Livslånga drömmar… Del XX Nedför sluttningen

31 oktober 2008

XX: Nedför sluttningen

Rína hade slumrat till en stund och vaknade med ett ryck när någon lade en hand på hennes axel. Yrvaken fann hon sig stirra in i Síanus svarta ögon.
”Skynda dig, du måste vara redo att ge dig av snart. Vi kommer inte att hinna få med allt den här gången, men en sak är viktig, kofferten från ditt tält får under inga omständigheter lämnas kvar. Det blir ditt uppdrag, se till att den tillhör det som packas ihop inför sista biten.”
Han lämnade henne snabbt eftersom det var en hel del att göra. Rína insåg att vädret verkligen inte förbättrats utan att det nu var en blandning av hagel och snö därute, som en iskall nordvind svepte runt och skapade enorma drivor av. Hon skyndade sig att söka rätt på de som hade hand om packningen och efter en stunds letande lyckades hon slutligen hitta kofferten och kunde få den placerad bland det som skulle tas med ner. Att de inte tog med allt var för att ge hästarna som kämpade sig fram i den djupa snön en lättare packning och på så vis underlätta för dem.

Tygskynkena spändes upp mer över den packning de tvingades lämna kvar än vad de varit tidigare och Rína drog manteln tätt mot kroppen varpå hon började vandra bredvid Líanuin. På sadeln hade träkofferten spänts fast och sedan hade de sagt att det var lika bra att hon tog hand om hästen. Så nu gick hon där med tyglarna i ett fast grepp, huttrande av kölden. Hon var bara en del av ledet på väg mot dalen. Nattälvorna verkade inte ens känna av kylan på samma sätt som hon gjorde, de bara böjde ner huvudena lite mot vinden och gick framåt. Deras kloförsedda fötter hittade lätt fäste även där det för henne var glashalt. Hon var less på dem, men framförallt kände hon sig själv otillräcklig, liten och rentav klen. Rína var inte den som gav upp, hon var de som brukade ställa upp i alla lägen. Hon hade varit van vid att vara en av de bästa bågskyttarna i sin hemby, att folk såg henne som någon att lita på. Här tvekade de till och med om hon skulle klara av att vandra och försvara sig själv. Hennes skicklighet med svärdet hade knappast förbättrats särskilt, trots att Ronáyo oftast drillade henne en stund varje kväll. Men bågen var som en del av henne själv och hon ville verkligen visa att hon kunde något hon med.

Plötsligt kände Rína hur ena foten gled iväg, hur hon förlorade greppet och tappade fästet totalt. Av ren förskräckelse släppte hon även tyglarna och fann sig vara på väg nerför sluttningen, men inte riktigt åt rätt håll. Det gick fort och snart såg hon hur en avgrund öppnade sig framför henne, hur en skreva bildats i berget och nu såg ut att vilja sluka henne. Snön som samlats där nere gjorde det hela än mer förrädiskt då den inte var det minsta packad. Så även om den skulle bromsa hennes fall, skulle hon glida ner i den och de väggar som skapades då skulle rämna och ny snö skulle hamna ovanpå henne. Alla dessa tankar blixtrade förbi genom hennes huvud under bråkdelen av en sekund och blockerade effektivt alla funderingar på hur hon skulle kunna komma ur problemet.

Precis när hon kände hur snön kom rusande mot henne underifrån, la någon en arm runt hennes midja och stoppade glidandet. Hon hade då förlikat sig med en säker död och låtit alla muskler i kroppen slappna av och när hennes glidande så tvärt stoppades hade hon inte mycket att sätta emot. Hon rycktes tillbaka till verkligheten av en skarp smärta och konstaterade tyst för sig själv att det inte varit bra att ha låtit magmusklerna slappna av. Med en ansträngning såg hon upp på sin räddare, Alrenia. Tyst frågade hon det enda hon klarade av i sitt chockade tillstånd, ”Varför?”
Alrenia såg på henne med ett svagt leende blandat med en lite nedlåtande min och svarade sedan. ”Kapten Minocco anser att det är viktigt att du kommer med oss till dalen. Det var bara jag som hade möjlighet att ta mig fram i tid, ta det inte personligt.” efter dessa ord sken hon upp lite och fortsatte sedan. ”Fundera inte mer på saken, du kommer troligtvis att önska att du fallit ned i klyftan när du fått veta mer, fröken Silfverpil.”

Rína stirrade en stund efter henne men reste sig sedan försiktigt, noga med att känna efter att hon fick fäste för varje steg. Hon höjde blicken och såg att en nattälva stod och väntade på henne, hållandes i Líanuins tyglar. Hon gjorde sitt bästa för att skynda sig tillbaka, även om blicken var fäst vid snön. Hon kunde bara inte tillåta sig att halka en gång till. När Rína kom upp till ungefär samma plats som innan och fick tyglarna i handen kände hon hur benen började skaka. För att kunna stå upprätt ordentligt lutade hon sig mot hästen och kände dess mjuka hårrem mot ansiktet. Doften av häst mitt i snöovädret hade en lugnande inverkan på henne och snart kunde hon fortsätta vandringen ner i dalen igen.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *