Människa

25 april 2015

Tre satt runt ett bord av ekträ.

Jag var en av dem. Det här är mina iakttagelser ioch nu.               

 

Hon nålar fast mina ögon i hennes. Hennes bärnstensnålar till pupiller. När hon vänder sig mot Den tredje så pressar hon en röd lång nagel mot ekbordet, för att tillfälligt svetsa mig fast där medan hennes pupiller vandrar vidare.

Jag önskar att de kunde lämna mig ifred ikväll för jag svettas genom den rödrutiga flanellskjortan jag lånat av Den tredje. Men de återvänder alltid.

 

bärnsten, bärnsten… Amber. Amber, det var hennes namn, nu minns jag.

 

Fingrarna är lika långa som naglarna.

 ”Och det vill inte säga korta” menar Den tredje och skrockar. Jag ignorerar honom, som vanligt.

 

även om jag inte hade haft det för vana kunde jag inte välja.

 

Amber håller mig fast.

Hon håller sitt huvud auktoritärt som en stolt papegoja, men hennes anletsdrag är en ung flickas. Bara Den tredje låter sig luras av hennes klingande oskyldiga skratt och släta hy.

  Hennes hy må vara orörd av åren – inte som Den tredjes rynkiga väderbitna ansikte – men bärnstensögon är inget man föds med. Inte på den här sidan eken.

”I min ungdom brukade du vandra i skogen helt ensam, Amber” kommer det från Den tredje, vars egentliga namn jag förträngt.

 

jag minns bara att hans skägg var rött som blod eller eld och att Amber skrattade när han kliade sig i det för att det påminde henne om smärta.

 

”Du var så liten att du knappt räckte upp till ekbordet. Men du hade en helt egen stav, redan då. Jag täljde den ju åt dig, minns du inte? Nåväl, du var så ung. Och jag var yngre än du är nu. Du vandrade i skogen, helt ensam, och slog med din stav på varje träd du passerade. De träd som passerade dig gjorde det med kvistarna fulla av respekt. Vart tredje träd som var längre än jag är nu, kapade du grenarna av med bara några få hugg. Mindre än ett hugg per gren, alltså. Jag misstänker att även de yngsta träden släppte sina grenar i förtid för din skull. Jag minns ditt leende.. det.. ”

”.. var som motorsågen” fyller jag i med ögonen fortfarande fästa vid punkten där hon naglat mig fast. Jag hör hur Den tredje plötsligt drar efter andan. Jag har inte stört honom på hundrafyra år. Han har rätt att vara förkrossad. Det bleka ekträet tycks plötsligt föråldrat och otätt. Kanske havet läcker in.

 

men det gjorde det inte. Så mycket kan jag säga med säkerhet. Det är vad som hände sedan som är dränkt i dimma. Jag vet inte vart jag började och hon tog vid. Jag var bara Den förste.

 

”Jag är Den förste.” säger jag sammanbitet och stålsätter mig för hennes stormande ögon.

Först rör sig hårsvallet, som svajande gyllene segel, piskar mig i ansiktet – för så nära sitter vi varandra – sedan skymtar barnasiktet i ögonvrån innan allt blir till mörker för en kort stund.

När jag öppnar ögonlocken igen är det helt utan självkontroll. Elden i hennes blick – både brännande het och kall som frost – tar över

 

ärver

 

varje cell av min kropp så länge hon ser på mig. Alla ord som jag förberett rinner ner för ansiktet i form av tårar. Tårar från ögon som förbjudits blinka. Mina lungor andas för snabbt och i takt med hennes skratt.

”Men.. ” börjar Den tredje. ”Min skjorta.. den får inte bubbla sådär. Ta genast av dig den,

 

han sa då mitt namn och jag hatar honom för det och svor att glömma det

 

. Jag vill kunna ha den på mig imorgon i skogen. Jag klär så bra i det röda, ser du. Nej, sluta upp med det där.. den kokar sönder. Din hud är så förbannat svår att få bort när den klibbar sig fast. Andre, gör något!”

Jag hör hur Den tredjes näve slår i bordet i ett desperat försök att bryta förtrollningen. Men Amber rör sig inte ens. För en sekund blir hennes motorsågsleende synligt bakom flickans falska mjölktänder. Jag tror inte Den tredje märker något. Själv är jag vettskrämd.

 

Jag var Den förste

 

”Tystnad!” vrålar hon för att överrösta Den tredjes plötsliga skrattanfall. Skrattet låter som när skogen vaknar om vintern och bergen försöker ändra sin kurs. Men hennes röst är som gryningen – oresonlig.

 

och hon var den enda av sitt slag, jag minns

 

”Du har ingen rätt att tala i Ekens sal, Förste. Inte så länge jag bär ditt hjärta i mitt sköte. Ta ett djupt andetag.

 

jag tror hon lät mig andas genom lungor som brann

 

Väl. Nu lyssnar du. Öppna munnen. Sådär. Gapa stort och se till att få ut det där du tänkte säga.”

 Orden rinner fortfarande ner från mina kinder, men hon vägrar se dem. Såg hon dem så skulle de ändå frysa till is, så jag låter bli att tänka på dem av rädsla för att avslöja mig. Men Den tredje ser. Och han minns något som hände före sin tid. Före Amber. Då var det bara jag. Hans skratt ekar bort och ungefär samtidigt slutar bordet att vibrera. Istället ruskar han på sig som en stor björn. Jag tror han försöker skaka av sig känslan av att minnas sin egen födelse och död, men jag ser inget för alla mina tårar.

 

för Amber

 

”Nejvisst” fortsatte Amber skoningslöst. ”Den förste kan inte längre tala! Han höll på att glömma det, eller hur? Nu tystnar han. Ja, sluta låta som en nykläckt kyckling,

 

   hon sa mitt namn och för en kort stund kunde jag nästan minnas det

 

. Jag saknar din stumhet och din dumma min. Stäng igen käften. Sådär… nu ska du -”

   Hennes outtalade ord flyr innan de blottas. Men så härmar jag Den tredje så bra som jag kan utan att ha fått se hans ansikte på två årtusenden eller mer.

Jag höjer ett inbillat ögonbryn och drar tillbaka en mungipa som en gång fanns där. Talet har förbjudits mig, men jag kan skratta. Långt nere i svalget kan jag skratta och få det att bubbla. Till en början händer inget speciellt. Måsar bygger bon i ekarna och lägger ägg som kläcks och blir till små måsskitar som växer upp och bygger egna bon. Livets naturliga meningslöshet. Men med tiden börjar det droppa från mina uttorkade läppar. Den tredjes hår blir grått.

 

Det var blått från början, minns jag nu. Den tredjes skägg var blått som havet innan Amber försatte himlen i brand med en fackla av is

 

Han har inte sagt ett ord sedan hans stämband glömde hur man skrattar. Bara ensamhet lyser i hans ögon. Och jag kan se dem nu. För första gången sedan hans födelse kan jag möta hans blick. Bara då den speglas i hennes, men det är tillräckligt. Tillräckligt för att hata den lika mycket som hennes, men också för att påminna henne om att eld skyr vatten.

Det rinner från min mun ner på min haka, ner på bordet med ett ekande endast den första båten minns, och vidare över bordet på hennes sida. Den sträckan är inte lång, men

 

  folk har dött då de försökt korsa den

 

det känns som om jag hinner födas och dö för att födas på nytt som Den fjärde, innan det sista sötvattnet i världen når henne.

Hon ser inte längre på mig. Bärnstenspupillerna har blivit till kattguld. Bredvid Den andre står Den tredje – en staty av motivet galenskap inkarnerad. Vad som vid hans födelse var vatten är nu sten. Borta är minnet av eld hos vårt barn, tillsammans med varje falskt minne hans moder planterat i honom.

 

han mindes inte ens sitt eget namn, och jag har förträngt det. Men varför minns jag hennes?

 

Den förste ser på sin fru och ler för första gången sen han gav henne sitt hjärta att göra som hon behagade med.

 

 det var jag som var Den förste! Det var jag, jag minns det

 

Hon besvarar hans leende med salta istappar som förflyttar sig längs med den lena huden i hennes dockansikte. Hon sörjer Den tredje, hennes barn som hon älskade som en far. Som en far för att hon hade saknat en äkta sedan hennes egen skapare gett bort sitt hjärta.

”I din kropp vilar nu Den fjärde” säger jag så tyst jag kan för att inte min röst ska svika mig. ”Hon är precis som du, min älskade och min skapelse, en produkt av eld och blod och sötvatten.”

”Och hennes broders sanna minnen, glöm inte det” fyller Amber i med den röst jag känner igen bara från hennes första år i livet, då vågorna från havet fortfarande slog mot skrovet av ek, innan vi byggde ett bord av det. ”Glöm inte heller att du skall offra henne för att rädda mig och min nästa ofödde.”

”Så har det alltid varit, det vet jag.”

 

så var det aldrig! Lögn alltsammans! Livets naturliga meningslöshet

 

”Exakt. Ge henne lite tid att växa till sig. Hon måste kunna ro, du vet. Havet är på väg tillbaka. Vad ska hon heta? Skynda dig, innan hon kommer.”

Jag känner hur gryningar kommer och går, hur tidvattnet höjer sig över bergen igen för att dränka de gröna dalarna. Gröna, för att jag så oförsiktigt lät mina ord falla på dem.

 

  naturens förbannade cykel!

 

Jag känner hur marken börjar skaka

 

jag kände hur marken började skaka

 

och hur världen imiterar sin födelse.

 

hur.. min födelse

 

”Hon kommer nu!” skriker Amber. ”Hennes namn, fort för helvete! Din tröga padda!”

Jag börjar minnas vem Den fjärde ska vara. Vem hon är menad att bli. Varken eld, is, blod, eller sötvatten… men allt på en gång. Det står skrivet i min fars gamla eka. Precis där hennes nagel bränt sig in.

 

bärnsten, bärnsten.. Min mor. Morsan. Amber

 

Med ett fånigt leende från inbillade läppar i ett ansikte som kanske aldrig funnits läser jag de inristade orden i ekträet, där allt saltvatten samlar sig för att åter dela sig till hav.

 

oceanen.. Stilla fucking Havet.. jävla helvete, jag minns världshaven! Atlanten!

 

Ambers blick gör nästan rättvisa av hennes namn igen innan den förvrids i smärta. Smärta, som hon älskar. Kramper.

 ”Nu Gud!”

 

gud? Den Förste? ….. Far? Farsan? Fader vår?

 

Mina händer söker över ekbordet till dess de funnit en komplett mening. Jag läser högt för Den andre medan mina fingrar trevar som en yngling över sin första erövrade kvinnokropp.

”Hon skall göras till min avbild”

 

   .. din avbild

 

”Ja hon blir ful som stryk, ditt djävla russin!”

Amber vrider sig på sin stol så att de smala små benen hamnar på bordet.

”Men vad i helvete ska hon heta?”

Ekbordet är kapat där fören en gång börjat. Jag hade eldat upp den delen av båten tillsammans med årorna och min faders stav för att vänja Amber vid sin sanna natur. Jag är nära att skita på mig, men så minns jag, mitt i all panik, en av vår sons första ord.

 Maskin.

Men han hade uttalat det skrattande som fick själva ordet att förvridas och bli till ett nytt ord. Alltid med ett hånskratt som fått till och med Amber att frysa. Han hade sagt…

”Med eller utan namn, här kommer hoooon..!”

Och världshaven faller på plats med det fruktansvärda ljudet av salt som pressas mot jord. All luft som finns under havet stiger snabbt mot himlen. Ekbordet flyter igen och bergen glömmer bort att de lever. Sötvattnet, mina tårar, mina ord, fyller världen och ger himlen åter sin färg. Det är så förbannat vackert att jag nästan gråter, men hindrar mig, för jag inser att kunskapen skulle förgöra Den fjärde, vår dotter som i denna stund föds till att bli…

 

   din avbild

 

”.. Människa. Den fjärdes namn är människa”

 

… människa. Mitt namn är Människa.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *