Livslånga drömmar… Del XVI Förflyttning

23 september 2007

XVI: Förflyttning

De bröt lägret på morgonen dagen efter. Rína red sin Lianuín tillsammans med Minuan och Ronáyo ut på den välanvända väg som de skulle följa. Längre fram skulle den minska i storlek och sedan övergå till att vara en stig, men än så länge fanns det gott om plats att rida i bredd. De tog sig fram ganska sakta, mycket på grund av att det var så många som skulle förflytta sig och att det var viktigt att de höll ihop i en grupp. Senare under dagen ökade de takten och Síanu erbjöd, efter en kort övervägning med Ronáyo, Rína att följa med honom längst fram till täten så hon skulle få se landets skönhet som den egentligen såg ut. Det var en sak att rida någonstans mitt i en här av nattälvor och en helt annan att befinna sig i täten för en kolonn som sträckte sig långt bakåt. Framför dem bredde fjärdingsväg efter fjärdingsväg av skog, och de enorma berg de var på väg mot, ut sig. Det var andlöst vackert att se det gröna gräset breda ut sig över marken längs vägkanten och det var med vördnad hon såg upp på de hundratals år gamla träden som växte i täta skogar runt om dem.

Mörkret hade börjat falla när de slutligen slog av på takten och började slå upp tält och förbereda lägerplatsen. Rína kände sig trött men samtidigt glad över att de var på väg. Samtidigt som hon satt av Lianuín slog det henne att hon inte tänkt något på sin by eller på Santor på hela dagen, hon hade varit alltför fascinerad av landskapet och Síanus, Minuans och Ronáyos berättelser. Hon fick inte glömma bort vad som hänt.

Dagarna som följde gled in i en rutin efter första dagen. Rína red antingen tillsammans med Minuan eller Síanu och ibland kom även Ronáyo förbi och berättade en liten del av nattälvornas historia. Och även om hon tyckte det var mycket intressant så längtade hon efter att få veta varför Minuan och Alrenia reagerat så starkt när hon nämnde sitt namn, Rína Silfverpil. Dessutom ville hon veta varför det låg en så rikt utsmyckad klänning bland de kläder hon fått av Síanu. Men hon hade inte riktigt modet att ställa frågan, det rätta tillfället kom aldrig under den tid som gick innan de kom fram till foten av bergen. När de väl kom dit dök nya bekymmer upp.

”Kapten Minocco! Viktigt budskap till kapten Minocco!” En nattälva som tydligen tillhörde spejarna kom ridandes från det håll de var på väg åt och skyndade fram mot kaptenen.
”Vad är det, Scláire?”
”Oroligheter längre fram, kapten. Vi befarar att delar av vägen har spolats bort i vårens regn.”
”Det var illa…” han log och tackade spejaren för dennes insats och gav sedan order om halt.
För många var det välkommet med en lite kortare dag och Rína gled tacksamt ner från Lianuíns rygg och klappade om henne. De började bygga upp lägret men blev kort därpå avbrutna av kapten Minoccos stämma.
”Rína, Síanu. Jag vill att ni följer med när vi inspekterar läget.”
Rína tänkte först slutföra uppsättandet av det tält hon höll på med, men blicken i Minoccos gröna ögon fick henne att vilja släppa allt och skynda sig för att slippa dra på sig någon ilska från hans sida. När hon stod och fumlade med pinnen kände hon en hand på sin axel och när hon tittade upp stod Minuan där.
”Gå du, Rína. Jag tar hand om det här.”
Hon gav Minuan ett mycket tacksamt ögonkast innan hon skyndade bort till Minocco och Síanu, som stod där och log sitt lilla leende. Med en lätt suck anslöt hon sig till dem och de vandrade iväg för att hämta hästarna.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *