Makternas svärd

18 oktober 2006

Fire lät blicken löpa en sista gång över den lilla lägenheten som hon genom åren kommit att kalla sitt hem. Även om den var liten och så hade den sin charm. Visserligen, charmen satt inte i hur den var gjord. Sovrummet hade den konstigaste blandningen av färger man kan tänka sig och köket, ja köket, den rosa färg som de tidigare ägarna hade haft i den var helt enkelt fasansfull. Och badrummet… det var hemskt. Brandgult kakel, himmelsblå toalett, rosa handfat och en dusch i alla regnbågens färger. Visserligen hade de på slutet av 2100 gjort många bra förbättringar i världen och på nätet, men den här lägenheten var beviset på hur dålig smak de hade i färgväg. Deras måtto måste ha varit ”Så fult som möjligt” tänkte Fire när hon låste dörren och begav sig nedför den limegröna trappan. Efter att ha lämnat in nyckeln till vakten så gav hon sig av mot det lilla nätkaffet som låg en liten bit nedanför hennes lägenhet. Det var äntligen hennes tur att ge sig av till Derimenti. Hennes föräldrar och bror hade redan givit sig av. De hade alla fyra planerat hur de skulle gå tillväga. Det hade blivit Adrian, hennes tre år äldre bror som hade fått gå in först för att kolla läget sedan hade han fått stanna kvar där inne medan de andra hade fått stanna kvar och spelat förkrossade över att han var borta. Sen hade Reine loggat in på nätet som rollen av en förkrossad mor som ville ha sin son tillbaka. Ännu en begravning när hennes kropp efter ett tag dog av att själen inte fanns kvar. Sen en far och make som inte ville leva längre och nu var det Fires tur, två år efter att hennes far hade loggat in. Det hade egentligen varit planderat att hon skulle gett sig av efter ett år, men hon hade blivit så strängt bevakad av regeringen att hon inte ens hade kunnat logga in på nätet utan att något regeringstyp var med henne. Men nu hade hon äntligen blivit av med dem och hon kunde ge sig av in. Allt var planerat. Hennes moster skulle ta hand om allt när hon också var borta. Hon hade nästan blivit hysterisk när hon fick höra om vad de hade planerat. Men alla i Fires familj hade varit mycket bestämda och hon hade inte kunnat övertala dem till att stanna. Visserligen trodde inte Fire att mostern Hart ville få dem att stanna heller. I alla fall inte när tre av fyra av familjemedlemmarna var efterlysta för flera rån och den fjärde var på väg att gå samma väg. De skulle alla fått tillbringa flera år i finkan om de inte åkte. Det ända som hade hindrat Fire från att börja stjäla när hon var liten, var att hon varit blind på båda ögonen men, efter en operation när hon var fjorton så hade hon fått tillbaka synen på det högra ögat. Hon hade förlorat synen när hon var sex år och varit så svårt sjuk, det var nära att hon dog men av ett mirakel så hade hon inte gjort det. Istället hade hon fått tillbringa åtta år i fullständigt mörker och det ända ljuset som fanns var att hon en dag kanske skulle kunna få råd att få tillbaka synen på ena ögat. Hon hade tillbringat dagarna hemma eller på nätet där hon kunde få tillbaka synen delvis. När hon var sju år hade hennes föräldrar ”köpt” en dator med uppkoppling till nätet och hon hade börjat tillbringa all sin lediga tid till att träna olika kampsporter. Visserligen hade det varit svårt när det ända hon såg var svartvita skuggor där det egentligen skulle vara simulerade människor men det hade fått dagarna att gå. När hon var tolv hade hon hört talas om Derimenti för första gången och redan då bestämt sig för att bege sig dit så fort hon kunde. Det sades att ingen visste hur den världen hade dykt upp. Ingen hade skapat den som det var med de andra delarna av nätet. Det var inget virus och ingenting kunde ta bort det. Det som de första som hade kommit dit hade upptäckt med viss förskräckelse var att ifall man kom för långt bort från den platsen dit alla anlände så fastnade men. Man kunde inte logga ut. Inte ens om man släkte hela nätet så kom man ut. Det som lockat henne var ryktet om att man fick en helt ny kropp där. Människor som saknade en lem hade åkt dit och där hade de sin arm eller sitt ben, kanske skulle den världen göra så att hon kunde se igen. Hon kände sig upprymd av bara tanken och skynda de sig att betala för en dator och kopplade snabbt upp sig. När hon väl var inne hoppade hon snabbt mellan de olika databaserna och hittade efter en stund den rätta. De hade börjat låta porten till Derimenti vandra runt i systemet, ås den aldrig fanns på samma ställe som dagen innan, men hon hade aldrig haft några problem att hitta den. Hon såg tveksamt på de stora vakterna som vaktade porten in och undrade om hon hade något chans att kunna ta sig förbi. Nå hon skulle inte få reda på det om hon bara stod och tittade på den. Hon tvekade bara ett kort ögonblick innan hon började springa mot porten. Den första vakten fick syn på henne när hon var halvvägs framme och ropade till sina två kamrater och började sedan springa henne till mötes. Fire brydde sig inte ens om att slå ner honom. Hon tog ett språng och trotsade alla gravitationslagar som gällde på jorden och hoppade helt enkelt över honom, landade mjukt på andra sidan och sprang snabbt vidare. Den andra fällde hon med en välplacerad spark som hon lärt sig på ”Avancerad karate steg tre”. Den tredje var lite värre. Det var en stor kloss som såg ut att kunna lyfta ett ton utan ansträngning. Efter två sparkar mot bröstet gav hon upp tanken på att vara snäll mot honom och sparkade honom hårt i skrevet. Det enda stället man inte kunde ändra på, på nätet. Man var tvungen att vara samma kön som man var på jorden. Han sjönk stönande ihop på marken och hon smet förbi honom och hoppade med huvudet först igenom porten till Derimenti. Genast förstvann de tre vakterna och hon förlorade medvetandet så gott som med det samma.

När hon vaknade låg hon i ett rum upplyst med en fackla och en dörr i ena hörnet. Hon skrek högt av lycka när hon märkte att hon kunde se klart med båda ögonen. Hon kunde till och med se sprikorna i trä väggen i hörnet längs bort från fackla, en del som var nästan helt svart. Det tog henne några sekunder innan hon lade märke till en annan sak. Hon var helt naken. Hon satte sig snabbt upp och drog upp benen för att skyla sig så gott som det gick. Men bara en kort stund senare hade hon glömt bort det och kände intressant på sitt hår som nu bara var ett par centimeter långt. Nästa del som blev extra studerat blev händerna. Hon hade fått raka och långa fingrar, smala handleder. Hon följde armen med sin blick och den gled sedan ned över benen. Hon rös riktigt av lycka när hon såg styrkan i både armarna och benen. Perfektionen i hela hennes nya kropp var otrolig. Hon hade inte en enda leverfläck på hela kroppen. Bara en konstig tatuering som löpte på vänstra armens undersida. Hon betraktade den fascinerat i några minuter innan hon reste sig upp. Plötsligt öppnades dörren och Fire fick bråttom att sätta sig ned igen och drog snabbt upp benen. Hon skrek förskräckt till när hon såg att det var en man och blängde argt på honom när han inte visade några tecken på att vända sig bort.
”Välkommen till Derimenti, fröken…” Mannen log svagt mot henne.
”Fire, mitt namn är Fire. Har ni möjligt vis några kläder som jag skulle kunna få låna?”
Mannen såg tveksamt mot henne.
”Fire? Är det verkligen ert riktiga namn. Många som kommer hit försöker hitta på egna namn, oftast det ”tuffaste” det kan komma på, men vi har bestämt att man ska ha kvar sitt namn när man kommer hit.”
”Det är mitt riktiga namn, Fire Tyrus. Från New Paris. Min mamma och pappa kan bevisa det, min bror också. Har du några kläder?” hon betraktade mannen med en mer och mer irriterad blick.
”Visst ja, kläder. Det hade jag helt glömt bort.” han sträckte sig ut genom dörren och kastade sedan ett bylte åt Fire. ”Så där ja, ni kan börja klä på er medan jag informerar er om reglerna i byn.”
”Det skulle vara bra om ni vände er om också.” sade Fire. ”Dessutom. Jag har inte hört talas om att det skulle finnas en by här. Jag trodde att jag skulle hamnat i vildmarken.”
”Åhh, ja det. Vi byggde upp den här byn för nästan fyrtio år sedan. Ungefär tre år sedan i eran tidräkning.”
”Skulle du kunna vända dig om?”
Mannen vände sig kvickt om och Fire skyndade sig med att dra på sig kläderna som visade sig vara en grågrön långärmad tunika och ett par mörkgrå byxor. Hon det var precis att de passade.
”Så hela din familj är här? Får jag fråga om vad de heter?”
”Min mamma Reine, pappa Cors och min bror Adrian.”
Mannen bläddrade snabbt igen några pappersark som inte alls såg ut som det vita pappret som fanns på jorden.
”Aha. Din bror kom hit för fyrtiosex år sedan för första gången, återvände efter två veckor och kom sedan tillbaka efter ett år då han stannade kvar, din mor kom hit för trettiofem år sedan och din far för omkring trettio år sedan. Alla tre fick formen av alver och de gav sig av mot alvrikena för… två månader sedan.”
”Vänta här nu… fyrtiosex år sedan. Han borde ju vara en gammal gubbe.” Det var detta de hade fruktat för när de hade hört talas om tidsskillnaden. Att någon av dem skulle hinna dö innan de andra hann komma dit.
”Nej då, inte alver. Det vet du väl. Har du inte läst någon bok om dem? De kan leva i ett par tusen år innan de dör.”
Fire suckade lättat. Det hade hon inte tänkt på.
”Nå vad är reglerna? Jag vill komma ut ur den här skrubben innan dagen är slut.”
”Det är faktiskt redan skymning men visst ska du få höra reglerna.” Han harklade sig och vecklade upp ett nytta pappersark.
”Punkt ett: man får inte stjäla, mörda eller våldta någon inom byns gränser. Inte utanför för den delen heller.
Punkt två: alla män måste lära sig att hantera ett vapen.
Punkt tre: kvinnor får inte använda vapen av något slag om de inte har ett speciellt tillstånd från någon av krigsledarna. De får inte heller delta i ett krig utan tillstånd.”
”Va!” avbröt Fire honom. ”menar du att jag inte får slåss?”
”Självklart får inte kvinnor slåss. Vi tillät det i början men orcherna ser er som svaga punkter i leden och inte ens den bästa av svärdskämpar klarar av att slåss mot tio orcher på en gång. Nå vidare.”
Fire började protestera men gav upp när mannen inte verkade lägga märke till henne.
”Punkt fyra: Varelser som bara befunnit sig här i ett är måste lyda alla andra som har varit här längre. Och med varelser menar jag då människor, alver, kentaurer m.m.
Punkt fem: Alla nyinkomna ska tilldelas en övervakare som ska se till att hon eller han kommer tillrätta med sina plikter.
Punkt sex: om man hamnar i slagsmål så får man sitta i fängelse i tretio dagar eller betala tio silvermynt.”
Vid den här punkten slutade Fire att lyssna på vad han sa utan började istället nynna tyst för sig själv och gunga fram och tillbaka på tåspetsarna.
”Punkt tjugoåtta: om någon av dessa lagar bryts så kommer man att föras inför rådet och de kommer bestämma ett passande straff.” Han drog efter andan och vek ihop pappret.
”Man tröttnar verkligen på att läsa upp de där reglerna. De senaste fem månaderna har jag fått läsa upp dem över hundra gånger och för det mesta hinner de bara sätta foten utanför dörren innan de bryter mot minst en av dem. Nu ska vi se…” Han började gå mot henne men stannade helt plötsligt mitt i ett steg. ” Så oartigt av mig. Jag har inte talat om vem jag är.
”Mitt namn är Tam Svensson och är av rasen människa och har befunnit mig här i snart trettio år. (jag var tretton när jag kom hit) och arbetar som informatör för nybörjare. Så då var det också avklarat. Nå nu ska vi se vad du har blivit för något.” Han tog de sista stegen fram till henne och granskade noggrant hennes ansikte. ”Ja du är i alla fall ingen kentaur, inte dvärg heller. Människor har inte de där spetsiga öronen men du liknar inte heller någon alv jag någonsin har sett. Hm, ingen magiker heller ser jag.” Han tystnade. ”Jag undrar om…” Han tog ett hårt tag om hennes vänstra hand och drog upp ärmen och stirrade på mönstret i huden ”Heliga gudar!” han såg med plötslig respekt mot henne ”Jag trodde aldrig att jag skulle få äran att inviga en Nikati krigare.”
Nikati krigare? Det hade inte hennes bror sagt något om, och varför var hon inte alv som sina föräldrar? Tam drog fram henne mot facklan och böjde sig över armen. ”Aha! Du talade sanning om ditt namn i alla fall.” Tam pekade på ett invecklat mönster nära handleden. ”Det där betyder Fire. De andra runorna kan jag tyvärr inte tyda. Men om du ger dig av till något av alvrikerna så tror jag nog att du kan hitta någon som skulle vara villig att tyda dem åt dig.”
”Vad är en Nakika…”
”Nakati krigare? Jo det är en mycket sällsynt varelse som blivit välsignade av den högste. De får ett mönster,” han pekade på hennes arm. ” vid födseln, som talar om vad deras namn är och… ja resten av den biten kan jag inte berätta för dig eftersom jag själv inte vet vad det är. Men det är mycket få som blir välsignade. Vi har haft två stycken under de år som vi har varit här och under de åren har det kommit hit tusentals människor från jorden, och ändå har vi haft en otrolig tur som fått så många som vi har. En av dem gav sig av kort efter han kom hit, för ca hundra år skulle jag tro. Den andra som kom hit efter sextio år finns fortfarande här och hjälper oss med att beskydda byn.”
Fire stod som förstelnad. Det här är bara för mycket, tänkte hon. Först att komma hit, få synen tillbaka, en helt annan kropp, vara helt naken, alla regler och nu säger han att jag är sällsynt varelse. Hon drog ett djupt andetag och försökte samla tankarna. Öl, hon måste få något att dricka.
”Du kan möjligtvis inte visa mig till närmaste bar? Jag behöver något att dricka.”
”Värdshus.” rättade han.
”Va?”
”Det heter värdshus inte bar här.” sa han med en viktig min.
”Jag skiter i vad det heter, jag måste en öl.”
”Då blir det den här vägen fröken Fire.”
Han gjorde en gest mot dörren och Fire gick snabbt genom den och kom in i ett liten hemtrevligt vardagsrum med en varm eldstad vid ena väggen, mitt på golvet ett träbord med fyra stolar. En bit från eldstaden stod det en stor säng. På andra sidan stod det en liten mindre säng där en liten flicka låg och sov. Till höger om henne lagade en kvinna mat vid en spis. Kvinnan hälsade vänligt på henne när Fire skyndade sig genom rummet och ut genom ytterdörren med Tam i hälarna som ropade åt sin fru att han skulle ut en kort stund. Väl ute såg sig Fire om och såg långa rader med trähus som kantad vägen som verkade gå genom hela byn. Över huskrönen kunde hon se en pallisad som låg runt hela byn.
”Vilket håll?”
”Det är det där huset med en skyllt som hänger ovanför dörren.” Han pekade bort mot ett hörn åt höger och Fire skyndade dit.
”Jag måste fråga om din ålder fröken Fire.”
”Jag är tillräckligt gammal för att dricka bäste man. Men om ni måste veta så är jag arton år.”
”Vi har ingen åldersgräns för att drick något så oskyldigt som ett stopp öl, men jag måste föra in er i rullorna och för det behöver jag er ålder.” Utan att stanna halade han fram en fjäderpenna från ena byxfickan och skrev något litet på baksidan av regel pappret som han inte hunnit lägga ifrån sig.
”Ingen åldersgräns? Det trodde jag att ni hade tagit upp i era regler. Och vad är det med dessa gammaldags kläder?”
”Vi kan inte få med oss några kläder från jorden. Och så har vi inte rätt resurser för att göra alla olika jeans och märkeströjer” fräste Tam.
”Hej… ta det lugnt! Jag menade inget illa med det.” Fire sköt upp dörren in till värdshuset och med en omänsklig snabbhet duckade hon för en flaska som skulle ha träffat henne i huvudet. Flaskan forstsatte ut och krossades mot den hårt packade jorden på vägen. Ett kort ögonblick stod hon still, förundrad över sin nya snabbhet men fortsatte sedan in och satte sig vid ett bord som inte blivit omkullvält av de två slagskämparna som verkade göra sitt bästa i att försöka slå ihjäl den andra.
”Jag trodde att det var förbjudet att slåss?!” påpekade Fire för Tam när han satt sig bredvid henne med ett stort krus i vardera hand.
”Det är det, men det är inte så många som bryr sig om det.” Han gav slagskämparna en ogillande blick. ”Joes pojkar kommer nog snart och kastar ut dem. Japp, se där.” Han pekade mot två bastanta män som grabbade tag i var sin man, gav dem en snyting och slängde sedan ut dm genom dörren.”
Fire lutade sig tillbaka och iakttog noga alla som befann sig i rummet. Det var flest människor där inne, en och en annan mystisk man som satt i skuggorna som hon antog var magiker, två dvärgar som pratade ivrigt med varandra och dessutom en kentaur som verkade tycka att taket var för lågt. Det var en sak som inte Fire förstod, egentligen var det flera saker men mest av allt undrade hon hur de hade kunnat bygga hela byn på bara fyrtiofem år.
”Fire? Du ser konfundersam ut. Är det något du undrar.”
”Hur lyckades ni bygga byn? Jag menar, det borde väl ta flera år bara för att frakta allt material och sen alla husen och pallisaden…” Hon tog en klunk av ölen och satte genast i halsen. ”Jösses, den var verkligen stark.” Hon tog gillande en klunk till.
”Det är tack vare Joe, värdshusvärden. Han brygger det bästa ölet i hela staden.” Han tog en djup klunk och suckade njutningsfullt. ” Jo, byn. Vi fick mycket hjälp av magikerna med magi. Visste du att de kan lyfta ett helt hus? Jag trodde inte mina ögon när jag såg en av dem göra det, bara för att han trodde att han hade tappat en fjäderpenna där innan huset byggdes. Visserligen tror jag att han var full men ändå. Det är inte något man ser varenda dag.” Tam tog en ny klunk och fortsatte. ”Givetvis fick vi också hjälp av alverna och dvärgarna. Vissa av oss blir ju alver eller dvärgar när de kommer hit och de skulle aldrig svika en frände. Och det var kentaurerna som lärde de första av oss att använda vapen av olika slag så vi kunde försvara oss mot orcherna.”
Fire nickade och drack upp det sista av sin öl.
”Hur många är ni här?”
”Omkring tiotusen. Det är bara människor som har bosatt här sig, de andra raserna vill ha mer rörelsefrihet än bara den här byn.”
”Det borde betyda att det finns många jobb… vad har jag för val.” Hon tillade surt. ” Jag får ju inte slåss, så något måste jag ju hitta på.”
”Ja, vi har ju de vanliga. Värdshusflicka,” han gjorde en gest mot en flicka i en djupt urskuren klänning som gick förbi. ” Städerska, kock, försäljerska, hora…”
Fire satt som förstummad när han räknade upp de olika jobben. Ingen av dem var inte ens i närheten av det hon hade tänkt sig att jobba som.
”men… jag är nästan helt säker på att Zain, en av krigsledarna, kommer att göra ett undantag för dig, eftersom du är en nakati.” sade Tam som avslutning.
Fire såg glatt upp mot honom.
”Tror du?!”
”Dessutom blir det han som får bli din övervakare, eftersom han är den enda nakatin som finns här i Lovinja. Byn heter så.”
”Jag vet mycket väl vad byn heter. Jag är inte helt obildad.”
”Visst, visst, det trodde jag inte heller. I så fall skulle du inte ha kunnat komma hit. De har ju gjort det svårare att ta sig hit. Nu skulle jag aldrig lyckas ta mig igenom. Inte med alla de där vakterna som de säger ska finnas där nu.”
”Alla vakterna? Det är bara tre stycken vid vaktbytena. Det enda som skulle kunna vara krångligt om man verkligen vill komma in så är det att hitta porten. De har börjat låta den vandra runt i hela systemet så den är aldrig på samma ställe. Vakterna klarar vem som helst med en bra träning av. Jag hade i alla fall inga problem med dem.”
Tam började skratta.
”Det måste jag berätta för Patrik. Han är en av de nyaste och en av dem som skröt mest när de kom hit. De anlände i en grupp för en månad sen.” förklarade han. ”Och vilken chock de fick när de upptäckte att de inte hade kläder när de kom hit.” Han började skratta igen. ”Två kvinnor och sju män. Du borde ha kommit tidigare så du hade fått se deras ansikten. Det var nog det roligaste jag har sett på länge.”
Fire kunde inte låta bli att stämma in i hans skratt när hon tänkte på det. Hon kunde nästan se det framför sig. Nio män och kvinnor som försökte göra sitt bästa för att hölja sina mer privata områden samtidigt som de försökte inspektera sina nya kroppar. Plötsligt kände hon sig väldigt trött och kunde inte hålla i mot en stor gäspning som smittade av sig på Tam.
”Det är nog dags för mig att visa dig vart du ska sova för ett tag framöver. Jag kommer att låta dig få sova i en av barackerna. Eftersom du är en nakati så är det nog bra om du är förlagd i närheten av en annan. Det enda problemet du kommer att ha är att du kommer att få dela rummet med ett flertal män. Kanske att det finns någon kvinna där men för det mesta är det ingen.”
”Du kan inte mena allvar?!” utropade Fire. ”Jag kan inte dela rum med… män.” Vad tänkte han på. Hon kunde ju inte sova i samma rum som killar. Hur skulle hon kunna byta om.
”Åh, oroa dig inte. De flesta av dem är trevliga. De andra är bara översittare, så du behöver inte oroa dig.” Tam såg fullständigt oberörd ut över hennes förskräckthet.
”Men..”
”Du har det eller att åka hem att välja på.” sade Tam bestämt.
Fire suckade. Hon hade inget att välja på. Aldrig att hon skulle återvända hem till jorden där en långsam och halvblind människokropp väntade på henne.
”Nå? Vad väljer du. Ska jag visa hur du ska göra för att kunna ta dig tillbaka eller ska jag visa dig till din säng?” Tam hade rest sig upp och såg ned på henne.
”Om du trodde att jag skulle ge upp så lätt så tog du fel gubbe. Mer än så tål jag.”
Tam rynkade pannan vid ordet ”gubbe” men såg annars nöjd ut.
”Bra. Det är många som inte klarar av livet här. Antingen får de panik första gången orcherna anfaller och springer ut ur byn och blir spetsade eller så åker de hem efter bara några dagar. Den enda riktigt viktiga regeln som gäller nu för dig är att inte lämna byns område. Du får inte gå längre än till skogsgränsen. Om du passerar den innan din kropp har dött så kommer du att dö. Inte bara här utan på jorden också. Oftast tar det omkring ett halvår eller två för att kroppen ska kunna dö ordentligt och för att din kropp här ska vänja sig vid att böra hela din själ istället för att dela den med din kropp på jorden.”
Fire nickade och såg sedan på när Tam betalade Joe för ölen och följde sedan efter honom ut. De gick nästan igenom hela byn för att komma till barackerna som låg vid exercisfälten. Nu låg de fotbollsplansstora fälten öde. Fire förvånade sig själv flera gånger under deras vandring genom att se det som annars borde ha legat i mörker. Om hon bara koncentrerade sig såg hon mörka gränder som de skulle ha varit i tidig skymning, med bara tunna skuggor i hörn och kanter. Hon bestämde sig för att fråga Tam om det dagen därpå. Just nu var hon för trött för att orka tänkte på något mer. När de var framme gick Tam fram till ett av de mindre husen som låg bredvid övningsfälten och knackade på. Ett surt mummel hördes genast innanför dörren och ett buttert dvärg ansikte stacks snart ut genom en spring.
”Vad är det om? Har ni en aning om vad klockan är!” frågade han trött.
”Klockan är bara omkring tolv Lloyd. Jag har en ny rekryt åt er. Vart vill ni..”
”Tolv är sent för en soldat som måste upp vid gryningen. Placera honom i barack fem.” avbröt mannen och gäspade. ”Vi har en ledig säng längst in mot väggen där. Ge honom det vanliga. Jag tror det ska finnas en säck med allt ordnat precis innanför dörren där. Vi var tvungna att sparka Martin. Han hade hamnat i bråk igen. Din nya där ser ungefär lika lång ut som han.” Utan att kasta en noggrannare blick på Fire drog Lloyd in huvudet igen och slog igen dörren.
”Han?!” sade Fire frågande.
”Han kommer att få en verklig chock imorgon och jag kommer att få en rejäl utskällning av honom för att jag inte talade om att du var en tjej. Men det är väl bäst så här antar jag.”
Tam drog med sig Fire mot ett av de långa hus som låg utspridda runt fältet. Här inne ska du sova sade han och pekade på dörren. Jag kommer inte att följa med dig in för jag måste hem men du kommer hitta en påse innanför dörren. Där i finns det tre ombyten, en nattskjorta, en mörkgrön rekrytuniform för sommarhalvåret som du kommer att använda nu, och en mörkblå för vintern. Det du har på dig nu kan du använda när du vill. Det finns ett par skor där i. Antagligen kommer de att vara förstora men då får du ta och byta ut dem imorgon Ett bälte och ett par andra småsaker. Så, nu får du ta och gå in och sova. Jag kommer och hämtar dig imorgon och då ska jag presentera dig för Zain. Du ska inte vara med i övningarna imorgon. Du får hälsa befälen det från mig.” Med det vände han sig om och skyndade bort i mörkret. Fire som var för trött för att orka tänka mer på saken smög tyst in i baracken, där inne hördes dova mummel och snarkningar från dess invånare. Utan att orka bry sig mer om det letade hon fram säcken och tog hjälp av synen för att hitta den lediga sängen, drog av sig kläderna hon fått låna och drog på sig det hon trodde var nattskjortan och somnade så fort hon lagt sig ned.

Hon vaknade nästa morgon av ett högt vrål inne i baracken där hon sov. Argt drog hon täcket över huvudet och vände sig om och försökte somna om, vilket inte var så lätt då alla andra där inne skyndade för att göra sig i ordning för dagens träning.
”Grabbar, se på den där. Vi har tydligen fått en ny över natten.”
Fire stelnade till när hon förstod att de pratade om henne. Hon hörde steg närma sig hennes säg och sedan någon som stannade bredvid sängen. Plötsligt var det någon som skakade henne axel.
”Hej, grabben. Det är daks att vakna.”
En ny ruskning kom och Fire gav upp tanken på att de kanske skulle låta henne vara om de trodde att hon sov. Hon suckade djupt och reste sig sedan med en vig rörelse upp ur sängen och klev ner på det kalla trägolvet. Utan att tveka mötte hon mannens förvånade blick när han tittade ned mot henne.
”En flicka” sa han misstroget.
Fire såg sig runt i rummet och såg ett tjugotal andra män stirra mot henne.
”Ja, tyvärr.” Hon brydde sig inte mer om honom utan vände sig om och försökte se till så att hon inte rodnade allt för mycket. Hon rotade snabbt fram det par byxor som tillhörde sommaruniformen och drog på sig dem, letade sedan fram tröjan som visade sig vara kortärmad. Hon skulle just dra av sig nattskjortan å hon kom på att hon hade åskådare och hon vände sig om och mötte mannens blick igen. Nu satt han på sängen som stod precis bredvid hennes och iakttog henne noggrant.
”Låt inte oss störa” sade han och log roat mot henne Fire tittade upp och såg att alla de andra hade kommit närmare och stod nu och betraktade henne med roade blickar. Vissa av dem hade inte ens hunnit ta på sig kläder än utan stod halv nakna på golvet men de verkade inte bry sig om det. Fire suckade uppgivet och vände sig och krängde snabbt av sig tröjan och drog snabbt på sig den andra. Hon hörde gillande visslingar från männen och vissa skrattade men på det hela taget verkade de inte bry sig så mycket om att hon var där.
”Så… varför är du här?” Det var mannen som hade försökt väcka henne. ”Du verkar inte vara hora, du är för blyg. Städerska? Köksa?”
”Fel, inget av det.” Hon kastade en blick över axel mot mannen som fortfarande satt kvar på sängen bakom henne. Han hade antagit en fundersam min och såg frågande mot henne.
”Men vad ska du göra då? Vissa av de andra barackerna har fått någon städerska eller hora men inte vi än. ”
Fire svarade inte utan bäddade snabbt sängen, lite slarvligt men ändå acceptabelt enligt henne. Men mannen tycktes vara av en annan mening.
”Det där kommer du att behöva göra om.” påpekade han.
Fire vände sig irriterat om och blängde på honom.
”Får jag fråga om herrns namn?”
”Visst får fröken det. Jonas, till er tjänst.” sade han spefullt.
”Nå, Jonas. Har inte du något bättre för dig än att sitta och trakassera mig med din närvaro?”
”Det har han verkligen.” sade en röst bakom Jonas. Jonas for genast upp från sin plats och började stamma en ursäkt.
”Sergeant Lloyd, jag bara…”
Det var den buttra dvärgen från igår natt som stod bakom Jonas med en sträng min.
”Du bara tyckte att du skulle göra denna förtjusande unga kvinnan sällskap, medan dina vänner bäddade sina och din säng och städade i ordning rummet.”
”Ja…”
”Äh, håll käften din tölp och gör dig i ordning så att du kan spring dina extra varv runt byn.” avbröt dvärgen med ett rytande. ”Och resten av er” Han vände sig mot de andra i rummet som redan var färdiga. ”Ställ upp utanför och anmäl er för dagens övningar.” Efter det att alla försvunnit ut vände han sig mot Fire och granskade henne ogillande.
”Var det du som kom igår natt?”
Fire nickade till svar. Utan att varför tyckte hon om den buttre dvärgen.
”Vad tusan tänkte den förbannade gubben på. Ta hit en flicksnärta!” utropade dvärgen argt.
Fire svarade inte utan höll bara upp vänstra armen så att tecknena syntes.
”Aha! En naktai. Där ser man, nåja. Då får väl jag ta med dig till Zain så får han avgöra om det är värt risken att ha dig kvar.”
”Tam sa att han skulle presentera mig för Zain när han kom.” sade hon tveksamt och kunde nästan inte hålla sig från att le då han med ett klumpigt språng hoppade upp på sängen där Jonas suttit.
”Tror du att vi hinner vänta på en sjusovare, flicka? Han kommer inte att vara uppe än på ett par timmar så det är lika bra att jag presenterar dig. Zain ska bli din övervakare med antar jag?”
”Ja men…”
”Inga men flicka. Bädda om sängen nu så att det blir ordentligt.”
Det tog nästan tjugo minuter för henne att åstadkomma en accepterad bäddning. Efter det visade det sig att skorna var flera storlekar förstora även om kläderna hade passat bra.
”Du har tur som har så kort hår” kommenterade Lloyd när de var på väg ut. ”Vi skulle annars sett till att någon klippte det åt dig och då hade det nog blivit ganska ojämt.”

Detta är så långt som jag har hunnit. Jag hoppas att ni tyckte om den lika mycket som jag tyckte om att skriva den.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *