Ljusbringaren

11 oktober 2003

Jag skrev den här för flera månader sedan, och trots att berättelsen löpte precis som jag ville så blev jag inte alls nöjd med den. Någonting blev fel, någonting fattas, men jag vet inte vad. Hjälp? Det skulle vara trevligt med kommentarer i allmänhet och konstruktiv kritik i synnerhet.

De kallade honom Ljusbringare.
Folket i byn vid berget Marets fot hade genomlevt många svåra år då en ny präst kom för att ersätta den som dragit sig tillbaka. Vid samma tidpunkt vände vinden, de stilla vårregnen kom åter och skörden blev rik och lyckad för första gången på länge. Visserligen förstod byborna att den nya prästen egentligen inte hade något med saken att göra, men de gjorde honom ändå till en symbol för det återvändande livet.
Ljusbringare, det var den måttligt blygsamma titel Andreji fått dras med under de tio år han tjänat som länk mellan Den Allsmäktige och Marets folk. Nu verkade det som att han skulle bli tvungen att mota bort mörker på riktigt.
Det var den tredje dagen i veckan, eftertankens dag, och Andreji visste av erfarenhet att det var en dag då många gärna kom för att tala med prästen. Han steg upp tidigt för att tända nya vaxljus i den enkla lilla stuga som fungerade som tempel, och precis som han förväntade sig dök de första byborna upp inte långt efter soluppgången. Denna tredje dag var det emellertid något som var annorlunda. De som stigit in i templets stilla atmosfär var en av byns ledande personer, Ranor, samt hans hustru och hans syster. De var i vanliga fall varma, gladlynta människor, men nu kunde Andreji tydligt känna hur oroliga och spända de var. Med ett bekymrat uttryck i ansiktet skyndade han mot dem, men hejdade sig efter bara några steg. Ranor bar en stor yxa i handen. Ett vapen, i Den Allsmäktiges hus!
“Vad är det som står på?”, frågade Andreji, mer bryskt än han hade tänkt sig.
Ranor såg skuldmedveten ut, men gjorde ingen min av att lägga ifrån sig tingesten. Istället mötte han stadigt prästens blick och sade:
“Jag vet att jag har gjort något som det i vanliga fall skulle ses mycket strängt på, men när Ni får höra varför vi är här kommer Ni nog att förstå mig.”
Andreji såg att kvinnorna betraktade honom vaksamt och gjorde rösten vänligare.
“Låt höra då.”
“Ett mörker har sänkt sig över byn”, sade Ranor rakt på sak och inväntade sedan prästens reaktion.
Andreji kände en kall hand dra fingertopparna längs hans ryggrad. “Ja”, sade han och slöt ögonen några sekunder. “Ja, jag har känt det närma sig.”
Lana, Ranors syster, öppnade munnen för att säga något men hejdade sig efter att hennes svärsyster Sonia skakat på huvudet. Det spelade ingen roll. Andreji visste ändå vad hon tänkte säga. Om du visste, varför varnade du oss inte? Han visste även varför Sonia hindrat henne; vad skulle en varning ha gjort för skillnad, när de alla hade kunnat känna mörkret komma?
De stod tysta en stund och tänkte på den senaste månadens händelser. Det hade börjat med att barnen sade att skuggor rörde sig mellan träden. Djurkroppar hittades sönderslitna ute i skogen. Sedan började något ge sig på fåren och det var inte vargar; alla vargar hade flytt trakten, deras tjut hade inte hörts på flera veckor. Men det värsta var ändå det som inte syntes. Tyngden i bakhuvudet, den osynliga dimman som svepte in i allas tankar, och som lade sig tätare och tätare för varje dag. Ingen hade vågat prata om den; inte förrän idag då tre bybor tydligen fått nog.
“Vad har hänt?”, frågade Andreji, fast han fasade för att han redan visste svaret.
Det var Lana som svarade. “Tio är borta. Han vaktade fåren i natt och nu finns han ingenstans. Och det är blod över hela hagen…”
“O Helige, vakta hans själ”, mumlade Andreji. “Håll Din hand över honom när han går över bron…” Sedan insåg han att de tre byborna såg väntande på honom. Innan han hann samla tankarna för att hindra frågan han visste skulle komma greppade Ranor hårdare om sin yxa och rätade på sig.
“Vad ska vi göra?”
Andrejis inre föll ihop. Där kom den, frågan han inte kunde besvara. Även om han inte gjort något för att förtjäna namnet var hans byns Ljusbringare.
“Jag skulle inte säga det här inför hela byn”, sade han, “men jag vet att jag kan säga det till er: jag vet ärligt talat inte. Jag är bara en präst. Jag är endast Den Allsmäktiges redskap när Han väljer att använda mig, annars är jag lika mänsklig som ni. Det vet ni. Och om Han hade valt att ingripa skulle Han lagt sin hand på mig innan någon hade dött. Jag tror att vi är ensamma i det här.”
Ranor ändrade sitt grepp om yxan igen.
“Vi står alltså ensamma mot detta vidunder.”
“Ja.”
Sonia drog djupt efter andan.
“Vi måste samla alla”, sade hon beslutsamt. “Säga åt dem att ingen får vara ensam utomhus, att leta reda på alla vapen…”
“Ja”, instämde Andreji. “Håll ett möte idag. Jag stannar här. Jag måste tänka. Vi får talas vid imorgon.” Han tvekade. “Och tänd stora eldar, de kan kanske hålla mörkret borta.”

Den kvällen drog sig Andreji för att gå till sängs. Han hade börjat frukta sömnen. I drömmarna fick dimman liv form och färg, den virvlade in i honom som en vind av rött och svart. Sedan vaknade han lika trött som om han inte sovit alls, och undrade om mörkret påverkade alla andra i byn på samma sätt.
Nej, att sova var inget han tyckte om längre. Till sist lät han ändå ögonlocken falla igen och han började genast drömma. Mörkret kom, kallt och hårt trängde det sig på honom. Han ville ta sig ut, fly, men fann att han inte ens kunde röra sig. Han kunde knappt andas och något brände hans kind. Eld. Eld överallt!
Andreji slog upp ögonen och flämtade yrvaket, men elden var fortfarande kvar. Suddiga varelser rörde sig i hans kammare – åh, Store Helige, vidundren hade kommit för att ta honom! Han tjöt av skräck och försökte kasta sig ur sängen, men han satt fast i ett järngrepp. Han vrålade ännu mer, slog vilt omkring sig, då en svärdsspets trycktes hårt mot hans bröstkorg.
“Stilla nu!”, befallde en röst han vagt kände igen. Ranors? Han blinkade några gånger – så konstiga hans ögon kändes – och synen klarnade. Hans lilla kammare var fylld av bybor som var beväpnade till tänderna, och alla såg de på honom med olika blandningar av förundran, misstro, avsky och skräck.
“Vad…?”, kraxade han.
Sonia trängde sig fram bland yxor och pikar och höll upp en polerad metallplatta i höjd med hans ansikte.
“Se”, sade hon.
Och Andreji såg. I plattans dunkla reflektion syntes inte en präst som fortfarande var relativt ung och hade ett vänligt ansikte, utan ett monster med huggtänder och läderartad hud. Han ryggade skräckslaget tillbaka från bilden, ylade i ångest och det, insåg han, fanns inget mänskligt i det tjutet. Andreji bet ihop käkarna så att tänderna skrapade mot varandra och plötsligt medveten om sin fulla styrka vräkte han undan de som höll fast honom. Han rände ner svärdet som tidigare hindrat honom i golvet och kastade sig ut med ett språng.
Väl ute på torget möttes han av en syn han inte väntat sig. Där brann en stor eld och i brasans fladdrande sken såg han ansiktena som tillhörde hela Marets befolkning. Halvcirkeln av människor rörde sig som en enda varelse och ryggade tillbaka när han brakade ut genom dörren, men ingen flydde. Tysta stod de där och betraktade sin präst med skräck och avsky.
Varelsen som hette Andreji snodde runt och fick syn på en kvinna som kramade en tårdränkt näsduk i händerna. Det var Tios mor. Andreji tog ett steg mot henne, men hon ryggade inte tillbaka. I hennes ansikte fanns ingen skräck och inte heller hat, bara medlidande och en oändlig sorg. Då insåg han att hon var långt ifrån den enda som såg på honom med medlidande i blicken. Han snurrade runt igen. Åh, Allsmäktige, så ont det gjorde! Det var han som var monstret, det vedervärdiga, gudsförgätna kryp till demon som hemsökt byn.
Ranor och Sonja kom ut ur prästens hus och sällade sig till resten av byn. Deras avvaktande blickar hängde fast vid honom som ett tungt ok. Det var han som var monstret. Inte konstigt att Den Allsmäktige inte rört vid honom, när han – en präst som kallades Ljusbringare av sin by – blivit en vidrig demon.
Deras blickar lockade fram ett minne av andra ögon, som nyfiket tittat på honom en morgon då han vaknat upp vid sidan av en dammig väg. Och natten före, som han inte mindes något av, kunde han verkligen ha skänkt sig själv till en annan makt då?
Åh, ångesten. Andreji slog sina kloförsedda händer runt huvudet, klöste sönder sin hud och skrek ordlöst mot natthimlen. Så vände han sig med ett ryck mot byborna igen. Skulle han kanske slakta dem alla, han var ju ändå fördömd… Nej. Demoninstinkterna rann av honom som smältvatten på våren. Nej. Istället bad han tyst om förlåtelse, både till byn och till sin Gud, och klev lugnt in i elden där han lät sig förtäras av lågorna.

Snart spred sig legenden om Ljusbringaren och demonen vid Maret. Den berättades vida omkring, i otaliga versioner varav inte många var ens i närheten av sanningen. Men säg den legend som inte förändrats till en helt annan historia med tiden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *