Luftritten

16 januari 2008

Efter en stund som kom det två pegaser till den bergsjö där jag satt mig för att vila. De är underbart vackra: Helt snövita med en hästformad kropp som är större än vanliga hästars. Deras vingar är nästan större än en Havsörns och de har en vingbredd på ungefär 3,5 meter vad jag kan uppfatta med min blick.
Vingarna är långa, vackra och helt fjäderklädda. De har guldaktiga fjädrar ytterst på vingarnas fjäderspettsar men annars så är vingarna vita.
Just de yttersta fjädrarna glittrar och glänser som guld när solens strålar träffar dem och omger vingarna med ett gyllene dis som glimmrar och glittrar när dem rör sig.
Pegasernas man är lång, liksom deras svans, och på den ena pegasen så är svansen och mannen silverfärgad medan den andras pegasens svans är kolsvart med en silverskimmrande man. Vid varje rörelse som svansen och manen gör så är det som om ett sjok av glimmande silver rör sig.
Pegaren som har svart svans är en sto och den svarta svansen gör ett märkligt men vackert kontrast till den snövita kroppen.

Svansen och mannen virvlar i vinden medan pegarerna flyger och deras snövita kroppar med sin silverskimrande man glimmar och glittrar i solens sken.
Det är en underbar syn att se dessa stolta djur flyga och jag tappade andan när de kom flygande och landare bredvid mig vid den klara och kalla bergssjön…

Jag råkar, eller passar på, att uttrycka mina känslor medan jag ser på dem där de står i gräset och jag såg sakta, med skällvande ben fram emot dem där de står och så fridfullt äter gräs.
”Ni är så underbart jättevackra!” Säger jag drömmande till dem och klappar en av dem på ryggen precis ovanför vingfästena…
”Självklart är vi det!” Svarar den som jag inte klappar artigt och jag hoppar högt i luften av rädsla. Pegasen ser lite skuldmedveten ut och säger ”Jag heter Stormvind och det här” säger han med en nick mot den andra pegasen ”är mitt sto och hon het…”
”Jag kan tala själv, Stormvind!” Avbryter stoet honom med en klar, silverklingande röst (jag hoppar till igen) och hon fortsätter ”jag heter Solöga och är Stormvinds ’sto’ som han uttrycker det.” Säger hon och ger Stormvind en tillgiven blick.
”Jaha…” säger jag, lite osäker på vad jag ska svara.
”Är det något du undrar över så det är bara att fråga!” Säger Solöga glatt till mig och fortsätter ”… vi eller åtminstone jag” säger Solöga och kastar en menande blick på Stormvind ”ska svara på dina frågor så bra vi kan, eller hur Stormvind?”
”Jovisst, min kära!” Svarar Stormvind med ett gnäggande skratt.

”Här står jag och pratar med ett par pegaser, inte konstigt att jag mår en aning konstigt” tänker jag och fortsätter att tänka på en fråga men jag blir avbruten av Solöga. ”Skulle du vilja vara så snäll och klia mig på mitt högra bakben, tack?”
”Självklart” svarar jag och går bakom stoets båda bakben och kliar det försiktigt…

”Du är ju riktigt snäll för att vara människa.” Utbrister Stormvind efter ett tag…
”Ö, är inte alla som jag då?” Svarar jag lite förvirrat och tittar in i Pegasens bruna ögon.
”O, nej, absolut inte…” svarar Stormvind och fortsätter ”… de flesta andra jagar oss och burar in oss innan de inburade antingen dödas eller försvinner bort i stora burar som svävar i det Stora blöta…”
Efter ett tag så insåg jag att det måste vara båtar som Stormvind talar om och att de fångas för att föras bort men vart?

Äntligen kom jag på en bra fråga ”Hur känns det att flyga?” Frågar jag med en nyfiken röst.
”Det går inte att beskriva: Det är härligt, underbart och fantastiska på samma gång!” Svarar Stormvind drömmande.
”Du kan sitta upp på min rygg så kan vi flyga en bit!” Erbjuder Solöga med ett leende och ett glatt gnäggande.
”Gärna!” Utbrister jag glatt och ler stort.
”Ska bli jätteroligt!” Säger jag medan jag försöker att klättra upp på Solögas rygg och när jag äntligen kommigt upp så sätter jag mig en bit framför de långa, fjäderklädda vingarna. Det kittlar till i magen när vi lyfter upp i luften. Varje gång som Solöga slår med de väldiga, snövita vingarna så förs vi ännu en liten bit framåt i luften och jag får en känsla att vara fri när jag ser över nejden och de höga, branta bergen som finns runt om oss…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *