivit visad av Síanu tidigare och uttalade sedan ordet, ”Glímortes”. Av någon anledning svarade stenen med att lysa mycket starkt med ett lila sken som liknade det som elden fått tidigare. Hon såg förvirrad upp på Ronáyo som svarade med ett leende.
”Kära vänner, ikväll har ni fått veta orsaken till varför alven ska skyddas. Bevara det i era hjärtan och känn ingen ilska, ty hon har inte själv valt att följa oss, hon har blivit vald.”

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *