Maktens väg

7 mars 2009

Kapitel 1
Angrepp

Prästen slog på gonggongen.
Ljudet ekade mellan templets kupoler. Den enda tonen studsade fram och tillbaka, dog ut till ett minne blott, ett kvardröjande spökljud.
Ecoy knäböjde och tempelgolvets kalla stenar drog värmen ur honom. Han rös till, men inte på grund av kylan. Han lät tankarna vandra och funderade över sin framtid som präst. Han visste att han hade fått i uppgift att arbeta ute på fältet och strida mot ondskan, istället för att arbeta i kloster med vanligt helande av örter. Hans främsta uppgift som blivande medlem av Ljusets Riddare är att strida mot den ondskefulle trollkarlen Dol Guldur, vars arméer dagligen vann viktiga landområden i kriget som pågått i hundratalts år. Fred var något som människorna i denna värld glömt bort för längesedan. Ingen kom ihåg hur freden varit, det enda som var ihågkommet var det ändlösa kriget . Den enda freden som var ihågkommen, var freden som berättades i sägner och legender. Ingen hade någon som helst aning om hur fred smakade, luktade, kändes. Krig var det enda som människorna var bekanta med i denna värld. Ljudet av gonggongen ryckte honom tillbaka till verkligheten. Vid sjutton års ålder var han nu redo att lämna sitt gamla liv för att ägna all sin energi åt att förgöra ondskan. Prästen slog åter på gonggongen. Solljuset fångades av metallen och kastades i en praktfull, gyllene kaskad mot det mörka draperi som dolde ingången till templets innersta.
Ecoys muskulösa kropp fyllde ut den tunga, stora, vita dräkt som han bar. En enorm vit huva som täckte hela hans ansikte prydde honom dessutom. Gonggongen ljöd, med en djup och fyllig klang. Ecoys mörka ögon betraktade gonggongen. Ljudvågorna lekte sig fram på metallens plana yta. Än en gång ljöd gonggongen, en signal lika djärv som den hornstöt som kallat stadens soldater till uppställning. Så tappra de hade sett ut i sina gråa, lackerade rustningar, den dagen då de begav sig iväg för att kämpa mot Dol Guldurs styrkor. Ecoy hade ingen aning om hur krigets utveckling hade gått. Det var nu en månad sedan soldaterna gav sig av. Vad som helst hade kunnat hända…
Ecoy rynkade pannan. Återigen hade hans tankar lurats iväg. För sjätte gången ljöd gonggongen. Dess ljud dröjde sig kvar i de höga kupolerna som var utsmyckade med målningar av gudarna. De klara färgerna bländade nästan Ecoy. Han blickade upp mot altaret uppe på podiet. I gryningsljuset knäböjde ett dussin präster och prästinnor inför gudarnas statyer. Han vände sedan blicken mot gonggongen. Totalt skulle tolv slag utdelas; tio för gudarna, ett för världssjälen och ett för Ecoys egna själ. Gonggongen ljöd, för sjunde gången. Ljudet sökte sig ut ur templet och Ecoy kände lite medlidande när han tänkte på hur ljudvågorna dränktes av vindens susande så fort de kom ut ur templet. Han sjönk in i en djup tystnad när det åttonde slaget kom. Tre slag återstod. Sedan skulle han bli medlem av Ljusets Riddare. Gonggongen ljöd. Ljudet ekade mellan templets kupoler där de välvde sig, utsökt skulpterade med utsmyckningar i klara färger. Han studerade prästen som stod vid gonggongen. I vilken sekund som helst skulle den slås an. Den ende av prästerna som inte knäböjde slog åter på gonggongen, som gav upphov till ett eko. Genom de bortdöende tonresterna trängde sig ett annat ljud, ett störande tumult som trasade sönder stillheten. Sandaler skrapade mot sten i förrummet, åtföljdes av ett dovt skrammel från vapen och rustningar. På andra draperiet hördes en skarp viskning från en vaktande präst. ”Stanna krigare! Det är förbjudet att stiga in i det inre templet nu!” Ecoy stelnade till. Om soldaterna redan var tillbaks måste Dol Guldur vara besegrad. Men kan det vara möjligt? Överste abboten gick med bestämda steg och rynkad panna i riktning mot draperiet. Ljudet av fotsteg upphörde och ersattes av överste abbotens röst. ”Vad för skäl har ni till detta vanhelgande, soldat! Ni skändar en mycket viktig ceremoni.”
En röst ljöd. ”All makt åt Dol Guldur.”
Dol Guldur. Likt en kall kniv stött i maggropen skar orden genom Ecoys själ. Han hade svurit att förgöra den onde svartkonstnären. Om hans soldater var här måste det betyda att stadens soldater lidit en förlust. Allting blev plötsligt klart för honom. De hade förlorat och nu var Dol Guldurs styrkor här, i syfte att förgöra Ljusets Riddare. Ljudet av en tung duns fyllde rummet. Ecoy blickade upp mot draperiet. En av Dol Guldurs män hade stött en dolk in i magen på överste abboten som låg livlös på golvet. Panik utbröt. Munkar och nunnor började springa vilt omkring i templet när de försökte hitta en flyktväg, men de hann inte långt förrän de blev slaktade. Prästerna och prästinnorna gjorde däremot motstånd. Soldater med Dol Guldurs emblem rusade in i templet och en strid uppstod. Prästerna och prästinnorna började utföra besvärjelser och trollformler och många av Dol Guldurs män dog. Men inkräktarna var många fler. Sakta trängdes Ecoy tillsammans med de andra in mot ett av templets hörn. Ecoy och de andra kämpade modigt, men efter en halvtimme var det bara han själv och fyra andra som var vid liv. Det låg fullt med döda kroppar på det kalla tempelgolvet. Ansiktsuttrycken såg hemska ut. Om kropparna haft förmåga att prata skulle de skrika. ”Snälla! Låt oss leva!” Men inget ljud kom från de livlösa läpparna. Istället spred sig en frän doft från liken. Ecoy kände blodsmak i munnen. Han rös. Från draperiet kom det ett hundratal soldater inmarscherande. De hade mörka, rentav svarta rustningar som pryddes av Dol Guldurs emblem. Soldaterna omringade Ecoy och de andra fyra som var vid liv. Ur draperiet kom en man, så lång, att han var tvungen att ducka när dörregeln kom för att inte få en ny bula i huvudet. Han var mager och gick med bestämda steg mot Ecoy. Det visades tydligt att det var han som var ledaren när soldaterna bugade. Hans stora fötter släpades efter golvet och gav upphov till ett dovt eko. Han hade svart, flottigt hår som sträckte sig till ned till axeln. Luggen var oklippt och hängde ned över ansiktet så att ögonen skymdes. Dol Guldurs emblem glänste på hans svarta klädnad. Till skillnad från emblemet som soldaterna bar, hade denna långa man en liten rund symbol på klädnaden. Ecoy kände igen symbolen. Mannen var en av Dol Guldurs fruktade magiker. En rädsla drog som en kylig fläkt genom Ecoys kropp. Magikern hånlog.
”Jag hade faktiskt förväntat mig mer motstånd från era soldater. Att krossa dem var lika lätt som att strida mot ett gäng pigor.” Ecoy tog ingen notis om vad magikern sagt, istället försökte han hitta ett sätt att ta sig ut ur knipan. Men ingen lösning fanns. Det var hopplöst. Han kände hur rädslan spred sig som en epidemi genom kroppen. Magikern vände sig mot en befälhavare. ”Jag ser inget i värde hos dem. Döda dem.” Befälhavaren nickade och drog sitt vapen, likaså gjorde de andra soldaterna. Prästerna och prästinnorna började be till gudarna om hjälp och Ecoy insåg att allt var förlorat. Inget skulle rädda dem. Soldaterna gick med små steg mot Ecoy och de andra. Plötsligt övergick rädslan till ilska. Ecoy kände hur hela hans kropp fylldes av en enorm energi. Utan förvarning kastade han sig ut mot templets mitt, till och med svävade. Soldaterna angrep honom men inget tycktes skada honom. Han svävade upp emot taket där han sedan vände sig om och for med snabb fart mot golvet, där han slog ned med en fruktansvärd smäll. Flera soldater flög omkull av tryckvågen och Ecoy reste sig upp ur stenrasen. Alla tittade förbluffat på den sjuttonårige prästen. Han klappade ihop händerna och ett vitt, bländade ljus exploderade. Soldaterna flög ut ur templet med sådan kraft att hela byggnaden rasade ihop. Ecoy förstod inget av vad som hänt. Han visste inte om han räddat, eller av misstag dödat prästerna och prästinnorna som var vid liv. Han var utmattad och yr. Det kändes som om huvudet skulle explodera, han blickade upp mot skyn. Det sista han såg var en blå himmel, sedan blev allt svart…

Dammet virvlade på vägen.
Den friska brisen gjorde ingenting för att mildra hettan och svidande gruskorn fick hästarna att fnysa. Hjul av trä gnisslade när vagnen rullade fram utmed den grusbelagda vägen. Hästfösaren manade med gälla gläfsande ljud på hästarna, som blev allt motvilligare att röra sig ju längre bort de kom från betesmarker och fähus. Lukten av dagg och fuktig jord fyllde skogen. Ecoy lade halvt medvetslös på vagnen. Han blickade upp mot en man som satt brevvid honom. Sval luft smekte hans hud.
Ecoy öppnade munnen för att tala, men hans strupe snördes ihop. Han hostade och svalde hårt och kände smärtan i de skadade halsmusklerna. Han rörde sin högra hand och det skar till av smärta i handflatan och med ens mindes han alltsammans.
Med nästan ohörbar röst frågade han. ”Överlevde dem?” Mannen som satt brevvid Ecoy vände blicken mot honom. Han var gammal och hade grått, rufsigt hår som lockade sig runt huvudet. Han hade krökt rygg och hans snälla, gråa ögon gav värme åt Ecoy. Rynkorna som han hade skrämde inte alls Ecoy, istället prydde de honom på ett tryggt sätt. ”Vilka?” frågade mannen. Ecoy studerade mannen. Han hade aldrig sett honom förut, men ändå kändes han bekant. Efter en lång tystnad sade Ecoy. ”Prästerna och prästinnorna som var vid liv, överlevde dem?” Den gamla mannen rynkade ögonbrynen. ”Vad pratar du om, unge man? Det enda vi hittade från ruinerna var dig och en gammal kruka som inte har särskilt stort värde.” Ecoy visste inte vad han skulle säga. Har jag av misstag råkats dräpa dem? Tänkte han tyst. Efter en lång stund frågade han. ”Hur länge har jag legat medvetslös?” Den gamla mannen log. ”Tre dagar, unge man. Mitt namn är förresten Hulgar.” Han pekade på hästfösaren. ”Detta är Loider.” Ecoy studerade Loider. Hans tunika såg alldeles för liten ut jämfört med den stora kroppen, trots att tunikan var mer än dubbelt så stor som Ecoys. Loider hade skäggstubb och hade brunt hår som såg ut att ha blivit klippt med en slö kniv. Näsan var det organ som tog största platsen i ansiktet. Den skymde den stora, runda munnen som bara hade ett fåtal tänder kvar. Den unge prästen kunde se att Loider varit soldat, men numera jobbade med ströjobb. Loider hade primitiv klädsel. Ett par stora läderkängor, som var bra att använda när man färdades i svår terräng. Han hade också stora, pösiga byxor som var utnötta. Hans överkropp pryddes av den lilla tunikan. Ecoy slutade med att studera Loider och lyssnade istället till fåglarnas kvitter som hördes runt om i skogen. Han funderade ett tag på vad som egentligen hände inne i templet. Han mindes att han blivit fruktansvärt ilsken, sedan hade han frammanat ett vitt, bländade ljus som exploderat. Men hur kunde jag gjort det? Jag har ju inte så stor magisk kraft än, tänkte han. Han sköt undan sina tankar. Han visste att han skulle få svar på dem i sinom tid. Han blickade upp mot Hulgar. ”Vart är vi på väg?” Den gamla mannen strök sitt skägg. ”Vi är på väg mot Heliga Staden. Loider ska sälja några varor och jag ska besöka en gammal vän. Du kan ju lika gärna följa med oss dit. Ljusets Riddare har sin huvudbas där.” Ecoy tappade hakan. ”Ljustes Riddare? Hur känner du till dem? Det är ju en hemlig organisation.” Hulgar skrattade hjärtligt. ”Det är för att jag också är en medlem.” Den unge prästen rynkade ögonbrynen. ”Men…” Hulgar avbröt honom med en vänlig blick. ”Fråga inte så mycket, Ecoy. Du kommer få svar på dina frågor i sinom tid. Det är inte säkert att prata här. Fienden har spioner överallt.” Han kände sig förvirrad. Hur kunde Hulgar känna till hans namn, när de knappt träffats? ”Hur vet du vad jag heter?” Den gamla mannen gav Ecoy ett varmt leende och Ecoy förstod att han inte tänkte svara. Sjuttonåringen vände blicken mot skyn. En pilgrimsfalk svävade ovanför dem. Den seglade sakta ned mot en stor, bred gren. Den hade en liten skogsmus i klon i ett säkert grepp. Ecoy tittade in i fågelns ögon och upptäckte hur vacker den var, dess fjädrar såg så prydliga ut i sina blågråa nyanser. Falken gav Ecoy en skarp blick när den betraktade vagnen, som sakta blev allt mindre när den rullade utmed grusvägen. För varje sekund som gick blev vagnen minde och mindre för falkens skarpa blick, tills den helt plötsligt var utom synhåll.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *