Ljusets Natt #1 – Vargaros

1 februari 2004

Detta är prologen och kapitel ett till romanen Ljusets Natt. Boken är en fristående andra del i serien jag skriver, Mörkrets Väktare. Den utspelar sig i samma värld som novellen Bortom Hav, Ovan Moln. Romanen är i princip färdig, den behöver mest gås igenom ett par gånger.


Det var svåra år för de fyra öarnas folk. Deras konung, en stark man och krigare, dräptes av svartfolket från Baneskog. Hans son, prins Guerold, kröntes i en orolig tid då gamla mardrömmar tog form på nytt. Spöken och illasinnade andar väcktes till liv, Dödsfrun sågs vandra bland de levande och från djupet av Baneskog hördes monsterbjörnens vrål. En underlig sjuka spred sig i byarna nära skogen och åkrarnas förr så gula säd grodde askgrå ur svartnande jord.
Bakom denne unge konung i dessa tider stod tre drakar; Eld, uråldrig och mäktig som lågorna i världens hjärta; Hav, ung som vågorna och gammal som djupet; Vind, stark och skoningslös som stormen bergen fruktar. De talade till honom och rådde honom.
“Bränn skogen,” sade Eld. “Bränn bort spökena som hemsöker träden, bränn bort smittan ur jorden, offra björnens hjärta till lågorna.”
Och konungen brände skogen. Han jagade spökena från träden med eld och lät de smittade byarna renas av dess vrede.
“Bygg en armé,” sade Hav. “Härda dina män och träna dem att dräpa skuggor och spöken, träna dem att övervinna sin fruktan så att de kan träda in i ett mörker så fasansfullt sprunget från demoners andedräkt.”
Och konungen byggde en armé. Han tränade sina soldater så att de skulle bli modiga män, djärva nog att följa honom in i den förgiftade skogen.
“Tag dig en brud,” sade Vind. “Välj dottern till den hertig som kan tjäna dig bäst i striderna som kommer. Välj en ung brud och avla en arvinge till din tron.”
Och konungen lyssnade till hennes råd och valde Taia av Varghem, den unga dottern till en klok och rättvis hertig med lojala och dugliga män.
Drakarna var nöjda. Elden skulle dra ut fienden från sina gömslen, soldaterna skulle inte rädas att tränga in i skogen för att dräpa dem och alliansen med hertigen av Varghem säkrade viktiga vägar, utan vilka kriget säkerligen skulle gå förlorat.
Så var allting planerat och drakarna fröjdades över sina fienders kommande nederlag, men liksom en enveten tagg som tränger allt djupare in trots alla försök att dra ut den, gnagde en oro i tre drakhjärtan. Ty det fanns en röst som till och med drakar fruktade och den viskade till ett barn.

Kapitel 1
Vargaros

Varghem, kungadömet Waigoe
2790 e.B.

Det börjar med skogen och rätteligen så, ty genom allting annat i mitt liv har den funnits där. Trots att jag färdades bort från dess närhet kunde jag aldrig undkomma den. Den fanns där, i rykten på gatorna, i klangen från männens svärd när de tränade på gårdarna att möta dess fasor, i vördnaden i sagoberättarnas röster när de talade om svunna äventyr och olösta gåtor, i min kammarjungfrus mardrömmar och i minnena från mina barnaår.
Det var ingen farlig plats då. Inte där vi bodde, i befästningen Varghem bland berg som bara berördes av skogens fingertoppar. Jag lekte där som liten och blev stark och frisk av att springa och slåss med stadspojkarna med träsvärden vi täljde oss. Ibland var det en god skog där vi byggde kojor, letade igelkottar och klättrade i de gamla träden uppe i länge sedan övergivna bergspass. Ibland var det en ond skog, när vi lekte att det lurade en best bakom den stora stenen i ekgläntan nära vattenfallet. Då smög vi tyst, tyst förbi för att inte väcka den och smidde hemliga planer på att rädda barnet det höll fånget.
Aldrig i mina barnaår trodde jag på sagorna fru Ayll berättade när resten av borgen sov och jag smugit mig ner i köket för att snylta en bulle eller en mugg saft. Jag hittade henne ofta där nere, ty hon hade för ont av sin ålder för att kunna sova. “Jag har sovit färdigt, mitt barn,” brukade hon säga. “Jag sov färdigt för länge sedan.”
Jag kröp upp bredvid henne då, framför den falnande brasan som äntligen fick vila efter att ha tjänat kokerskorna troget hela dagen med att värma mat åt herrar och krigare och tjänstefolk. En väl förtjänt vila, då, ty vi höll ett stort hushåll i Varghems borg.
Ayll berättade sagorna om Baneskog. Det fanns sagor om Månlind, eller Morind, staden som föll. Djupt in i skogen låg staden när vårt rike var ungt, men inte nu längre. Nu härskade den stora björnen där och höll sitt hov av älvor som sticker, troll som stjäl och irrbloss som leder vandrare vilse.
Hon berättade andra historier också. Jag frågade ofta efter historier om min mor. Hon var redan död när jag föddes, men det var inte födslosmärtorna som dödade henne, nej, det var en mördares dolk. Min far, hertigen av Varghem, hade en gammal fiende i hertigen från Sjölandet. Sjölandet skickade en mördare för att ta livet från fars brud och fars son.
Varningsklockan hade förblivit tyst. Inga ljud hade förrått inkräktarna förrän de bultade på hertiginnans dörr. De dräpte henne sjuk i sin säng. De dräpte den havande tjänarinnan som öppnat dörren. De hann inte skrika, men tumultet väckte barnmorskan i rummet bredvid. Hon sprang ut och fick se min far stå i dörröppningen, barfota, rufsig i håret och med blodat svärd i darrande händer. De båda mördarna låg döda i korridoren bakom honom.
Hon berättade om han ansikte när han såg kvinnorna: hertiginnan, hans tillsvurna och modern till hans son. Tjänarinnan, hans älskarinna och havande med hans dotter.
Han skar upp henne och så var jag född.
Mitt namn blev detsamma som hennes. Taia. Ett utländskt namn, från det varma riket på andra sidan haven, där människorna är mörka som natten. Min hud var brun och håret nästan svart, men ögonen gröna som min fars. Han sade alltid att jag såg precis ut som mor och att det gjorde honom glad att se mig.
Men jag fick aldrig kalla henne mor.
Jag föddes inte bara av en död kvinna, jag föddes också i synd, på många sätt. Min far var hertig Roeldor ar Toranor av Varghem, en betydelsefull man vars beslut styrde mångas liv. Det var hans plikt i livet att svära trohetsederna med en kvinna av adlig börd, kanske en annan hertigs dotter eller en utländsk prinsessa. Så gjorde han också för många år sedan och den hertigdottern födde honom en son. Min bror.
Gamla fru Benla berättade att min mor varit en slavinna. Det var inte ovanligt att kvinnor och barn från ökenriket tjänade i de rikare hushållen i de fyra öarnas rike. Mor fångades när piraten Vite Svärd anföll ett handelsskepp utanför vår kust. Han gav henne till far som ersättning för pengar han lånat för att reparera sitt skepp.
En hertig är inte tillåten att älska en slavinna.
Han är inte heller tillåten att älska en mörkhyad kvinna. Ett barn fött av en sådan bär den största skammen här.
Men han beskyddade mig. Om någon frågade sade han att min mor var samma kvinna som födde hans son. En vacker flicka av ädel börd, men en som inte blev gammal. Han älskade henne inte, men han sörjde henne ibland.
Det gav honom inga större bekymmer att övertyga andra om att hertigdottern varit min mor. Hon hade inte lämnat sitt rum på nästan ett år på grund av sin sjukdom. De gamla kvinnorna som tagit hand om henne kunde lätt övertalas att säga att hon dött i barnsäng. Far oroades av att min hud var så mörk, men han var inte särskilt blek själv och efter att ha sett mig leka med stadsbarnen sommar efter sommar slutade han att oroa sig och skrattade istället. Han sade att folk kan vara så lättlurade om man bara skrattar bort det. Han berättade alltid för sina vänner i staden om vilken rackarunge jag var som stal mjölnare Skölds äpplen, jagade kultingarna i stian eller byggde hyddor i skogen tills fingrarna blödde av stickor. Ingen visste att jag var min mors dotter, förutom fars son, Reldyr, och de tre gummorna som arbetade i köket.
Han behövde aldrig ljuga om mina hyss och sällan kunde hans varningar hålla mig borta från skogen. Jag utforskade stenlabyrinterna på de höga sluttningarna, där vindpinade träd växte bland stenarna. Min bror lärde mig att simma i det kalla vattnet i sjön nedan staden. Om somrarna stal jag äpplen från Skölds träd, de godaste i hela Varghem. Om höstarna gömde jag mig i löven och om vintrarna åkte jag skridskor över isen, så fort att ingen kunde hinna upp mig. Var dag slutade med ett nytt blåmärke och inte så sällan en utskällning, men aldrig skällde far värre än den gången då jag klippte av min tjänsteflickas fläta. Han klippte mitt hår lika kort som hennes den vintern och bröt av mina skidor.
Håret växte ut igen, min bror gjorde nya skidor åt mig och en eftermiddag tre vintrar senare kom ett sällskap inridande genom Varghems portar. Först red en ståtlig man, lång och stark med en rustning av ringar som glänste där de träffades av solen. Efter honom red en man med en fana i sin hand, prydd med en röd örn. Fanan följdes av krigare, bistra män och storögda pojkar med svärd vid sidan och mantlar som fladdrade upp bakom dem när de red.
Från mitt rumsfönster såg jag far gå ut på gården för att hälsa dem. Han var också en stor man och en tränad krigare. Den dagen bar han sin mantel sydd av vargaskinn, ty dagen var så kall att den nöp skinnet rött. Fars mörka hår låg i en prydlig adelsmannafläta över ryggen, som alltid. Han höjde handen till hälsning och den främmande hertigen satt av sin trötta häst. De hälsade varandra på borggården.
Ett gnisslande bakom mig avslöjade att dörren öppnats. När jag vände mig om fick jag se min bror komma in och rusa fram till fönstret. Det var hans femtonde vinter, så han var man nu och hade just börjat fläta sitt hår som far gjorde. Han liknade far mycket, med sitt bruna hår, gröna ögon och kloka, modiga blick. “Det där är Nerold, son till hertigen av Tekor,” förklarade han med rösten fylld av spänning. “Vad kan de ha för ärende mitt i vintern?”
“De kanske har slut på ved,” sade jag med en gäspning och drog mitt hjortskinn tätare om mig. Dagen var kall till och med innanför borgens väggar.
Reldyr log mot mig. “Du är så liten, syster,” sade han. “Tio vintrar, och du tror att du vet allt om världen. Nej, någonting har hänt, säger jag. De skulle inte ridit hela vägen hit genom snön ifall allt var väl.”
“De kanske hade tråkigt,” föreslog jag och kikade ut på dem. De såg trötta ut, med fläckar på kläderna och is i håren. Far ledde redan in sällskapet i borgen medan våra tjänare skyndade fram för att ta hand om hästarna. De stackars djuren såg nära nog ihjälfrusna ut.
“Vi borde klä oss fint och skynda oss ner,” sade Reldyr och drog sig bort från fönstret. “Jag skickar in Saina så får hon hjälpa dig.”
Så snart han hade gått skyndade jag bort till klädskåpet och plockade fram min fina klänning. Den var i mörkgrönt siden med krage av kaninpäls. Fru Herra hade nyligen förlängt den nertill med svart tyg, eftersom jag hade växt.
Jag försökte få av min den grå ylleklänningen men lyckades inte få upp spännena. Tjänsteflickan Saina skyndade in. Hon var en mager flicka med ett långt, ljust hår som jag alltid hade avundats henne. Det hade växt ut igen, men jag tror inte att hon någonsin skulle förlåta att jag klippt av det under ett svårt utbrott av avundsjuka.
Saina hjälpte mig av med yllet och på med sidenet. Det kändes svalt mot huden och jag huttrade till i den kalla luften. Saina kom genast med en tjock schal. Den värmde armarna.
Jag satte mig framför spegeln och lät henne borsta ut mitt hår. I spegeln såg jag färgerna jag hatade. Mörkt, mörkt, mörkt. Jag sneglade på Sainas fläta.
“Kan du bleka mitt hår?” frågade jag henne.
“Jag ska fråga fru Ayll.” Borsten drogs varsamt genom håret. “Men varför vill fröken det? Hon har ju så vackert hår. Så ovanligt.”
“Jag vill inte ha det!” utbrast jag och slog borsten ur handen på henne. “Jag kan inte se ut såhär!”
Saina backade förskräckt undan. Hon snubblade på klänningsfållen och var nära att ramla. Jag skulle inte ha gjort någonting mot henne, men hon var rädd som en liten kanin.
Just då öppnades dörren och Reldyr kom in. När jag fick se honom glömde jag allt om bråket. Han var så stilig i sin nya, mörka tunika med knappar i blåsilver, den tjocka manteln i vargaskinn och fars gamla svärd vid sin sida. Med den nya flätan såg han precis ut som far. Kortare och tunnare, förstås, för ingen var lika stor och stark som far. Men fortfarande hans avbild. Han sträckte ut armen mot mig och jag tog den som en fin dam.
Alla tjänare vi mötte tittade på oss med gnistrande ögon när vi gick ner mot den stora salen. De var stolta över oss båda, speciellt när vi var uppklädda. Far var en god herre och Reldyr var så lik honom. Och mig… mig såg de som en sällsynt skönhet. De visste ingenting om att mitt utseende kom sig av ett oäkta arv.
“Nerold är känd för att ha förstört flera byar i Baneskogs utkanter,” berättade min bror medan vi gick nerför de kyliga stentrapporna. Mina skinnskor tassade tyst bredvid hans tunga stövlar. “Många svartmän bodde där, men Nerold ledde en styrka som drev in dem i skogen där de inte kan göra mer skada. Många säger att de blev ätna av den stora skogsbjörnen.”
“Och det är bra?” Lamporna i trappan kastade långa skuggor.
“Det är mycket bra,” svarade han med en röst som inte tycktes kunna bestämma sig för om den skulle anta fars bullrande djup eller det hesa pipandet hos ett förkylt barn. “Svartfolk är monster, förstår du. De äter barn om natten och pratar med spöken.”
De gamla hade berättat sagorna om svartfolket som gömde sig i skogens mörker. Där levde de, tillsammans med monster och demoner och allehanda väsen som vanligt folk inte ens vågade nämna vid namn. Jag vet inte om jag var rädd för dem eller inte. Jag vet inte om jag trodde på dem då.
Reldyr ledde mig fram till portarna till den stora salen. De stod öppna och innanför såg vi den stora salen där vårt vapenmärke, den stora vargen, tittade ner på besökarna från sin plats framför de stora långborden. Hela salen lystes upp av oljelampor prydligt upphängda utefter väggarna. I härden brann en stor eld som fick vattnet att droppa från männens kläder.
Far satt vid kortänden på det mittersta bordet, med tre av de främmande männen på bänkarna bredvid. En av dem var ledaren, han som Reldyr kallade Nerold. När vi kom in skrattade han högt åt någonting. Det fick hans ansikte att se trevligt ut, men när skrattet tog slut märkte jag att han hade ett långt ärr tvärs över kinden. Håret, tillbakadraget i en fläta, blottade ett öra som saknade sin övre hälft. Jag svalde hårt och tvingade mig att niga inför honom. Reldyr bockade sig vid min sida.
“Här är de äntligen!” ropade far. En stor mjödlägel stod framför honom på bordet och han torkade bort litet av dess innehåll från skägget innan han glatt pekade på oss med hela handen. “Nerold Tekor, min son Reldyr och min dotter Taia. Kapten Sarrod Naara och Leron Banor, rådgivare till hertigen av Tekor.”
“Hade ni en bra resa?” frågade Reldyr med ytterligare en bugning.
“Vintern är en ansträngande tid att resa,” svarade kapten Sarrod. Han var en ärrad man med grånande hår och bara fyra fingrar på vänsterhanden.
Reldyr ledde fram mig till bordet och vi tog plats bland gästerna. Saina var snabbt där och hällde upp mjöd åt Reldyr och flädersaft åt mig. Hon började duka fram bröd och skålar. En stund blev det tyst och de främmande männen tittade så underligt på mig. Visserligen hade jag råkat ut för stirrande människor förr, men inte på det här sättet. Hade jag gjort någonting fel?
“Vintern är svår,” sade Nerold och tog en djup klunk ur sitt mjödkrus. “Men nyheter färdas trots snön. Jag antar att ni har hört om kungens senaste bedrift?”
“Ja,” svarade far. “Han sade nej till Pakots dotter. Vilken dåre! Pakot var det rätta valet. Det kunde ha enat vårt rike där det hotar att spricka.”
“Sannerligen en ung dåre,” instämde Nerold. “Varenda hertig i riket har erbjudit honom sina döttrar. Har du gjort detsamma?”
Far skakade på huvudet med en road blick på mig. “Nej, Taia är bara tio vintrar gammal,” sade han.
Nerold ryckte på axlarna. “Du kan fortfarande lova bort henne,” sade han. “De behöver inte svära ederna än, men ett löfte från kung Guerold skulle stärka din ställning i rådet, såväl som dina vänners. Ja, kungens dårskap har blivit ett problem för oss alla. Han kröntes för tre år sedan och har inte tagit en drottning än.”
“Han är fortfarande ung,” påpekade far. “Han har hunnit uträtta mycket. Se bara på hur han drev svartmännen från riket och brände ett stort hål i Baneskog. Han har haft mycket att göra med att städa upp efter sin far och spåra upp hans mördare. Vi borde ha stöttat honom bättre.”
“Men att säga nej till Pakot!” utbrast Nerold. Saina kom just med en stor soppskål hon ställde upp på bordet. Nerold hällde en slev på en brödskiva och började äta. De andra tog också för sig, men jag var inte hungrig. Av artighet doppade jag ändå en liten brödbit i soppan och tuggade i mig.
“Vilken dåre!” fortsatte Nerold. Resan måste ha varit så svår att han inte hade tålamod för det vanliga småpratet. Han talade inte alls som de hertigar och deras söner som besökt oss förr. “Hertigarna på Väston är upproriska. Om kungen tog till brud en västoflicka skulle det lugna dem och hålla riket samman. Verkligen… vi kan bli överfallna vilken dag som helst!”
“Nej,” skrattade far. Jag älskade hans skratt. Det klöv ansiktet och tände en livfull gnista i hans ögon. “Menneranerna vet bättre nu. Sist de försökte anfalla oss förlorade de hela sin flotta. Det var länge sedan, men de räds fortfarande våra magiker. De kommer inte.”
Nerold lutade sig tillbaka med en rynka i pannan. Han torkade fettet ur skägget med ärmen. “Kanske,” sade han. “Men kan vi riskera det? Jag har hört att Menneraths kung har en dotter. Kanske Guerold kan övertygas att ta henne.”
“Aldrig i livet,” svarade far, men han skrattade inte längre nu. “Guerold skulle aldrig svära ederna med en menneransk flicka. Det skulle bara göra saker värre. Hon skulle bli mördad av någon hetsporre, och då skulle kriget komma. Nej, han måste ta en flicka härifrån. Om han inte vill ha Pakot så kanske Engras dotter?”
“Erbjud honom din dotter,” sade Nerold bestämt. Jag darrade till inombords, men bet mig i tungan för att inte ropa ut någonting som kunde förstöra för far. “Han tackade nej till Pakot och Engra kommer inte på fråga. Hon var ju illa född, halt och säkerligen ofruktsam. Kvar finns bara Sjölandets flicka och vi vill inte se henne som drottning! Sjölandet får inte få den makten.”
Fars blick mörknade. Jag gissade att han tänkte på den där natten för tio vintrar sedan, då Sjölandets mördare kom till Varghem. De avskydde varandra, far och hertig Nare an Errod av Sjölandet. Gamla sorger låg mellan dem och mycket blod. Jag hade hört viskningar om att far låtit förgifta Nares tillsvurna och bröder som hämnd.
Men det var bara viskningar vid härden och rykten i natten.
“Nej, det kan vi inte tillåta,” medgav far. “Och du har rätt. Han har tackat nej till alla andra. Jag tvivlar på att han kommer anta erbjudandet, men jag ska föreslå honom min Taia.”
“Far!” utbrast jag, men Reldyr kramade min hand under bordet. Hårt.
“Var inte orolig,” sade far och log mot mig. “Jag ska ordna det bästa för dig, det lovar jag.”
Nerold skrattade till. Men det var inte som fars skratt. Det var planerande. “Om kungen inte vill ha dig så har jag en bror som behöver en kvinna,” sade han.
Han och far drack varandra till, men när deras krus slog mot varandra klingade en varningsklocka inom mig. De hade beslutat någonting. Far ville det egentligen inte, men det var likväl den enda utvägen. Han skulle försöka sälja mig till kungen för att hindra sin fiende från att få mer makt.
Den kvällen grät jag mig till sömns. Jag förstod inte varför de var fiender, vem den andre hertigen var eller varför han hatade mig far. Jag förstod inte varför min far skulle välja rikets drottning och inte kungen själv. Jag förstod inte vad det innebar att vara drottning.
Men jag förstod sälja.
Det betydde att skickas iväg och aldrig få komma tillbaka.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *