Livslånga drömmar… Del XVIII Tillbaka i lägret

17 september 2008

XVIII: Tillbaka i lägret

När de nästan var tillbaka på platsen där lägret slagits upp mötte de Minuan. Hon klev fram ur skuggan bakom ett högt träd och visslade lågt. Den förste som reagerade var Minocco, som omedelbart höll in hästen och tog av åt det håll visslingen kommit ifrån. Síanu var inte sen att följa efter och Rína styrde mjukt Lianuín efter dem. Minuan ledde vägen några 100 meter in i den skog som skiljde deras läger från vägen upp i bergen. Hon stannade i en liten glänta och de andra satt snabbt av sina hästar varpå Minocco tog till orda.
”Har du upptäckt något?”
Minuan såg på honom med en blick fylld av sorgsen beslutsamhet.
”Du bad mig meddela om något hände i lägret. Kort efter ni gav er av fick en av spanarna som håller koll bakåt syn på orthunen igen.”
Rína mindes orthunens genomträngande, paralyserande blick och rös till vid tanken på den. Det var inte en varelse hon ville stå öga mot öga med igen.
Minuan fortsatte eftersom de andra tre stod tysta och väntade. ”Spanaren sade även att den höll sig på avstånd och verkade vilja hålla sig dold och att direkt när han såg orthunen så märkte denna det och försvann igen. Ändå var spejaren väl dold och såg orthunen från sidan så den kan inte ha sett honom.”
Minuan verkade vara på väg att fortsätta, men Minocco avbröt henne.
”Du menar alltså att orthunen på något sätt kunde känna att den blev upptäckt?”
Minuan skakade lite på vingarna och suckade djupt. ”Det verkar inte bättre.”
Det blev inte mycket mer sagt utan de vände tillbaka ner till lägret efter att ha lovat att inte berätta det för någon. Det fanns ingen anledning att avslöja det man visste om i onödan.

När de kom fram var alla tält uppsatta och lägereldar lyste sprakande upp mot himlen. Det hade börjat mörkna och att komma tillbaka till de andra gav Rína en känsla av lugn och trygghet. Samtidigt var hon uppskrämd av att Síanu och Minocco inte litade på alla här, hur skulle hon då som ensam alv i lägret kunna lita på dem? De enda hon ansåg riktigt pålitliga var Minuan, Minocco och Ronáyo. Síanu var hon alltför tveksam till, troligtvis på grund av att mörkeralver och alver alltid varit splittrade.

Minuan drog med sig Rína in mot lägrets centrum där hennes tält ställts upp, mellan Minuans eget och Ronáyos.
”Det dröjer nog inte särskilt länge tills de har maten färdig, men med tanke på hur trött du ser ut kan du nog lika gärna vila under tiden.” sa Minuan med ett leende och lämnade Rína ståendes utanför sitt tält. Med en liten suck vek hon undan tältfliken och gick in. Därinne var allt likadant som det varit första gången hon såg det. Allt förutom att hon fått en liten spegel som nu vilade ovanpå den lilla träkoffert som den utsmyckade klänningen låg i. Hon gick fram och tog upp spegeln och förstod omedelbart vad Minuan syftat på. Hennes ögon var mycket mörkare än vanligt och hennes ansikte såg en smula härjat ut. Med en suck ställde hon ifrån sig spegeln och sjönk ner på den mjuka fjäderbädden.

Rína satt fortfarande kvar där, lätt hopsjunken stirrande på träkofferten när Minuan kom och hämtade henne en stund senare.
”Vilat dig nu, Rína?” nattälvan log, tog tag i armen på Rína och lyckades få henne att släppa kofferten med blicken. ”Du verkade helt uppslukad av egna tankar, hur mår du egentligen?”
”Jag mår nog rätt bra, tack” svarade hon helt enkelt och reste sig.
De lämnade tältet under tystnad och Rína slogs återigen av tanken på att det inte fanns några andra alver i lägret, att alla andra var nattälvor. Förutom Síanu såklart, men… Han var en mörkeralv, det var nästan värre än nattälvorna. Hon saknade sina fränder och än mer saknade hon den hon aldrig mer skulle återse. Rína saknade sin Santor.

På väg till den större eld som alltid brann nära centrum av det stora lägret mötte de Ronáyo.
”Vad du ser nedslagen ut, Rína, har det hänt något särskilt?”
Hon såg upp mot honom och försökte komma på något att svara med, men till slut såg hon bara ner på marken och ignorerade honom. Det blev Minuan som svarade istället.
”Du vet vad det handlar om, Ronáyo. Låt henne vara ifred med sina tankar, vi har inte fått tillåtelse att ge henne de svar hon söker förrän vi nått dalen.”
Rína såg förvirrat upp på Minuan, vad menade hon? Det fanns många obesvarade frågor, och nog borde de väl kunna ge svaret på vissa. Men varför fick de inte tala med henne om det?

Rína satte sig lite för sig själv under middagen, lyssnade knappt på de andras samtal alls. Hon satt och stirrade in i flammorna och drömde sig tillbaka. Inte tillbaka till kvällen som Santor dog, utan tidigare. Hon tänkte på den första dagen då de möttes, hur han hade kommit emot henne där på hon stod bredvid sin far längs vägen inne i byn. Hon såg för sin inre syn hur den unge människan hade kommit gående mellan alverna, hur vissa hade gett honom nyfikna blickar medan andra hade hållit sina barn tätt intill sig. Misstron hade präglat byn när han steg in, men hade dämpats då alla insåg att han kommit ensam. De som upptäckt honom på väg dit hade sett till att spejare sänts ut. Alla hade återkommit med samma budskap, människan vandrade ensam. Hon mindes också de ord hennes far sagt till henne då. ”Du måste vakta varje steg noga nu, min dotter.” Men Rína hade varit alltför fängslad av denna nya personlighet och när rådet slutligen bestämt att hon, som en av de främsta bågskyttarna skulle lära honom att skjuta med båge, tvekade hon inte det minsta. Från början hade hon inte för sitt liv kunnat förstå att han kunde ha så svårt för det, men efter ett tag spelade det ingen roll längre. Hon insåg att hon älskade honom och de hade börjat väva samman sina liv. Men sedan kom den där dagen…

Rína väcktes ur sina tankar av att Síanu lade en hand på hennes axel.
”Du är sorgsen?” sa han med en antydan av det lilla leende som alltid brukade leka i hans mungipa. Hon förmådde inte svara på hans fråga utan såg bara bort, samtidigt som en tår sakta rann nedför kinden.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *