Makten och rikedomen Del 3

25 maj 2004

Berättelsen om den olyckliga tyrannen
7
Gobb tittade lite sorgset på sin fru och sin dotter och undrade vad han skulle ta sig till med dem. På nätterna drömde han mardrömmar om att de skulle fly ut ur hans hus. Han ville bara att de skulle bli en lycklig familj igen, men Sunamon verkade inte särskilt angelägen om det. Hon spottade och skrek åt honom för jämnan, trots att han hade berättat för henne att han nu var kung.
– När jag kommer ut härifrån kommer du få ett helvete! ropade Sunamon.
Gobb tittade sorgset ner på sina skor. I ett halvår hade han haft dem inspärrade här, och hela tiden hade hon hållit på sådär. Hur länge till behövde han ha henne inspärrad innan hon förstod att de kunde bli lyckliga igen. Hur många år?
Trots att han på sitt ämbete hade hur mycket makt som helst, kände han sig maktlös tillsammans med sin fru. Hans dotter satt mest stilla och läste, det där leendet som gjorde hennes ansikte magiskt fanns aldrig där längre. Gobb visste varken ut eller in, han var i desperat behov av hjälp. Men han visste mycket väl att han inte kunde ta hjälp från någon i den här frågan. Han hade vetat om att han skulle riskera familjen om han fullföljde sin plan, men han hade inte kunnat gissa sig till hur det skulle kännas.
Varenda kväll frågade han sig frågan om det hade varit värt det. Hade det det? Han visste inte svaret, å ena sidan älskade han all den makt och ståtlighet han hade nu, å ena sidan saknade han sin familj.
– Jag, sade Gobb tyst. Vill bara att vi ska få det lyckligt igen.
Med de orden lämnade han rummet, han var noga med att låsa dörren. Hur man än vred på saken hade han ett stort problem. Även om hans fru skulle förlåta honom kunde han aldrig veta riktigt om hon verkligen menade det. Och när han släppt ut henne och låtit henne gå fritt skulle hon kanske gå direkt till polisen och berätta om det hon läst i dagboken. Och det fick han inte riskera, kanske, tänkte han lite tyst. Han var ju trots allt konung, stadens härskare, hade inte han makten över polisen också? Jo, det hade han. Då skulle han kunna beordra poliserna att inte bry sig om fallet. Fast det skulle kunna sätta igång otroligt många rykten, och inga av dem skulle vara trevliga.
Nej, det fanns ingen utväg ur det dilemmat hur han än funderade på det. Han blinkade och såg sin dotter skrika åt honom medan hans hustru slog efter honom. Gobb öppnade ögonen igen, dom där bilderna dök allt oftare upp och han var rädd att de snart även skulle dyka upp när han hade ögonen öppna. Och det var knappast något man gick till läkaren med. Gobb skrattade lite vid tanken och funderade vad doktorn skulle svara om han sa att varje gång han blinkade såg sin familj skrika efter honom. Doktorn skulle tro att han hade en psykiskt labil människa som konung och det om något skulle starta illasinnade rykten. Visserligen kanske det stämde, Gobb rös till. Han hade aldrig tänkt den tanken, var han psykiskt störd? Var han mentalt instabil? En man som spärrade in sin familj i sitt eget hem och mördade konungen kan ju onekligen inte vara helt frisk. Men så allvarligt kan det ju inte vara…eller?

Sinclair tittade lite irriterat mot konungens rum.
Allt hade blivit mycket sämre sedan Gobb tagit över makten, Russi hade förvandlats från att vara den rikaste staden i Krattenland till att vara en av de fattigaste. Men det märkte man inte när man vistades inne i kungens palats, nej, där var allt av guld eller silver. Sinclair suckade, överallt hängde gobelänger med tusentals små detaljer på. Bara att sy ihop dem hade kostat femhundra miljarder guldmynt. Gobb kunde inget om hur man skötte sig som konung, istället för att ge pengar till folket spenderade han dem i sina egna intressen. Sedan att Ry försvunnit på ett högst märkvärdigt sätt gjorde inte hela saken bättre. Ry hade bara lämnat deras hytt för att ta en promenad och när en timma gått hade han och Sonny gått ut för att leta efter deras ärade konung. De hade aldrig funnit honom.
Det stod även ganska fort klart att Anderton också försvunnit, dom flesta trodde att Anderton och Ry hade börjat bråka och råkat falla överbord. Men ingen kunde vara säker. Till en början hade Sinclair också trott på den förklaringen, Ry hade ju precis innan han lämnat hytten trots allt sagt att man inte kunde lita på Anderton. Den rimligaste förklaringen var ju då att han gått ut för att ta ett snack med mannen, det snacket hade väl då förmodligen urartat i ett gräl som ledde till deras undergång. Han mindes havet, så mörkt, så aggressivt, så kallt. Så isande kallt. Ingen kunde överleva särskilt länge där, ändå hade han hoppats, han hade hoppats under flera månader. Men efter ett tag stod det klart att Ry aldrig skulle återvända, man skulle aldrig mer få se hans glada ansikte. Aldrig. Sinclair bet sig i läppen, han fick inte blödig nu, den perioden var sedan länge förbi.
Men ju längre tiden gick ju mer tvekade han på den historien. Ry var inte den personen som startade ett gräl med vem som helst. Ry var ett under av lugn, han tappade nästan aldrig kontrollen över sig själv. Och det med blandningen av Gobbs beteende den senaste tiden innan försvinnandet pekade åt något helt annat än en olyckshändelse. Sinclair tittade sig nervöst omkring, det hela var för bra planerat för att vara en olyckshändelse. Han mindes Gobbs beteende precis när man upptäckt att konungen var försvunnen. Till det yttre visade Gobb förtvivlan, oh, ja, stor förtvivlan. Men den förtvivlan hade aldrig nått hans ögon, Gobbs ögon hade hela tiden varit iskalla, beräknande, lättade. Ja, tänkte Sinclair, Gobbs ögon hade visat på lättnad. Sinclair slickade sig återigen om läpparna, bara att tänka så om konungen ledde till dödsstraff men han kunde inte släppa tanken.
Var Gobb på något sätt skyldig till konungens försvinnande? Han visste inte svaret.

8

Sinclair tittade äcklat på den kutryggade mannen.
Inte nog med att mannen tagit över Sonnys roll som konungens säkerhetsrådgivare han drev även med allt och alla. Förutom konungen då, honom var han alltid otroligt vänlig mot. Sinclair tyckte även att det var väldigt konstigt att Rodrigues, det var så den kutryggade mannen hette, tagit över Sonnys roll, Sonny hade ju trots allt mycket mer erfarenhet än den där typen. Konungen förklarade att Rodrigues hade hjälpt honom i många fall och därför som en liten gåva, fått rollen som säkerhetsrådgivare. Sinclair hade då, när han fått veta anledningen, knappt kunnat hålla sig från att börja gråta.
Den nuvarande konungen har alltså börjat dela ut olika högt uppsatta ämbeten till folk som har gjort honom en tjänst. Det gjorde visst ingen skillnad om personen ifråga har någon kompetens eller inte, huvudsaken är att han är en vän till kungen. Sinclair suckade djupt, den nuvarande konungen brydde sig inte något om sitt folks säkerhet alls, det enda han brydde sig om var sig själv och sina vänner. Men han hade ju självklart inte sagt något till konungen om det, det skulle bara leda att han fick sparken och konungens dotter tog över rollen som sekreterare, Sinclair skrattade åt det absurda i det hela.
– Du får gå in nu, sade Rodrigues med ett hånande leende på läpparna.
Sinclair struntade i att hälsa på den psykopatiska personen utan gick direkt in i kungens rum. Där inne satt Gobb och tittade ut på sin stad, precis som Ry alltid hade gjort, men därmed slutade likheterna med den förra konungen.
Kronan satt som ett tecken på makt på hans bara hjässa. Han reste sig upp med ett leende och vände sig om mot sin sekreterare.
– Min kära vän, utbrast han med utsträckta händer.
Sinclair hälsade artigt genom att buga. Gobb trummade frenetiskt med sina fingrar mot bordet.
– Ers majestät, sade han när han rest sig upp. Ni kallade på mig.
Gobb tittade ner på sitt skrivbord och verkade med blicken söka efter ett papper. Efter ett par sekunders tysthet verkade han hitta det han sökte efter och läste igenom det.
– Ja, ja, utbrast han. Min kära dvärg…
En sekunds tysthet utspelades. Gobbs leende försvann från hans läppar. Och Sinclair skakade av vrede, det var oerhört oartigt att kalla en dvärg dvärg. Nu visste Sinclair vad kungen kallade honom när han vänt ryggen åt ett annat håll. Detta pågick som sagt i bara en sekund.
– Jag har en uppgift åt dig, sade Gobb oerhört snabbt som om han ville lägga meningen bakom sig så fort som möjligt och låtsas att misstaget aldrig skett. Leendet var självklart tillbaka på hans läppar lika snabbt igen.
Men Sinclair skulle aldrig glömma det, oavsett hur snabbt kungen pratade, han skulle minnas. Minnas och hata.
– Nå, ers majestät sade Sinclair och ansträngde sig till det yttersta för att låta så lugn som möjligt. Vad har du för uppgift åt mig?
Gobb log älskvärt och fortsatte.
– Du ska få göra en rapport om antalet troll som finns i Russi, han harklade sig. Jag vill även ha tips om hur man ska handskas med dem. Mitt mål är att få bort alla troll inom detta år. Överlämna denna rapport personligen till mig, och direkt när du är klar med den, han tog en liten paus. Kom ihåg, detta angår stadens säkerhet. Låt ingen se eller höra talas om den.
Antalet troll som gick lösa på gatorna i Russi hade ökat markant sedan Rys bortgång. Ändå fortsatte konungen att hålla på att tjata om att nollställa alla troll. Sinclair förstod att Gobb hade fått det på hjärnan, det var bara synd att det var det enda han brydde sig om när det handlade om Russis välmående.
– Ok, ers majestät, sade Sinclair och bugade. Det är snart fixat.
Med de orden lämnade han konungen åt sina tankar. Utanför rummet stod Rodrigues och skrattade.
– Vad tycker du om din uppgift? sade mannen medan han gnuggade sin båda händer mot varandra.
Sinclair vände sig förvånat om och mötte Rodrigues kalla blick.
– Ja, började han. Den är väl bra.
Rodrigues hårda leende, ett leende som aldrig tycktes nå hans ögon, verkade om något bara bli ännu hårdare.
– Det var jag som valde den åt dig, sade han glatt. Jag tyckte att den passade dig, troll är ju breda, korta och håriga.
Sinclair skrattade högt och lämnade irriterat palatset. Två gånger på samma dag hade han blivit grovt förolämpad.

9

Rapporten var barnsligt enkel att skriva.
Sinclair satt nu hemma hos sig framför sitt skrivbord och skrev. Han satt vänd mot fönstret och så fort han vände upp blicken från sin rapport såg han ut ur fönstret. Utanför fönstret pågick just nu en demonstration emot Gobb, på plakaten stod det att dom ville ha en lika bra kung som Ry hade varit. Sinclair fick nästan tårar i ögonen, om Gobb fortsatte att vara konung skulle snart Russi gå under, den saken var säker.
Sinclair tänkte efter, tjänade han konungen eller staden Russi? Vem var viktigast, utåt så var ju Gobb Russi. Men kunde man förråda sin konung i målet att rädda Russi? Eller var det landsförräderi? Förmodligen var det det, trots att han gjorde det för just landet. Sinclair undrade om det var värt det, var det värt att döma sig själv till döden för att rädda Russi? Staden som han var född i, staden som han skulle dö i. Han kom på att det var värt det, men risken fanns ju att även nästa konung skulle bli lika korkad som Gobb och då hade han dött för inget.
Det enda hopp han hade var att Gobb skulle bli dödad av de troll han var så besatt i att bli av med, Sinclair log lite och återgick till sin rapport. Efter en halvtimme hade han skrivit klart den och kom att tänka på det konungen hade sagt till honom: ”överlämna denna rapport personligen till mig, och direkt när du är klar med den”
Direkt när du är klar med den, Gobb reste sig upp och funderade på om han skulle sticka hem till konungens hus. Det var ju trots allt inte så långt bort. Sinclair tog på sig en rock och lämnade sitt hus. Ute på gatan sken solen starkt och de som var ute försökte alla skynda sig för att komma hem till svalkan igen. Sinclair hade däremot aldrig tyckt att värme varit det minsta jobbig, bara skön, så han brådskade inte. Han gillade att ta det lugnt. Över honom var himlen helt blå, utan ett enda moln så det verkade inte bli regn på ett tag. Isåfall fick han gömma rapporten under sin rock, men när han gjorde det trodde alla att han gömde ett svärd. Sinclair skrattade, det var i alla fall bra att använda om man inte tyckte om att trängas med folk, för folk som såg det försökte alltid gå så långt ifrån honom som möjligt.
Gobbs hus låg bara i slutet av gatan och Sinclair hade nästan gått en tredjedel av vägen redan. Plötsligt kom han att tänka på en annan sak som var konstigt med Gobb. När han precis blivit kung hade man självklart bett honom att flytta in i palatset och flytta ifrån sitt hus. Alla konungar flyttade in i palatset. Men Gobb hade då nekat och sagt att han ville fortsätta bo i sitt gamla hus. Ok, Gobbs hus var fint, men det var inte i närheten av att vara lika fint som palatset. Och det hade kommit som en chock för Sinclair att höra den nyheten, Gobb gillade ju att leva i lyx. Sinclair ryckte på axlarna, det behövde ju inte betyda något, det var bara en konstig sak. När han tänkte efter kom han på att han aldrig träffat Gobbs fru Sunamon heller, hon följde aldrig med på kungens fester eller något sådant. Gobb förklarade alltid att det var nån influensa som gick, och det låter ju rimligt. Men att ha influensa under ett halvårstid låter inte speciellt troligt.
Sinclair drog sig till minnes sitt sista samtal med Ry, det hade ju handlat om Gobbs familj, att han hade problem med den. Sinclair ryckte på axlarna, kanske låg det nåt i det. Tanken på Ry fick honom plötsligt att tänka på en sak han länge försökt förtränga.
Han mindes när han knackat på Rys dörr. Han mindes när han hade sett Nah öppna. Hur hon hade lett mot honom, han hade själv inte besvarat det leendet. Han hade istället bett henne att sätta sig ner. Han mindes att han hade sagt att Ry var död, att han hade fallit överbord och drunknat. Han mindes fortfarande skriken, han drömde varje kväll mardrömmar om dem, dessa skrik. Dessa fruktansvärda skrik.
Sinclair bet sig i läppen, han fick inte börja gråta nu, nu var han ju framme vid konungens hus. Han måste visa värdighet inför konungen.

Gobb däremot satt hemma hos sig och tänkte på gamla tider.
Tiden då de alla hade varit en stor lycklig familj. Då inte hans hustru och dotter var instängda i ett rum. Han mindes sin dotter när hon lekte med en nallebjörn, hon hade det där stora leendet på sina läppar. Han blinkade och såg sin dotter sitta och läsa en bok, leendet fanns inte där längre. Det gjorde det aldrig. Han öppnade ögonen igen och grät. Han saknade sin dotter så himla mycket.
Gobb reste sig upp och gjorde i ordning middagen till dem, den här gången skulle han ge dem lax, den dyraste laxen han hade kunnat hitta i fiskståndet. Och en kanna med vin, till Sunamon och han förstås, inte till dottern. Den senaste tiden hade han alltid lagat dem jättegod mat, riktigt dyr också, men Sunamon hade ändå inte yttrat ett vänligt ord till honom. Men den här gången skulle han som grädde på moset ge en ros till Sunamon, han skulle gömma den bakom ryggen och ta fram den när hon minst anade det. Då måste hon förlåta honom, Gobb log, han hoppades verkligen det i alla fall.
Han var just klar med middagen och var i färd med att gömma rosen bakom ryggen när det plötsligt knackade på dörren. Gobb svor till och lade undan rosen, sedan gick han och öppnade dörren. Det var den där dvärgen som stod utanför dörren, Gobb kunde knappt hålla sig för skratt när han såg den lilla knäppgöken.
– Vad vill du? frågade Gobb argt.
Dvärgen bugade.
– Ers majestät, sade han lugnt. Här är rapporten ni bad om.
Den lilla dvärgen gav Gobb ett knycke papper.
– Tack, sade Gobb och tog emot papperna. Ni kan lämna mig nu.
Gobbs blod frös plötsligt till is. Ett rop på hjälp dånade ifrån Gobbs hus, ett rop som fick vem som helst att skaka. Gobb slickade sig om läpparna. För många vittnen, han kunde inte döda dvärgen.
– Lämna mig! Skrek han. Eller åta dig konungens vrede!
Dvärgen lämnade snabbt hans hus. Gobb gick rasande tillbaka in i sitt hus. Hat dominerade mannens tankar. Hat och förödelse.
Den jäveln , tänkte han och fortsatte framåt in i husets salar. Han gick fram till maten och rosen och välte allt på golvet. Rosen stampade han på tills den var totalt krossad. Hon får inte riskera hans makt, åh nej, aldrig, tänkte han desperat. Aldrig! Han gick fram till väggen och drog ner svärdet som hängde där. Så går det, tänkte han. Så går det om man åtar sig konungens vrede. Han gick målmedvetet mot dörren som hans familj var inspärrad i. Kvinnan hade riskerat hans makt. Konungens arm slår ner alla som står i dess väg. Han andades lugnt, ingen fick riskera hans rikedomar ostraffad. Ingen. Han sparkade enkelt upp dörren. Svärdet kändes tungt i hans hand. Hans fru tittade förskräckt på honom, hans dotter grät och höll sin mors hand.
– Åta er inte konungens vrede! skrek han. Konungens arm slår ner alla som står i dess väg! Ropen kändes avlägsna, som om det inte var han som sade dem.
I ett enda hugg högg han huvudet av sin dotter. Han hoppade undan för att undvika allt blod som sprutade ur hennes hals.
– Så går det! skrek han. Så går det om man åtar sig en konungs vrede!
Hans hustru backade undan från honom och bad om förlåtelse, hon bad om det. Vilken komisk syn.
– Så går det! skrek han och högg huvudet av även henne. Så går det, viskade han och föll gråtande ner på golvet.
Pulsen bultade i hans tinningar men han brydde sig inte, allt han ville var att bli lycklig igen. Varför var det så jobbigt? Varför var det så himla jobbigt?
Han hade försökt allt, men inget hade hjälpt. Han såg med hjälplöshet på sin dotters avhuggna huvud och kände stark rädsla. Han tittade in i hennes tomma ansikte och försökte finna det där leendet som gjorde henne magisk. Han fann det inte.
Vad hade han gjort, herregud vad hade han gjort? Låt detta bli vår familjegrav, tänkte han kallt.
Han höjde sitt svärd, hård som sten, satte den mot sin strupe, kall som is, och ryckte den snabbt åt höger.
Hans sista tanke var att konungens vrede även kunde drabba konungen själv.

Sinclair hade självklart hört ropet på hjälp och genast gått till polisen.
Polisen hade motvilligt sänt en patrull till konungens bostad. Denna patrull hade då funnit hela familjen liggandes död på golvet.
En ny konung hade nu makten, och Sinclair var dess sekreterare, denna nya konung var både ärlig och rättvis och skulle leda Russi tillbaka till sin forna glans.

Gustav Wollentz 2004

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *