Livslånga drömmar… Del XVII Framåt vägen

1 december 2007

XVII: Framåt vägen

När de suttit upp följde de med spejaren framåt och efter närmare en halvtimmes lugn trav nådde de den plats där övriga spejare väntade på dem. Mycket riktigt var vägen i dåligt skick redan där och det fanns tydliga tecken på att den inte skulle vara särskilt mycket bättre längre fram. Minocco såg på dem och vände sig sedan mot en av spejarna.
”Náctan, ta med dig tre andra och sök en annan väg. Vi måste nå dalen innan våren kommer och smälter snön. Då dröjer det flera månader innan vi kan nå fram och det har vi inte tid med.”
Nattälvan, som tydligen hette Náctan, bugade lätt för Minocco och visade snabbt tre andra att de skulle ge sig av. Han gjorde allt utan ett ord och Rína kunde inte låta bli att beundra hur organiserade de var. Snabbt hade de utvalda tagit upp sina stavar och var redan på väg bort från dem när hon insåg att hon höll andan. Sakta andades hon ut och såg på de andra. Síanu stod och pratade lugnande med sin häst medan Minocco diskuterade möjliga lösningar med de kvarvarande fem spejarna. Rína kunde inte förstå varför han velat att hon skulle följa med. Hon hade inte gjort något annat än sett på hittills, ändå hade han sagt åt henne att komma. Varför, varför, varför… Alldeles för många obesvarade frågor.
Sakta strök hon Lianuín över halsen medan hon funderade över vad Minocco kunde ha för planer. Hon gled så djupt in i sina funderingar att hon totalt missade när Minocco sände iväg de andra spejarna. När hon såg upp blev hon väldigt paff över att se Síanu och Minocco som redan suttit upp igen. Snabbt kontrollerade hon sadelgjorden innan hon satt upp och skrittade bort till dem.

Kapten Minocco såg på henne när hon närmade sig och sa sedan ”Utmärkt, då följer vi vägen en liten bit framåt. Rína, du måste rida mellan oss för säkerhetsskull.” Han manade på sin svarta vallack och Rína kunde inte göra annat än att följa efter, kort efter slöt Síanu upp bakom henne och de red på ett led vidare på den delvis bortspolade vägen. Kort efter gjorde Minocco halt och sa åt dem att binda hästarna vid ett av de små träd som konstigt nog växte på den lilla platå de kommit till. Han ledde vägen en liten bit till och Rína hade stora problem med att ta sig fram, trots att hon var en smidig alv som var van vid att ta sig fram på krångliga platser. Síanu verkade också ha en del problem med att finna bra platser att sätta fötterna på, medan Minocco bara fladdrade lite med sina vingar då han behövde.

Efter en liten stund kom de fram till målet, en liten grotta. Minocco gick in först och hämtade en fackla som han tände, sedan vinkade han på de andra att de skulle komma. Väl inne i grottan gjorde han ett tecken åt Síanu som då drog fram en liten sten ur fickan varpå han sa några ord och rörde den i små cirklar tills den lyste med ett klart, mörkblått sken.
”Nu är det fritt att tala, Kapten Minocco.” han log lite sådär snett igen och stoppade ner stenen igen.
”Tack. Det här måste kännas mycket fel för dig Rína, men det går inte att säga något viktigt i lägret. Där kan finnas alltför många spioner och vi vågar inte lita på någon.” sa han och såg sorgset på henne med sina lysande gröna ögon.
”Men om ni inte vågar lita på alla i lägret, som är nattälvor och därmed av er egen sort, hur vågar ni då lita på mig? En okänd alv…” hon såg förvirrat från den ene till den andre. Minoccos genomträngande klara blick skrämde henne lite där de stod i grottan och hon kunde verkligen känna att det var allvarligt det de ville säga till henne.

”Det finns många anledningar till varför vi anser oss kunna lita på dig, men den främsta kan jag tyvärr inte tala om idag. Du kommer få veta allt när vi når dalen, men det är något vi måste tala om för dig innan dess.” Minocco suckade och såg sorgset på henne innan han fortsatte. ”Det finns ett viktigt skäl till att du följer med oss och därför måste jag be dig att inte försöka lämna truppen oavsett hur gott tillfälle som uppstår. Síanu och jag har haft väldiga problem med att se till att hålla dig i säkerhet. Orthunens uppdykande mitt i lägret är inte det enda som hänt. Vi har tvingats sätta ut extra vaktposter var natt för att säkerställa att lägret varit oåtkomligt. Men du ska inte känna det som att du är en börda för oss för det.” han gjorde en liten paus och gjorde en kort gest mot Síanu som gick till öppningen och kikade ut.
”Som Ronáyo sa tidigare har du blivit vald att följa med, det visade det lila skenet tydligt. Det var ett slutgiltigt bevis för att vi handlat rätt. Jag kan inte annat än beklaga det som hände din vän, Santor, men du hade ändå varit tvungen att följa med oss på något vis.” med en min av att verkligen vilja utan att finna någon utväg vände han sig mot Síanu och uppmanade honom med en nick att fortsätta berättandet.

”Rína… Jag ska inte säga så mycket, för jag vet hur djup din sorg är, men även jag ska be dig att stanna. Som kapten Minocco sa så finns det många faror därute, och om inte vi funnit dig och ställt dig under vårt beskydd, tror jag inte att du skulle levt idag. Våra fiender är starka och därför måste vi hålla ihop. Min egen släkt har börjat emot mig och motståndarna har starka bundsförvanter. Återigen ber jag dig, Rína Silfverpil från den lilla byn Erwinár, att stanna hos oss i vår kamp mot friheten. Jag har inget mer att säga än så, du får tro oss på våra ord.” han log ett litet leende igen och vände sig sedan mot öppningen igen.

Rína såg fram och tillbaks mellan dem, försökte förstå vad de just sagt. Fanns det någon där ute som ville göra slut på hennes liv? Det var för stort för att ta in och hon måste ha sett ut som ett levande frågetecken där hon stod, för plötsligt så kände hon Minoccos hand på sin axel.
”Ta det lugnt Rína, vi ber dig bara att följa med oss till dalen. Där kommer allt att förklaras för dig, men till dess ber jag dig ha tålamod.”
Hon såg upp på honom och nickade sedan sakta.
”Jag följer er dit.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *