Makten och rikedomen Del 2

2 mars 2004

Berättelsen om den glänsande konungen

4

Ry såg sig otåligt omkring.
Sinclair och Sonny stod med halvslutna ögon bredvid honom. Det var kallt ute, och snön öste ner, just därför var det inte särskilt roligt att vänta.
– Varför dröjer han? Muttrade Ry samtidigt som han stampade med fötterna.
Hans mantel som innan hade varit blå med röda ränder på, värdig en konung, vilket han faktiskt var. Var nu helt vit av all snö. Även kronan som satt på hans huvud var vit.
– Han kanske har familjeproblem, sade Anderton med det där äckliga leendet på sina läppar.
Ry kände för att slå till den egoisten men höll tillbaka slaget, allt roligt har ju sin tid.
Plötsligt såg det ut som om Sinclair, Rys sekreterare, fick syn på något. För han pekade, Ry tittade åt det hållet mannen pekade men såg bara snön som yrde.
– Vad! skrek konungen för att höras över snöns dån.
Sinclair vände sig mot honom och öppnade munnen.
– Jag ser Gobb! skrek han så att Ry kunde höra det klart och tydligt. Ers majestät!
Ry stirrade återigen mot stället Sinclair pekade och mycket riktigt fick han syn på en liten figur som sprang i kamp mot all snö.
Äntligen, tänkte Ry. Nu kan vi gå ombord den där förbannade båten.
Efter ytterligare ett par minuter var Gobb framme till dem, hans hår var fyllt av snö och hans ögon var uppspärrade av…kanske fasa.
– Redo för avfärd? frågade Gobb med den där rösten som bara han kunde frambringa. Ers majestätiska majestät.
Ry skakade på huvudet och gick ombord på den stora segelbåten, hans män följde efter. Båten var byggd under kriget mellan Krattenland och Uffosia, ett krig som hade trätt över världen en mask av hat och död. Den hade varit till för att föra trupper från Russi till Icod. Nu användes den mest på grund utav att den var väldigt vackert byggd, så vacker att den var värdig som transport för en konung. Och det är det den används för idag, verkar det som, tänkte Ry medan han sprang in genom närmaste dörr för att skydda sig emot ovädret.

Gobb däremot tänkte på något helt annat.
Han tänkte på hoppet, han tänkte på den lycka han satt på spel och han tänkte på den plan som skulle ge honom makten. När de väl kommit in genom dörren, in i den välkomnande värmen hade han tittat sig omkring efter sin fru och sitt barn. Självklart såg han dem inte där, men det kändes som om de hela tiden var närvarande, som om de beskådade varenda steg han tog. Kanske berodde det på dåligt samvete. Eller inte…
Kanske hade de flytt ut från hans lilla improviserade fängelse, kanske planerade de en hämnd mot honom för att han hade svikit dem. Gobb blundade och såg sin dotter leka med en nallebjörn, bredvid henne stod Sunamon och skrattade. Gobb öppnade ögonen, nej, tänkte han, de skulle aldrig göra något sådant. Men det skadade ju inte att vara lite extra försiktig, trots allt hade ju en försiktig man större chans att överleva än en oförsiktig. Och med den plan han hade i sinnet behövde han alla knep han kunde få för att överleva.
– Hur är det med frun din? frågade plötsligt hans överglänsande majestätiska konung.
Gobb ryckte till, frun? Min fru? Bara inte konungen vet något om vad som hänt. Nej, det kan han ju inte göra.
– Min fru, stammade Gobb.
En bild av henne liggande gråtande på golvet blixtrade till framför hans ögon.
– Hon mår bara fint, fortsatte han.
Han fick inte ifrågasätta sitt eget handlande igen, det fanns gott om tid för det när han låg i kistan.
Ry grymtade till och tittade sig omkring. Salen de stigit in i var väldigt ståtlig, och i taket hängde det en stor lampa med miljontals diamanter i som dinglade över dem. Ry blev alltid rädd när han såg en sån lampa, av någon outgrundlig anledning trodde han att den skulle falla ner över honom. Kanske var det för att det enligt honom var emot logiken att en så stor lampa kunde hänga fast i ett så litet rep. Fast Ry visste att snöret kunde vara förtrollat med nån magi. Magi var också en ologisk sak enligt Ry, länge hade han trott att magi inte fanns. Men nu när han var kung hade han träffat många magiker och fascinerats av deras kunskap. Enligt dem kunde vem som helst som bara ville det utföra magi, Ry suckade. Han hade otaliga gånger försökt utföra förbannelser på folk, men det hade aldrig fungerat.
Ry väcktes ur sina magiska tankar av att en man med en dyr kostym närmade sig. Mannen hade en så komisk mustasch att det nästan var svårt att ta honom på allvar.
– Ers eder majestät konungen! Ropade han så högt att Ry nästan fick ont i öronen. Välkommen ombord!
Ry log lite tyst när han såg att Sonny, Rys säkerhetsrådgivare, höll för öronen. Mannen med mustaschen såg lite generat åt Sonnys håll.
Ry nickade och mannen gav honom en nyckel.
– Kom igen nu! ropade han.
Ry tittade lite surt åt Andertons håll och förbannade honom för att ha ställt till det så. När som helst kunde mannen försöka döda honom. Ry suckade, det gällde bara att vara förbered, alltid hålla koll på honom. Han skulle allt få fast den lilla råttan till slut, och när det skedde. Ja, då skulle mannen önska att han aldrig någonsin ens tänkt tanken på att åta sig konungens vrede!
Sinclair och Sonny däremot var mitt inne i en diskussion om hur lång stund resan skulle ta, och tänkte inte på hatet som lyste i både Gobbs och Rys ögon.

5

Hytten de tilldelats var nästan lika fin som balsalen i slottet.
Och detta var ju trots allt bara en hytt. Ry undrade plötsligt varför dom hade gjort detta skepp så vackert. Det var ju ändå bara ett skepp till för att forsla soldater från ena sidan sjön till den andra under ett blodigt krig.
Ry funderade på den frågan ett tag och kom bara på en någorlunda rimlig förklaring. Skeppet var till för att avskräcka fienden. Få fienden att tro att de stred mot ett jätterikt land som hade råd med att skapa krigsbåtar i den klassen. Ry förstod själv att det lät en aning långsökt, men vad visste han om krig? Visserligen borde han kunna hur mycket som helst om det, han var ju trots allt en kung. Och en kung skulle ju leda sitt folk i krig, eller hur? En kung skulle skoningslöst hugga ihjäl alla motståndare och vilja ta över världen. Ry suckade, det var tur i varje fall att alla kungar inte hade storhetsvansinne.
Ry förstod även att många av denna världs konungar hade storhetsvansinne, kung Gregorian i Gregorien tillexempel, som gjorde allt för att ta över sin stackars granne i väst. Det var tur att storhetsvansinne och slughet inte ofta hörde ihop, annars skulle hela världen vara under en galnings kontroll. Ry skrattade, han tyckte alltid att det var lite skoj att få höra en rapport om stora Gregorian. De var alltid så patetiska, det stod alltid om nån ny helt korkad plan som han hade utfört mot den stackars grannen. Det slutade även alltid med att Gregorian förlorade några tusen man. Egentligen var det hela tragiskt, så många män som avlidit bara för att de hade en galning som konung.
Ry tittade upp och framför honom stod Sinclair. Sinclair var en liten satt man som alltid rökte pipa. Han hade ett stort och yvigt skägg och var nästan komiskt lik alla fördomar folk hade mot dvärgar. Han hade även en falkblick och sade själv att han kunde se flera mil framåt. Ry själv betvivlade dock detta djupt.
Gobb stod bakom Sinclair, men han verkade vara försjunken i sin egen värld. Det var alltför ofta så att Gobb tänkte på annat, Ry funderade lite förstrött på vad det var han tänkte på. Kanske var det ändå något problem med familjen, som Anderton hade sagt. Och när Ry hade frågat Gobb hur det var med hans fru hade Gobb plötsligt blivit väldigt vit i ansiktet. Anderton kanske ändå hade haft rätt. Bara att tänka på Anderton fick Rys händer att skaka av vrede.
– Ers majestät, sade plötsligt Sinclair.
Ry spände öronen.
– Ja, sade han intresserat.
Sinclair tog ut sin pipa ur munnen.
– Jag är hungrig, sade han. Kan vi äta snart, ers majestät?
Ry kunde knappt gömma sin besvikelse, han hade ju hoppats att Sinclair skulle ta upp ett nytt intressant ämne. Han brukade faktiskt göra det.
– Visst, sade konungen med en viss besvikelse i rösten.

Ry tog ännu en tugga av den delikata biffen.
Framför honom satt Anderton och Ry äcklades över att se den mannen varenda gång han tittade upp. Därför satt han mest och beskådade den fint designade tallriken maten låg på. Tallriken var nämligen av rent guld, och Ry tyckte nästan att det var skrattretande att lägga ut så mycket pengar på något så onödigt. Ry var kung, han visste hur vissa hade det i hans stad, han gjorde allt för att folket skulle få det bättre. Men det är inte enkelt, tänkte han. När alla rika människor är egoister och spenderar alla sina pengar på onödiga lyxföremål som guldtallrikar. Ry log lite tyst, han visste att han inte var Guds son heller, han hade självklart låtit inreda sitt palats med en massa lyxföremål. Men, tänkte han. Kampen mot ondskan får fortsätta någon annan gång. Nu skulle han istället njuta av en otroligt välsmakande måltid.
Den stora båtens matsal var egentligen lite av en idyll, salen var så vacker att Ry skulle ha bytt ut hela sitt palats mot den. Han log lite vid tanken och ropade på en betjänt att fylla på mer vin. Snart var det dags för honom att hålla ett tal. Ry hade inte bestämt vad han skulle säga än men han hade inte svårt för att hålla tal, och var inte heller denna gång det minsta nervös.
Han harklade sig och reste sig. Han såg att Anderton log mot honom med det där sliskiga leendet och rös i sitt stilla sinne till.
– Mina kära vänner, började han. Det är en stor ära att få vara ombord på detta minst sagt underbara skepp. Palatset är faktiskt, tro det eller ej, ankskit jämfört med denna båt. Alla runt bordet skrattade och applåderade. Ry log och fortsatte. Maten som jag just nu äter är ett underverk jämfört med min frus mat, och, tillade Ry, missförstå mig nu inte. Jag älskar min frus mat. Allt har varit förstklassigt och jag kunde inte vara mer nöjd.
Ry avslutade sitt korta tal med att ta av sig kronan från sitt huvud och buga.
– Leva konungen! skrek Anderton. All ära över hans själ!
Ry ryckte till, den råttan.
Han tror att han kan ställa sig in hos mig, tänkte Ry vansinnigt. Och när jag minst anar det sticker han en kniv i mig. Jag ska inte låta det ske, tänkte han. Aldrig.
Vad Ry inte såg var att på andra sidan bordet satt Gobb med ett förunderligt leende på sina läppar.

6

Ry tittade på sina två käraste vänner.
Sinclair, hans sekreterare, och Sonny, hans säkerhetsrådgivare. Dom tre satt nu i hytten vid ett bord, självklart gjort av renaste guld, och pratade om allt annat än politik. Anderton och Gobb var ute och tittade runt i båten. Ry hade därmed vänt stolen så att han hade uppsikt mot dörren. Han kunde ju inte låta Anderton smyga sig in och sätta en kniv i ryggen på honom. Ry skrattade lite tyst och kom plötsligt på ett intressant ämne att diskutera.
– Vad tror ni om Gobb? frågade han lite finurligt. Har han problem där hemma?
Sinclair tog ut sin pipa ur munnen och tänkte efter.
– Det är mycket möjligt, sade han. Jag tycker även att han blivit lite mer otrevlig på senaste tiden, jag vet inte. Förut satt han ju alltid med oss och pratade när vi som nu sitter tillsammans vid ett bord. Nuförtiden verkar det som om han undviker oss. Kanske har det att göra med att han har problem där hemma.
Ry tänkte efter och kom på att det dvärgen sade stämde. Innan hade Gobb och han ofta haft trevliga diskussioner med varandra över en öl, nu var det väldigt länge sedan de ens hade haft en diskussion om något annat än troll och politik.
– Ja, det stämmer, sade Ry lite försiktigt. Men jag tycker ändå att Gobb, precis som med er, är en vän man kan lita på i vått och torrt. Rys stämma blev plötsligt mörkare. Tillskillnad från den där Anderton.
Sonny tittade lite förvånat mot Ry och tillade.
– Det där håller jag inte med om. Jag fattar inte vad du har fått emot Anderton nu helt plötsligt.
Ry suckade och reste sig upp.
– Jag går ut på däck ett tag, sade han lite irriterat. Jag kommer tillbaka snart.
Han tog tag i kronan som stod på bänken bredvid honom och satte den på huvudet, han kunde ju inte vistas ute utan krona. Han öppnande dörren och kom ut till en lång korridor som han började gå nerför.
Ry blev plötsligt oerhört irriterad på allt som hade med kungar att göra, att vara tvungen att bära en obekväm, ful grej på huvudet var bara en av grejerna han irriterade sig på. Man kunde aldrig heller lita på någon person, man kunde ju inte veta om personen ifråga var lejd av någon ”hata kungen sekt” för att mörda honom. Ry suckade och funderade på varför Anderton ville mörda honom, var han lejd av någon sån där sekt, eller ville han själv sätta denna tunga krona på sitt huvud? När Ry tänkte efter förstod han inte hur någon skulle vilja bära den frivilligt, visst han hade makt. Makt som användes för att göra andra människor rikare, inte sig själv rikare. Det var en av de saker han lärde sig först. Folket ska inte hjälpa kungen utan kungen ska hjälpa folket. Många kungar fattade inte det, och det var de som ledde sitt folk i tyranni. Men att vara en kung trogen sitt folk var verkligen inte en dans på röda rosor, och det var inte helt utan besvär Ry hade fått Russi till den rikedom den hade idag. Ry förstod att det måste vara oerhört mycket lättare att vara en tyrann, att bara behöva tänka på sig själv och ta alla pengar till sig själv och inte ge dem till folket. Ry log, det skulle kanske vara något att satsa på. Nej, absolut inte, tänkte han och suckade återigen djupt.
Hursomhelst var det ändå inte Anderton som skulle ta över efter honom ifall han avled, det var Gobb, så den anledningen var lite långsökt. Han förbannade sig själv för att han inte frågat Rodrigues lite mer detaljerat om vad han visste. Trots allt var Rodrigues otrolig på att snappa upp rykten, och de stämde nästan alltid. Ry tänkte efter och kom inte på en enda gång mannen sagt ett rykte som i slutändan inte stämt, och han hade haft otrolig nytta av mannen i återuppbyggnaden av Russi.
Och nu har Rodrigues avslöjat att en av hans närmaste män vill se honom död, bara en dåre bortsåg från det hotet. Och Ry var ingen dåre, inte i närheten.
Han återkom till verkligheten när han kom fram till dörren som ledde ut till däcket. Äntligen, tänkte han och öppnade dörren ut. Väl ute upptäckte han till sin glädje att det hade slutet snöa, tyvärr ösregnade det och vinden blåste så ihärdigt att Rys mantel flög en meter över golvet. Trots det gick han fram till kanten på båten och tittade ner i vattnet. Vattnet var mörkt och mäktigt, och Ry tänkte på vad som skulle ske om han bara hoppade i. Skulle han flyta ett tag i denna storm, eller sjunka direkt? Ry rös till, livet var allt en skör tråd. Just nu var han två rörelser från att hamna i vattnet, han tittade ner i det. Så stort, så mäktigt, så hemskt. Två enkla rörelser, han rös till och vände sig om. Han hade blivit tillräckligt blöt, nu var det dags att gå tillbaka till hytten.
Sekunden efter hörde Ry ett svepande ljud, och instinktivt drog han sitt svärd och föll ner på knä. Med sina sinnen på spänn tittade han sig omkring. Regnet forsade ner över hans ansikte och han fick svårt att urskilja några detaljer. Vem hade skjutit iväg pilen?
Efter ytterligare ett par sekunder reste han sig upp och tittade sig försiktigt omkring. Det var nu det skedde alltså, Andertons lilla mordförsök. Men han skulle inte dö. Aldrig. Han fortsatte gå akterut. Det var från det hållet pilen skjutits. En gång tidigare hade han sett in i tigerns käftar, den gången hade han överlevt och han skulle ta och klara sig denna gången också. Det mäktiga vattnet som krockade med båten dånade i hans öron.
Ry skulle inte ge upp, han skulle flå den där Anderton levande. Och sedan skulle han äta upp honom. Han måste vara hård. Hård som sten. Släppa ut alla sina sinnen, finna lugnet. Han var tvungen att överleva, vem skulle annars styra Russi? Vem skulle annars bära denna börda, om inte han?
Nej, han var tvungen att klara sig. Plötsligt såg han en figur framför sig. Finn lugnet. Figuren spejade visst åt ett annat håll. Hård som sten. Ry såg ganska fort att det var Anderton. Ry hade honom, nu var det slut med roligheterna, han skulle ändå överleva. Än en gång hade han tagit sig ut ur tigerns käft innan den slog igen. Pilen hade snuddat hans öra, en millimeter till åt vänster och han skulle ha en pil i sitt huvud. Ry log, återigen stod turen på hans sida. Nu var han nästan precis bakom Anderton. Vattnet dånade. Ry blinkade för att få bort allt vatten från ögonen. Hård som sten.
I ett enda hugg skar han strupen av Anderton. Mannen föll ihop med blodet sprutandes från halsen och såg upp med förvånade ögon på Ry.
– Varför? gurglade han. Varför?
Ry kunde inte känna annat än sorg för den lidande mannen där han låg i Rys famn och kämpade för att få luft. Varför?
Ry tittade ner på mannen som låg i hans famn, hans kläder var helt nerblodade, och i handen höll mannen…Ry spärrade upp ögonen. Anderton höll inte i någon pilbåge. Då var det inte han, tänkte Ry desperat. Han mindes fortfarande den förvånade blicken. Han mindes hugget, han mindes allt blod. Allt för inget. Anderton var oskyldig.
Men vem var det då? Gobb?
Pilen trängde sig in i Rys bakhuvud och fick Ry att falla över Andertons livlösa kropp. Förvåningen lämnade aldrig hans ansikte.

Gustav Wollentz 2004

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *