Månskugga – 1

30 april 2005

Springande närmar sig Radon snabbt skogens ljusare delar, han skulle rymma på natten egentligen, det skulle vara så mycket skonsammare för hans egen skull och hans egna ögon. Tyvärr blev det inte så.
Morgonens första ljus letade sig igenom trädkronornas täta lövverk innan vaktavbytet, då tiden för frihet kom.
Enda sedan tidig morgon hade Radon sprungit genom den mörka skog han sedan sin födsel kallat för hem, flugit mellan grenar uppe i träden för att komma förbi floder och ställen där marken inte var att trampa på, där fällor sedan urminnes tider satts upp för att hindra inkräktare att ta sig djupare in i skogen.
Då var han framme, efter att ha sprungit oavbrutet i minst tre timmar kan han ana skogens slut, en öppning där träd och skugga inte härskar dygnet runt.
Alven slår sig ner med ryggen lutad mot ett träd vänd mot öppningen, en hårslinga letar sig fram i ansiktet och Radon för bort den med en van hand, en sekund senare är slingan tillbaka mitt framför det vänstra ögat och med en irriterad rörelse för han bort håret åter en gång.
När den lilla hårslingan för tredje gången letar sig fram mot ansiktet tar Radon tag om det hårband han bundit bak sitt lite mer än axellånga mörkbruna hår med, han drar rakt uppåt och den enkla knut som använts glider lätt upp, efter att ha skakat lite på huvudet för att verkligen lösgöra håret vänder han åter blicken mot öppningen.
Han stirrar tomt ut i ljuset med bara en fråga i huvudet ”Vart ska jag ta vägen? Tillbaka? Nej, inte tillbaka, Inte dit igen.. Men vart då..? Till dvärgarna? Nej, knappast.. Ingen dvärg med hedern i behåll skulle husera en av min sort.. Människorna? Nej, för människorna är jag bara en sagofigur, de skulle nog bara ställa till med problem, både för mig och sig själva.. Suck..”
Alven har börjat glida ner och rättar till sin sittställning medan han funderar vidare
”Undrar om någon märkt att jag försvunnit..”
Även om någon märkt så har Radon gott om tid, man mobiliserar inte ett kompani så snabbt att de redan skulle hinna genomsöka skogen, han har i alla fall en timme till på sig, minst.
Tiden går fort när man funderar över sitt fortsatta liv, Radon blinkar till och finner att solen inte står på lika starkt längre, det är eftermiddag redan.
”Eleus, din sluge rackare..” Säger han tyst med ett leende på läpparna ”Du skulle hålla dem borta så länge du kunde.. Haha, du är bättre än vad du skryter om”
Eleus, Radons enda vän och livskamrat, en lismare av världsklass skulle hålla vakter och sökare hemma så länge han kunde, allt för att köpa tid åt sin vän, tydligen lyckades han.
”Ingen tid för det nu” Radon reser sig upp och börjar gå mot öppningen, allt eftersom han kommer närmare så får han kisa mer och mer för att inte solljuset ska bränna hans ögon, det sista som händer innan Radon sätter sin fot utanför skogens gränser för första gången i sitt liv är att huvan på den svarta mantel han bär fälls över huvudet och beslöjar den bleka hud som så lätt skulle bränna sig i solens sken.
Det var varmt ute i solen, mycket varmare än i skuggan, de svarta kläder Radon valt ut gjorde inte saken bättre heller. Det var svårt att se, solen reflekterades mot sanden på marken och bländade när Radon, som en ren reflex vände ner blicken.
Det var en enformig resa, utan vatten och utan vila vandrade alven i den mer och mer bländande kvällssolen, till slut vandrade han i blindo. Solen stack i ögonen och vägen kändes oändlig när marken försvann under fötterna och får alven att falla framåt, av ren utmattning tar Radon inte i med händerna för att hålla sig sittande utan lägger sig på mage i den klibbiga lera han landat i. Sedan svartnar allt.
När alven vaknar är han inte längre ute i den envist skinande solen utan inomhus, i ett svalt och mörklagt rum, liggande i en mycket bekväm halmstoppad säng med ett varmt täcke över sig och en kudde under huvudet.
Radon ser sig om i rummet, det är inte stort, inte mycket större än att sängen går in, och lite andra saker, ett litet bord och ett par stolar, på en av dessa ligger hans kläder, snyggt ihopvikta och spridande en doft av tvål, tydligen har de tvättats. Bågen och kogret med pilar står lutade mot väggen bredvid bordet ovanpå vilket hans ”halvmåne” ligger.
Alven sätter sig upp i sängen och kastar en blick mot dörren, inte stängd, inte öppen, bara igenputtad så man ska kunna höra vad som händer på andra sidan.
Radon rör sig ljudlöst över golvet fram till stolen där hans kläder ligger och börjar snabbt klä på sig, han hinner knappt få på sig sina hosor när han bakom sig hör dörren sakta glida upp och ge ifrån sig ett lätt knarrande ljud. Med en hand på Bat’Lethen vänder sig Radon om för att se vem som öppnat dörren och får till sin förvåning se en liten flicka, högst 7 år gammal titta in i mörkret, en flicka av människosläkt, mycket vacker, blont, lockigt hår, blå ögon och ett sött leende. Alven för ett finger till sin mun och hyschar tyst åt barnet, han vill inte att någon mer ska komma, en kvinnoröst hörs komma utifrån det andra rummet.
”Erusa, kom hit, du får inte störa..” flickebarnet försvinner snabbt och drar igen dörren efter sig så den återgår till sitt ursprungliga läge halvt igenputtad.
”Han är vaken mamma, jag såg honom uppe” Hörs en glad flickröst på andra sidan dörren, Radon suckar tungt och drar snabbt sin väst på sig, lämnande den vältränade bringan och magen bar, och öppnar dörren.
Han ställer sig lutat mot dörrkarmen med armarna i kors och tittar ut i det nya rummet.
Det ser ut att vara någon sorts umgängesrum, en bänk, ett bord av lite större modell, ett par enkla trädpallar och en eldstad som värmer upp om kvällen. I andra änden av rummet står en kvinna, ser ut att vara i 30-års åldern, praktiskt klädd i slitstarka kläder, bakom henne står den lilla flickan och kikar fram, nyfiken som barn är.
”Vilka är ni och vad gör jag här?” Frågan ställs med en något kall röst och en granskande blick.
”Jag är Lucinda..” Hon vänder blicken mot flickan ”Min dotter Erusa. Vi hittade dig avsvimmad ute vid åkern, så vi tog dig hit” Svarar kvinnan med en typisk moderlig röst, varm och len som honung. ”Du har sovit länge, hela natten och det är snart middagsdags” Kvinnan tittar lite nervöst mot alven, avvaktande.
Radon ställer sig ordentligt och släpper ner armarna på sidorna ”Mitt namn är Radon Månskugga, jag är en av moriquendi” en lätt bugning avslutar presentationen och han betraktar nu kvinnan igen. ”Vem bar hit mig?”
”Ursäkta?” Lucinda blev smått överraskad av frågan.
”Ni tvättade mina kläder, era händer är bleka av vattnet och tvåldoften kan även en av er sort känna härifrån. Men ni kan omöjligtvis ha burit mig hit, knappt skulle ni kunna släpa mig i manteln, därför undrar jag; vem var det som bar hit mig?” En förstelnande tystnad följer frågan, en ett fåtal sekunder som verkar vara i en evighet står de två där och betraktar varandra då den lilla flickan vid namn Erusa öppnar sig mun ”Pappa bar dig” Hon säger det så tyst på orden knappt lämnar hennes mun, men det räcker mer än väl för någon av Radons sort.
”Erusa, spring och hämta pappa, seså, spring” motar Lucinda på den lilla flickan som försvinner ut genom en dörr, hennes lätta steg kan Radon följa en bra bit bort, men de känns mindre viktiga för tillfället.
”Ni måste vara hungrig.. Det finns lite mat i köket” säger Lucinda och går mot Radon för att komma till ytterligare en dörr på andra sidan om honom som leder in i vad som liknar ett relativt välutrustat kök. ”Om ni inte vill vänta till middagen..?”
De står nu på knappt en armlängds avstånd från varandra. ”Du är inte rädd för mig?” Konstaterar Radon mer än frågar.
”Nej.. Jag har sett vad ni kan göra, hade ni velat skada mig eller någon annan så hade ni redan gjort det” Lucindas blick vänds ner när hon talar ”därför vet jag att jag inte behöver vara rädd” hennes blick höjs och hon ser nu in i Radons röda ögon med sina egna bruna.
”Jag kan vänta till middagen” säger Radon efter ett par sekunders tystnad och vänder åter in i det lilla rummet där hans ägodelar ligger. Han sätter sig på sängen och stirrar in i mörkret.
En minut efter att Radon satt sig ner hör han steg i närheten av huset, den lilla flickans och ett par andra fötter, troligen hennes far som hon sprungit för att hämta.
Radon koncentrerar sig på de större paren fötter, försöker höra om mannen har ett svärd som gnider mot byxorna eller en dolk av något slag, men inget, inte ens ett koger med pilar som skumpar i takt med de kraftiga stegen. Troligen är mannen ingen slagskämpe.
Stegen hörs marschera in över trägolvet och en grov röst frågar ”Var är han?” en sekund senare öppnas dörren och en relativt storväxt man står i öppningen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *