Makternas svärd 2

30 oktober 2006

Nå här kommer fortsättningen… jag hoppas att de inte är för långtråkig.

Fire tänkte svara med tystnade häpet när hon såg hur exercisfälten som nu bredde ut sig framför henne var fulla av människor, dvärgar, kentaurer och magiker, om övade på att strida på sina egna olika sätt. De slogs mot sina egna eller mot någon av de andra raserna. Vissa tränade med svärd, andra yxor, spjut eller bågar. Kentaurerna och människorna varierade sina vapen men dvärgarna höll sig till sina yxor och magikerna till sin magi, fast vissa av magikerna bar också på ett svärd. Fire kunde nästan inte tro sina ögon när hon såg en man som hon först trodde var en människa helt plötsligt dra sitt svärd och tända eld på klingan.
”Jag blev också försummad första gången jag kom hit från Kaskate, dvärgarnas huvudstad.” Fire hoppade nästan till av förvåning när hon plötsligt hörde Lloyd som stod bredvid henne. Hon hade helt glömt bort honom.
”Visst är det hemskt. Dvärgar måste träna på fältet precis bredvid de förbannat oförskämda magikerna.” sade han bittert. Fire häpnade. Hon hade inte räknat med att det var det han hade tänkt på.
”Vad är det för fel på magikerna?” frågade hon utan att slita blicken från magikern med eldsvärdet.
”Allt! De klarar inte av någonting. Tunn hudingar är de, de klarar inte av att få en enda smäll utan att tjuta. Och så låter de sin magi göra allt jobbet åt dem. Latmaskar och tunn hudingar är vad de är.” Lloyd spottade nästan ut orden när han sa dem. Fire bestämde sig för att byta ämne innan någon av magikerna råkade höra honom och bestämde sig för att han passade bättre utan hår.
”Du sade att du kom från Kaskate. Du är alltså inte från jorden.”
”Nej jag är en sann dvärg. Kom nu, innan jag lyckas reta upp en magiker igen.”
Fire lyckades precis kväva ett skratt. Ingen! Han brukade tydligen hålla på så där.”
”Igen?” sade hon frågande. Lloyd muttrade något svar som hon inte hörde och skyndade sedan iväg mot mitten av fälten. Den här gången kunde hon inte hålla sig för skratt utan skyndade småfnissande efter honom.
”Se upp!” Förskräckta rop hördes från Fire högra sida och hon vände sig om i lagom tid för att se ett klot av något skimrande komma flygandes rakt mot henne i en väldig fart. Innan hon hunnit blinka träffades hon hårt i bröstet av den och hon kunde känna hur fötterna lyftes från marken, i nästa ögonblick träffade hon marken ett tiotal meter bort, med en smärtsam hård smäll som skulle ha brutit alla ben i kroppen på vilken människa som helst. Smällen slog luften ur henne och hon fick kämpa för att få luft innan hon lyckades dra efter andan.
”Aj!” slapp det ur henne och hon vred på sig för att se om något var brutet. När hon vred på sig såg hon en ung man som sprang i täten för en stor grupp som bestod mestadels av magiker, men hon skymtade också en dvärg i slutet av klungan. När den unge mannen kom fram föll han genast på knä bredvid henne. Mannen visade sig se ganska bra ut, med blont hår och klarblå ögon som nu strålade ut förtvivlan.
”Åh, förlåt mig. Vid alla heliga gudar, jag är så ledsen för detta. Du har inte brutit något?” frågade han med en förskräckt min. Utan att vänta på svar svarade han sig själv. ”Klart att du måste ha brutit något! Ingen människa eller ens alv skulle klara av ett sådant fall.”
Nu hade alla de andra kommit fram och samlats runt henne. Ett par av dem föll på knä bredvid henne och började klämma på henne på alla möjliga ställen för att se hur skadad hon var. En av dem började känna på hennes vänstra arm och han flämtade till när han vände på den och såg tecknen. Fire drog snabbt åt sig armen och reste sig sedan upp med ett stön och ett litet klagorop när ryggen knakade till.
”Tack för att ni oroar er så mycket, men jag mår helt okej. Med undantag från att jag kommer att vara helt täckt av blåmärken imorgon så är jag helt frisk.” Fire vred olustigt på sig när alla stirrade på henne. Så var Lloyd vid hennes sida och såg forskande på henne.
”Jag trodde väl att en naktai skulle klara ett sådant fall. Nåväl, mina herrar,” sade han, och vände sig om mot magikerna och resten av åskådarna. ”Ingen skada skedd så återgå till era sysslor.” De började muttra i mellan sig men skingrades snabbt och lämnade bara han som kastat besvärjelsen, på henne, efter sig.
”Men, men borde jag inte ens få något straff för att jag var så vårdslös?” frågade den blonde mannen och såg förvirrad ut.
”Ingen blev ju skadad och den du träffade var helt enkelt fel naktai. Jag antar att din lilla besvärjelse var ämnad för Zain?”
”Ja, men…”
”Strut i det nu Alex, ta och spring ikapp dina små trollstavsviftande grodor till vänner istället för att slösa på vår tid.” avbröt Lloyd och gick därifrån med så långa steg som en dvärg kan åstadkomma. Fire rynkade på pannan och skyndade iväg efter dvärgen med väldigt stela kliv.
”Varför fick han komma undan med det? Jag menar, borde han inte få något straff. Han träffade mig faktiskt ganska hårt.” klagade Fire.
”Han kommer att få problem nog när han träffar sin överordnade. Men eftersom det är hans första gång så är det nog inte så farligt. Men om det hade varit någon av de andra så hade de nog blivit utkastade.”
”Händer det här ofta?” frågade hon i nyfiken ton.
”Någon gång då och då. Magikerna har alla varit lite sura på Zain sedan han besegrade deras mästare här i staden. Sedan dess har de kastat alla möjliga små besvärjelser på honom. För det mesta behöver han bara klyva dem med sitt svärd.” svarade dvärgen och ryckte på axlarna. ”Jag tyckte att den här besvärjelsen var så liten att det inte behövdes något straff från vår sida. Det kommer deras övermagiker ta hand om. Jag tror han kommer att få göra rent i väldigt många dass denna gången.”
”Klyva besvärjelser med svärd? Går det?”
”Javisst, om man har rätt svärd så. Zain fick sitt för ett par år sedan då han hjälp alverna med något. Ett väldigt fin svärd må jag säga. Även om jag inte har förstått varför människor och kentaurer envisas med att använda det att slåss med. Aha, där är han.” Dvärgen vände tvärt och skyndade vidare mot en klunga människor och kentaurer, som stod samlade runt någon. Hon antog att det var Zain. När de kom närmare såg hon att det var två män som slogs. En av dem var en kentaur den andra antog hon var Zain. Båda rörde sig med en otrolig hastighet och attackerade och parerade om vartannat med sina svärd. Kentauren tog hjälp av sin imponerande höjd och sina hovar för att skydda sin större kropp, och han hade en otroligt snabb hand. Zain verkade aldrig stå till. Han klev runt kentauren med nästan smygande steg och iakttog alla hans rörelser och lät klingan flyga varje gång han såg en svag punkt. När Zain lyckats ta sig till kentaurens ena sida tog han helt plötsligt ett väldigt hopp och landade på kentaurens rygg och höll svärdet utmed sin motståndares hals.
”Jag vann den här gången med, Natael.” sade han med ett skratt. ”Du som slog mig så lätt när förut. Vad har hänt? Du har väl inte gått och blivit gammal?”
”Pha… jag? Gammal? Skulle inte tro det, jag har åtminstone trehundra år kvar att leva. Det är bara de vekhjärtade människorna som knappt klarar av hundra år ens.” sade Natael och log åt de församlade människornas protester och kentaurernas skratt. Utan förvarning tog han och stegrade sig och med ett förvånat rop flög Zain av och landade hårt på marken.
”Jag vet inte varför, men jag tröttnar aldrig på att se dig falla av.” kommenterade Natael.
”Och jag tröttnar aldrig på att besegra dig gamle gubbe.” svarade Zain och fick ett skratt från Natael till svar. Zain såg ut att vara en man i trettioårsåldern, med svart hår och klarblå ögon. De, tänkte Fire, måste många kvinnor ha blivit förälskade i. Han var ganska reslig. Längre än någon av människorna som fanns i publiken men han nådde inte upp till kentaurernas längd. Hon märkte nu också att hon själv var en av de längre i publiken, kentaurerna borträknat. Där ser man, tänkte hon och återgick sedan till att granska sin blivande övervakare. Han hade kläder som liknade hennes men de hade en dovt röd färg istället för hennes mörkgröna. Och på vänstra underarmen fanns också ett liknande mönster som hon hade. På det hela såg han ganska bra ut om man inte räknade med näsan som just nu såg ganska svullen ut som om han just fått sig en rejäl smäll. Kentauren såg ganska vildvuxen ut, tyckte hon. Han hade ett långt, brunt buskigt skägg, långt brunt hår och mörkt bruna, nästan svarta ögon. Hans överkropp var helt bar och man såg hans spelade muskler när han hjälpte Zain upp.
”Samma tid nästa vecka?” frågade Natael och såg uppfodrande på Zain.
”Som alltid min vän. Har du lust att ta ett stop eller två, senare idag på Mjölnaren?”
”Jag tänkte just fråga dig detsamma. Kom bara förbi, jag kommer att befinna mig vid kentaurernas baracker hela dagen.” Med detta vände sig Natael om och travade bort i riktning mot några av husen, tätt följd av resten av kentaurerna.
”Och varför står ni fåntrattar här och glor får jag fråga?” röt Zain mot den resterande folkmassan. ”Två varv och kom sen tillbaka så får vi se till att ni har någonting att göra.”
Med en samspelt suck började människorna sakta jogga bort mot den kant av fältet som låg närmast palissaden och fortsatte sedan längs med väggen.
”Lloyd! Trevligt att se dig igen ditt gamle troll. Jag började undra om orcherna hade ätit upp dig. Du skulle väl ha varit här för över en månad sen?” utropade Zain när alla människorna gett sig av.
”Lika roligt att se dig som alltid.” svarade Lloyd och gav Zain en kram som fick hans revben att knaka. ”Ser att din näsa har fått stryk igen. Någon av magikerna?”
”Nej, inte den här gången. Deras enda försök idag missade mig totalt och träffade tydligen en ny yngling. Stackarn, vilken chock det måste ha varit. Och vem har vi här då?” frågade Zain och vände sig mot Fire. ”Inte en ny av de där självmordsflickorna va?”
”Inte alls Zain. Då skulle jag ha tvingat tillbaka tösen till byn så att hon kunde bli något ordentligt istället. Nej, det här är ynglingen som fick ta i mot din besvärjelse. De försökte sig på ett energiklot igen, och denna gången lyckades de riktigt bra. Hon flög flera meter innan hon landade.”
”Hon måste vara av tåligt virke om hon redan kan stå upp. Men hon tycks inte vara en alv enligt mig, även om hon har vissa av dragen. Kan det…” Han tog hårdhänt tag i hennes vänstra han och vände på den. ”Där ser man. Så det är därför du är här. Nåväl, du får väl bli ett undantag antar jag även om jag tvivlar på att hon duger något till.” Fire ryckte åt sig armen och gned den argt.
”Man tackar.” sade hon argt. ”Och eftersom du ska bli min övervakare så tror jag nog att du får se till att jag duger.”
”Se där. Tigern fräser.” svarade Zain lugnt. ”Ja något skulle du nog duga till om intet annat så skulle du nog alltid duga i sängen.”
Fire rodnade och ilsknade till ännu mer.
”Äh, håll klaffen din stinkande mansapa. Om detta är vad Lovinja har att erbjuda mig så tror jag nog att jag klarar mig bättre på egen hand.” Fire vände sig om för att gå men blev hejdad mitt i ett steg av en spark i korsryggen som nästan fick henne att stå på näsan. Utan att tänka sig för snurrade hon runt och besvarade sparken med ett knytnävsslag som Zain bara steg undan för. Innan hon visste ordet av var hon ingripen i en hård strid med Zain. Utan att veta varför började hon le. Hon hade alltid älskat att slåss i dataprogrammen där hon tränat kampsport, men detta var på riktigt. Hon rörde sig smidigare än hon någonsin kunnat drömma om, och var mycket starkare än innan. Hon kunde se varenda rörelse med båda ögonen. Plötsligt, utan att veta hur länge de hållit på, tog striden slut och hon befann sig återigen på marken. Denna gången klagade kroppen ännu mer, både slagen och över att ha blivit iväg slungad flera meter. Hon stönade plågat och satte sig upp.
”Jag hoppas att du vet att det är oartigt att attackera någon bakifrån.” sade hon medan hon reste sig upp med en grimas. Hon var helt säker på att hon inte skulle kunna ta sig upp ur sängen i morgon. Hon skulle ha blåmärken på sina blåmärken.
”Du är för långsam” sade Zain med bestämd röst.
”Vad?”
”För långsam och för svag. Och dessutom är din teknik inte riktigt rätt. Vi får se till att göra något åt det.” Zain vände sig mot Lloyd. ”Lloyd, sätt henne i grupp nummer åtta.”
”Är du säker på att hon ska vara i åttan? Det är ju nästan bara kentaurer i den gruppen. Dessutom…” Lloyd tystnade och tittade på Fire, gick sedan närmare Zain och viskade så att hon inte hörde.
”Jag är säker Lloyd. Sätt henne i åttan och meddela alla i gruppen. Vart sover hon någon stans?”
”I barack fem.” svarade Lloyd, varpå Zain harklade sig. ”Vaddå?” frågade Lloyd irriterat.
”Åh, inget. Du glömde bara ett litet ord på slutet bara. Jag är säker på att du vet vad jag menar.” Zain log brett.
Dvärgen suckade och blängde argt mot Zain. ”I barack fem, kapten. Vill du att jag ska göra honnör och alla de där förbannade sakerna också?”
”Jag tror att jag nöjer mig med kapten idag. Du kan gå, och ta med dig den nya. Dessutom verkar det som om hon behöver nya skor.” Med detta vände sig Zain om och började med lätta steg vandra bort mot ett par grupper som övade med svärd. Fire kände hur det hettade i ansiktet när Zain nämnde skorna och viftade generat på tårna.
”Jag tror inte att jag gillar honom” sade hon så fort Zain hade gått. ”Han verkar vara snobbig.”
”Pha, Zain, snobbig. Det tycker du bara föra att han sa att du var för långsam.” påpekade Lloyd.
Fire tänkte börja protestera men dvärgen hade redan hunnit börja gå och hon fick bråttom i att hinna ikapp honom. Alla verkar ha väldigt bråttom på detta stället, tänkte hon medan hon drog ut på stegen för att komma ikapp. Åttan visade sig vara en blandad grupp på femton man som tränade i ena kanten av fältet. Där fanns fyra dvärgar, fem kentaurer, tre magiker och tre människor.
”Han där” Dvärgen pekade. ”kommer att vara din befälhavare i denna gruppen. Om han ger dig en order ska du utföra den. Och när du tilltalar honom ska det vara med sergeant. I vanliga fall heter han Ash. Förstått?”
Fire nickade och synade mannen som var ledaren över gruppen. Hon började le brett när hon märkte att hon kunde se honom som om hon bara stod några meter ifrån även om det var över femtio. Han var en, till synes, medelåldrig magiker med kritvitt hår och klart gröna ögon. Utan att veta varför tyckte hon sig känna igen mannen och när de kom närmare såg hon varför och hon stannade häpet till. Det som fick henne att minnas var svärdet som hängde vid hans sida. Det var han som hade eldsvärdet. Det tog henne några sekunder att hämta sig och märkte sedan att dvärgen redan var framme och hälsade glatt på sina dvärgfränder innan han strövade vidare mot Ash. Fire stod kvar några ögonblick till och granskade resten av gruppen innan hon gick efter Lloyd.
”Aldrig i livet, lille man. Jag tänker aldrig tillåta en kvinna i min grupp. Även om hon är en Naktai.” Var det första hon hörde när hon var tillräckligt nära för att kunna höra dem tydligt.
”Det får du ta upp med Zain din förvuxna trollslända. För jag bryr mig inte om vad du tycker. Jag har fått order om att installera henne hos dig och det har jag nu gjort, så nu har du ansvaret för henne. Och jag skulle uppskatta om ni inte kastade något av era magiker klot på henne som någon gjorde imorse.” svarade Lloyd argt och stegade sedan med ilskna steg fram mot Fire.
”Ta hand om dig tösen. Jag klarar inte av att vara i närheten av de där… de där…” Utan ett ord till vände han på sig och skyndade sig därifrån utan en blick bakåt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *