Maleks Resa – Inledning

20 juli 2006

Inledning

Tre män kom gående upp för grusvägen som ledde upp till huset på kullen. Deras mantlar var blåa och en hade röda kanter och med en örn i mitten. Under mantlarna kunde man urskilja axel och bröst pansar. Vid deras sidor hade de varsitt svärd och skidorna var präglade med örnen som var kungens symbol. De fortsatte upp för kullen, de var huset som var deras destination. Man kunde höra hur någon på baksidan av huset hög ved. En ensam kvinna kom utgående från huset med en bricka med en mugg och en bringa med vatten. Hennes svarta hår och hennes mörka hy passade henne perfekt. När hon såg männen tappade hon brickan. Hon hade inte väntat sig någon, hon böjdes sig och ropade.

– Gelu, Ignotus Malek.

Kvinnan plockade upp brickan med muggen och bringaren. Hon vände sig om och gick in i huset igen.
Soldaterna fortsatte upp en bit och stannade när en man kom gående från baksidan. Han hade igen skjorta på sig. Hans hade rakat allt hår utom en remsa i mitten. Hans ögon var mörk gråa och de synade männen. Han ändrade sitt grepp på yxan.

– Så vem är ni, och vad gör ni här?

Sa han med en hård ton. De kollade på mannen med yxan. Soldaten i mitten tog ett steg fram.

– Mitt namn är Rogg. Är du Malek ?

Mannen med yxan tog ett steg framåt.

– Ja, jag är Malek. Vad vill ni mig?
– Vi är här för att eskortera dig till kungen och överlämna detta till dig.

Rogg tog fram en skrift rulle och överlämnade den till Malek.
Malek gick sakta upp mot huset med yxan i ena handen och skrift rullen i andra. Soldaterna gick sakta efter honom men de höll ett behörigt avstånd till Malek för att undvika problem.
När Malek kom upp till verandan gick han till bänken som stod vid dörren och satte sig ner och la yxan på bänken.
Han vecklade ut skrift rullen och började läsa.

General Malek

Du är härmed kallad till Akropolis för att återgå till tjänst i den kungliga armen. Du måste inställa dig hos kungen inom 30 dagar efter midsommar.

Kung Uras den förste

Dörren till huset öppnades och kvinnan kom ut med en bricka med fyra muggar och gav de tre soldaterna varsin mugg så de kunde svalka sina strupar och hon gav den siste till Malek.
Malek tog imot muggen med det varma teet. Han gav henne rullen och hon läste igenom brevet och skakade på sitt huvud. Hon gav tillbaka skriftrullen och gick in utan att säga något.
Malek skakade sakta på sitt huvud och tittade på soldaterna som stod framför honom. Han tog en klunk av det varma teet.

– Så ni är här för att eskortera mig till Akropolis.
– Ja General Malek. Det är därför vi är här.

Malek skrattade. Detta var komiskt. För 5 år sedan skulle inte ens kungen ens våga säga till honom vad han skulle göra men nu hade kungen fått mer makt än vad han hade innan.

– Om 18 dagar måste jag vara i Akropolis. Och varför har kung Uras bestämt sig för att jag ska återgå till min fördetta tjänst?
– Tyvärr kan jag inte besvara den frågan General. Mina order är att eskortera dig till Akropolis.

Malek satte ner muggen på bänken och reste sig upp. Han tog yxan och öppnade dörren.

– Vänta här kapten. Jag kommer strax.

Malek stängde dörren efter sig.
Mirna tittade på honom med sina kastanjebruna ögon. Hon reste sig upp och gick bort till den stora kistan som stod vid ett fönster på andra sidan av rummet. Hon öppnade kistan och tog fram en blå mantel med guld kanter och med örnen i mitten. Sedan fortsatte hon att ta fram all hans utrustning som han hade hatt första gången de träffades.
Mirna suckade.
Malek gick fram och tog av sig sina skor och byxor och tog på sig sina gråa byxor och sin gråa skjorta och ett par svart kängor. Mirna tog hans axel/bröst skydd och satte den på Malek. Hon tog hans ben och arm skydd och spände fast dom och tog till slut hans svärds bälte och spände fast den runt hans midja.
En ensam tår rann längs hennes kind. Malek plasserade sin hand under Mirnas haka och lyfte upp hennes huvud så att hon mötte hans blick. Han torkade bort tåren som rann längst hennes kind. Han yttrade bara ett ord.

– Gemma

Mirna log. Deras läppar möttes, men till och med detta ögonblick kunde inte vara för evigt. De bröt till slut sin kyss och en tung suck kom från Malek. Han tog sin hjälm och packning och gick sakta mot dörren. Han vände sig om och tog en sista blick på Mirna och gick ut ur huset.

Kapten Rogg och de två andra soldaterna stod nedanför trappan. Malek gick ner och satte på sig sin hjälm. Hjälmen skymde hans näsa och delar av hans kinder och på hjälmen var det inristat en björn med några hack i sig.
Kapten Rogg och de två soldaterna slog sin högra knytnäve på bröstplåten och böjde på deras huvud. Det den kungliga armens honnör som han själv gjort så många gånger förr.

– Ni ledder vägen kapten.
– Ja sir.

Kaptenen gick först och sen följde Malek och efter honom gick de två andra soldaterna. De gick med raskt tempo ner för kullen. Och när de kom ner stod det fyra hästar tjudrade vid några träd. De friade hästarna från träden och ledde ut dom på stigen som ledde genom skogen. Terrängen var för svår för att rida så de ledde hästarna. Malek kände denna stigen väl. Här hade han gått många gånger förr fast aldrig med någon ur den kungliga armen.
Det tog en timme innan de hade kommit ur dem värsta delen utav skogen så att de kunde börja rida.
Molnen gled sakta förbi och solen tittade fram då och då. Landskapet förändrades medans de red. Bergen blev mindre och mindre och landskapet planade ut.
Ljuset började sakta dra sig tillbaka och de red in till en skogs dunge.
Där slog de upp sitt läger. De två soldaterna som hade följt med Kapten Rogg tog hand om hästarna medans kaptenen gjorde upp eld.
Malek tog av sig sin hjälm och torkade sin panna. Det hade varit några år sedan han själv hade ridit.

– Så kapten är det inte dags för dig att pressentera våra följeslagare?

Kaptenen tittade upp och nickade.

– Självklar General. De här är löjtnant Tosak och löjtnant Issat. De är mina bästa män.
– Jaha löjtnant Tosak och löjtnant Issat hur länge har ni varit i tjänst i den kungliga armen.
– Två år Sir.
– Båda två ?
– Ja Sir.

Malek nickade. Han tog fram sin flöjt ur packningen.

– Spelar ni flöjt General?
– Ja det gör jag Tosak.

Han satte läpparna till munstycket och började spela. De var en låt som han spela många gånger för. Melodin var lugn men samtidigt fylld med smärta och sorg. Låten påminde honom om alla hans gamla vänner som hade gått förlorade. Och det var ganska passande eftersom han red tillbaka till det liv han lämna. Till slut tonade melodin ut och kvar fanns en dov tystnad.
Malek bröt tillslut tystanden.

– Så Kapten hur länge har du tjänstgjort som Kapten.
– Två år och sex månader ungefär General.
– Så hur många män finns har den kungliga armen för tillfället i tjänst?
– Ungefär tvåhundrafemtiotusen män.

Då hade kungen rekryterat en hel del folk de senaste åren. Tvåhundratusen män för att vara exakt. När han lämnat kungens arme hade det bara funnits ungefär femtiotusen män kvar av armen efter kriget. Tydligen var det något stort på gång annars skulle Uras aldrig få för sig att kalla in honom.

– Kapten, Kan du berätta varför Kungen har bestämt sig för att återkalla mig till tjänst?
– Tyvärr kan jag inte det General. Kungen berättar inte varför, han ger bara order. Men du får nog reda på det när vi kommer till Akropolis General. Ni och han ska ju vara gamla vänner.

Malek skrattade.

– Var har du hört det Kapten.
– Jag är tillräcklig gammal för att veta att du och Kung Uras kämpade i förra kriget tillsammans. Och jag såg er rida i paraden när jag var yngre. Så det är därför jag tror att Kung Uras och du är gamla vänner.
– Så gamla vänner är vi inte Kapten. Jag är knappt tretio år och efter kriget lämnade jag allt det där bakom mig inklusive alla vänner som jag hade.
– Varför gjorde du det General?
– Varför gör någon någonting. För man måste. Det var därför jag lämnade allt det där. För många dåliga minnen.
Så kan någon säga när Kung Uras blev Kung?

Tosak tog till orda.

– För ungefär tre år sedan General. Det var folket som ville ha honom som Kung. De hade hört alla berättelser och de ville ha en hjälte som kung. Och Kung Uras hade armen bakom sig så det var väldigt få ädels män som protesterade när han blev krönt till kung.
– Verkligen. Ja då förstår jag. Tack så mycket för det Tosak.
– Inga problem Sir.

Kaptenen hade lagat lite stuvning. De började äta och småprata lite medans solen sjönk ner i väst. När elden var det enda som lös upp träden runt omkring dom, började de veckla ut sina filtar och sedan tog de av sig sina bröstplåtar, arm och benskydd och tillslut sina svärd. Och kröp sedan ner under sina filter för att få lite sömn innan de skulle påbörja resan igen.

Malek vaknade precis när solen började titta upp över horisonten. De var bara Issat som var vaken eftersom han hade vakten. De andra skulle nog sova några timmar till. Malek sa åt Issat att få några timmars sömn innan de fortsatte. Och det var en sak som en soldat förstod var att passa på att sova när man fick chansen för man viste inte när nästa gång skulle komma. Medans Issat tog av sin skydds utrustning tog Malek en avstickare till avträdet för att göra sina behöv.
Hans spände på sig bältet där svärdet satt och tog han djupt andetag av morgon luften. De var fortfarande mulet men det hade börjat spricka upp. Det skulle säkert bli en fin dag att resa i. Han spände på sig sin utrustning. Det skulle ta ett tag att vänja sig vid vikten och att gå i full utrustning igen. Men tyvärr hade han inget val för tillfället. Han la lite mer ved på elden och satt grytan som Kaptenen hade lagat sin stuvning i. Det fanns fortfarande tillräckligt mycket kvar för frukost till alla. Kaptenen hade tydligen tänkt på att komma iväg ganska snabbt nu på morgonen. Elden var inte särskilt varm så det skulle säkert inte bränna vid.
Malek tog ett varv runt skogsdungen för att kontrollera området. Det var många år sedan han gått vakt. Men om han nu skulle tillbaka till armen var han ju tvungen att komma igång med alla rutiner som tillhörde armen.
När han kom tillbaka så hade kaptenen vaknat och man så tydligen hur han slappnade av när han såg Malek.

– Ta det lugnt Kapten jag tänker inte smita iväg när jag fått en Kunglig kallelse.
– Själv klart inte General. Jag tänkte inte ens tanken General.
– Bra Kapten.

Malek tog för sig av stuvningen medans Rogg var på avträdet.

– General stiger du alltid upp så här tidigt?
– Ja det gör jag Kapten. Det har blivit en vane sak.

Kapten Rogg tog för sig av stuvningen och medans han åt väckte han Issat och Tosak. De gick raskt upp och utförde sina behov på avträdet. När de kom tillbaka tog de för sig utav stuvningen och efter det tog Kaptenen Rogg och Issat och Tosak på sig sin utrustning. De sadlade hästarna och sköljde av grytan och släckte elden. Sedan satte alla upp och red ut från dungen. Det tog dem tre timmar för att nå närmaste väg. Och efter det gick det lite fortare att komma fram.
Molnen börja försvinna och solens strålar hittade äntligen ner till marken och började värma upp landskapet omkring dom. Landskapet förändrades genast. Blommorna började slå ut och fåglarna började sjunga. Det blev genast trevligare att rida. Hästarna blev på bättre humör och det blev alla andra med.
De träffade ingen för än sent på eftermiddagen när de kom in i en by. Folket där var inte vana och se soldater det märkte man. De flesta slutade med det dom höll på med och kollade på de fyra soldaterna som red igenom. Kapten Rogg tyckte att de skulle stanna och ta något att äta innan de fortsatte.

– Ja tycker det låter som en utmärkt idé Kapten Rogg. Red ni genom här när ni skulle hämta mig ?
– Ja det gjorde vi General. Det fanns en gammal soldat som bjöd in oss och sa att vi var välkomna när som helst.
– Va bra Kapten.

Malek små log. Han hade själv besökt byn några gånger under sina år här uppe. Även om det tagit några dagars resa att komma ner hit.
Han gissa att de skulle gå till hans gamle vän Amric som också varit soldat fast slutat några månader innan han själv hade slutat. De red mot Amrics hus. Det var ett väl byggt hus. Gjort av tegel och trä. Inte ofta man såg hus som var gjorda av tegel ute på landet men Amric hade varit en murare i armen och det vore bara logiskt att han skulle göra ett hus i tegel där han skulle bo.
Till slut kom de fram till ett hus som var gjort i tegel. Amric stod ute i trädgården och höll på med att slipa ett bord.

– Hallå där.

Ropade Kapten Rogg. Malek höll sig i bakom Issat och Tosak.

– Vi är här för att ta dig upp dit erbjudande.
– Visst följ med in. Min fru håller precis på att laga middag. Den kommer nog vara klar om en timme eller så.

De steg av hästarna och kaptenen gick fram och skakade Amrics hand.

– Trevligt att träffa dig igen Amric.
– Trevligt att träf…

Malek hade tagit av sin hjälm stog nu synlig för Amric. Malek log.

– Förvånad att se mig igen gamle vän?
– De kan man verkligen säga. Det var ju ett år sedan sist skulle jag tro.
– Ja något sånt var det.

Malek gick fram och de tog varandra i händerna.

– Hur är allt?
– Jo då det är bara bra
– Och Sasha ?
– Jo då hon storm trivs här. Precis som hon alltid gjort.
– Det var skönt att höra.
– Sasha kom. Vi har fått besök.

Dörren till huset öppnades. Där stod en kvinna i 40 års ålder. Hennes hår var ljust och hon var liten men bastant. Hon log med hela sitt ansikte. Malek gick fram och kramade om Sasha.

– Så du har äntligen masat dig ner från berget för att hälsa på oss.
– Ja jag tyckte att det var dags. Det var ju ett år sedan jag var här nere.
– Och hur mår din underbara fru Mirna?
– Hon har det bra. Men jag tror hon saknar mig. Det brukar hon alltid göra när jag kommer ner här.
– Ja det kan jag tro. Kom nu in, maten blir strax klar och medans ni väntar kan ju ni få något att svalka era strupar med.
– Du är alltid lika givmild Sasha. Hur ska vi kunna tacka dig.
– De behöver du inte och det vet. Efter allt du gjort för oss så är det minsta vi kan erbjuda dig och dina vänner.

De steg in i huset. Det var ett stor rum med ett runt bord i mitten. I eldstaden hängde en kastrull. Och i ugnen som stod till vänster om eldstaden. Det var hemtrevligt här. Malek tyckte alltid att det var som att komma hem till ett par föräldrar. Sasha hade alltid bettet sig som en förälder till honom. Tosak och Issat och Rogg kom in efter och de satte sig ner vid bordet.

– Så ni känner General Malek.
– Jo vi och Malek är gamla vänner.

Sa Sasha medans hon höll på att ta fram ett stekjärn.

– General Malek. Det var länge sedan man hörde någon säga det.
– Ja det var några år sedan. Men det verkar som Kung Uras behöver mig eftersom han skickat en kallelse till mig.
– Jaså så Uras har blivit Kung. Det var ju bra för honom. Så Kapten ser du mycket av Kung Uras nu för tiden ?
– Ja han är väldigt upptagen. Men jag har träffat honom några gånger under min tid som Kapten.

Amric nickade. Han verkade bara ställa allmänna frågor till Kaptenen. Men Malek visste att det fanns mer bakom Amrics frågor än vad som sades. Under tiden som Amric tjänstgjort i armen så hade han först varit murare och sedan hade han stigit i rang efter sitt första slag. Och till slut hade han blivit General i den kungliga armen. Han hade varit en överste första gången Malek hade träffat honom. Och för Malek hade Amric varit en man ha såg upp till. Malek hade själv stigit i rang och tillslut hade de varit jämlikar. Men Malek hade alltid hatt stor respekt för Amric även om han var i armens ögon jämlik med Amric. Det var under det sista året de hade blivit bra vänner. Och det var den tiden som hade varit värst under kriget. Men det var över nu och de hade gått vidare med deras liv.
Kaptenen och Amric små pratade med varandra och det gjorde även Issat och Tosak. Malek satt och funderade på gamla tider. Det brukade han alltid göra när han träffade Amric. Men det kändes lättare på något vis att göra det här bland hans vän och lossas mor. De hade hjälpt honom och han kände stor tacksamhet till Sasha och Amric.
Sasha kom fram med fem muggar och en bringa med öl.

– Här har ni.
– Tack

Sa de i kör. De hällde upp varsin mugg med kall öl och fortsatte att prata med varandra. Det tog en halvtimme innan maten var klar. Kokta potatisar med stekt fisk och sallad. Malek och alla andra njöt utav måltiden som hade serverats.

– Det här var verkligen gott Sasha.
– Nämen tackar Malek. Jag vet att du brukar gilla min matlagning.
– Och ni andra tyckte ni om det.
– Det var en underbar måltid Mor Sasha.
– Tackar det är alltid skönt att höra att folk uppskattar ens matlagning.

Då hörde de någon som bankade på dörren.

– Vem där ?

Sa Amric och gick fram till dörren och öppnade den. Där stod en man i 50 års åldern med grått hår och sotig i ansiktet.

– Det brinner hos Joshs. Kom fort.

De sa inget utan sprang fort ut och längs ner på gatan. Där stod ett hus helt i trä och halm inslukat i lågor. Folket i byn hade skyndat sig dit. De sprang med hinkar från brunnen till huset. Men allt det lyckades med var att hålla lågorna från att sprida sig till nästa hus.

– Är det någon kvar där inne?

Skrek Amric. Men ingen hörde honom. Utan de flesta sprang från brunnen i mitten av byn till Joshs hus.

– Är det någon kvar där inne?
– Nej.

Sa någon som sprang förbi men en tom hink. Malek och de andra tog varsin hink och sprang till brunnen för att hämta vatten. De sprang fram och tillbaka med vattnet och kastade det på det brinnande huset. De lyckade med att hindra elden från att sprida sig till de andra husen. Det tog fyra timmar innan huset var helt nerbränt och alla i byn var helt sluta. När den sista glöden hade släkts så gick alla hem åt för att tvätta sig. Solen hade börjat gå ner i väst och luften var fylld med rök. Det hela hade varit tungt arbete. Men ingen hade kommit till skada under branden och alla skattade sig lyckliga. De rörde sig sakta till Amrics hus. När de kom in stod det en bringa med kallt öl och muggar som Sasha hade ställ fram. Hon syntes inte till men hon hade visst att de skulle vara törstiga efter det tunga släcknings arbete. Det var typiskt något som hon skulle göra. Hon tänkte alltid på andra före hon tänkte på sig själv. De tog varsin mugg med kallt öl. Sedan gick de ut och tvättade av sina händer och ansikte för de var helt sotiga.

– Ja det var ju inte varje dag man är med om en brand. Det var ju tur att ingen kom till skada.
– Ja vi hade tur denna gången.

Sa Amric medans de var på väg in igen. När de kom tillbaka så var Sasha där inne och håll på med att ta fram filtar. Hon kollade upp när de kom in och log.

– Jag tänkte att ni kunde sova här inne i natt. Det har varit en lång dag för er alla.
– Tack Sasha. Men jag tror faktiskt det är best för oss att rida vidare. Vi har fortfarande lång väg kvar. Men tack för erbjudandet Sasha.

De tog sina packningar som stod vi väggen. Rogg och Issat och Tosak gick ut först men Malek stannade vi dörren. Han tittade på Amric och Sasha och de förstod. Han vände sig om och gick ut till trädgården där hästarna stod tjudrade vid ett träd. De hade inte sadlat av hästarna eftersom det trott att de bara skulle vara här i en timme eller två. Det var dags att fortsätta. Malek kramade om Sasha och viskade tyst.

Var snäll och ta hand om Mirna.
Klart vi göra det. Du behöver inte oroa dig.

Amric och Malek tog varandra i hand och sa farväl till varandra. Kaptenen och löjtnanterna sa tack. Malek steg upp på hästen och de red ut från tomten. De fortsatte ut från byn. Amric och Sasha vinkade av dom och gick sedan in i huset.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *