Månskugga – 13

2 februari 2006

”Se på dig själv Radon” Publiken tycks tystna runt ringen och den välbekanta rösten ekar över publikens vilda, men tysta vrål.
”Radon, se på dig själv!” Radon ser sig om och finner sig ensam i en stor glänta mitt i en tät skog.
”Jag har inte tid för dig nu” Radons armar hänger utmed hans sidor, det stora svärdet har, liksom publiken och Evur, försvunnit.
”Inte tid!?” Rösten kommer bakifrån och den låter inte glad, trots det vänder sig Radon lugnt om.
”Jag har en strid att vinna” Förklarar han med ett lugn man mycket sällan finner i mörkeralvernas släkte.
”Du har alltid en strid att vinna Radon” En välbekant skepnad börjar ta form framför alven.
”Hela ditt liv är en strid Radon, på liv och död, inte sant?”
”Det har du sett till, med mycket omsorg” Svarar Radon och spänner blicken i ett par ögon lika röda som hans egna.
”Är det inte underligt Radon?” Frågar Mörkeralven framför Radon, med samma ekande röst som hörts från början.
”Vad är underligt?” Inte för att Radon är intresserad, men något driver honom ändå till att fråga, det är som att vara i en dröm, är han redan död?
”Livet” mörkeralvens röst ekar över gläntan på ett närmast magiskt vis ”Man tar, ger, samlar, slösar och bygger.. Allt för att få det bättre i sitt liv, eller göra det bättre för andra” alven tar ett par steg fram och tillbaka framför Radon medan han talar, högt, men ändå för sig själv.
”Du ger aldrig något tillbaka Radon, du har aldrig gett någonting tillbaka, inte till mig, inte till dina vänner, inte till någon”
Alven stannar upp och ger Radon en anklagande och nervärderande blick.
”Jag försöker ge tillbaka till Eleus nu, därför måste jag tillbaka nu” Försöker Radon förklara.
”Nu är det för sent, det är för sent Radon” Den andra alvens röst låter både ledsam och arg.
”Du tänker inte i förväg Radon, om du agerat snabbare så hade kanske Eleus varit med dig nu, du hade inte behövt hämnas, du hade inte behövt skicka honom till den sista vilan.. Du hade inte behövt gå till Fira och förklara för henne att hennes älskade är död på grund av att du inte kunde rädda honom i tid” En tår rinner ner för Radons kind och han faller ner på knä.
”Du skulle inte behöva rymma, och se dig om vid varje vägskäl, du hade kunnat leva vidare i fred, tillsammans med dina vänner”
Rösten låter med ens faderlig, som om han förklarar för ett barn vad denne gjort för fel.
”Jag skulle inte kunna leva där” Radons ögon är fyllda av tårar ”De är galna” Ropar han.
”De är inte galna, du är” Svarar alven med nöjd min.
”Nej, jag är den enda därifrån som kunnat tänka klart, jag fick nästan med mig Eleus men han vägrade släppa taget” Radon kör ner sin knutna högernäve i marken i ett försök att tygla sin sorg och ilska.
”Att ge sitt liv för att döda allt som lever, det kan jag inte tro på, jag vägrade tro att värden är så full av ondska att vi måste utrota allt liv, och se, jag hade rätt” Radon reser sig upp och slickar av blodet från sin uppslagna knoge.
”Mitt blod ger mig styrkan att övervinna ondskan i världen, därför kan jag hålla mig ifrån min egen sort så länge jag önskar”
Alven framför Radon ser först förvånad ut men blir sedan allvarlig.
”Du lovade Eleus att återvända hem Radon, du lovade din vän vid hans sista andetag, du kan inte svika det löftet”
”Eleus och mitt hem är inte samma plats gamling” Svarar Radon och kastar sig mot sin broder, som ett vilddjur klöser han sig igenom kroppen och landar på hårdtrampat grus.
Radon hör publikens vrål och känner hur greppet om det enorma tvåhandssvärdet hårdnar, nu är han redo att hämnas sin vän.
”Imponerande trick, får jag döda dig nu?” Inte ens en sekund tycks ha gått under tiden som Radon var borta från verkligheten, Evur står fortfarande framför honom och de har båda ett stort svärd i händerna.
”Du gör klokast i att inte underskatta mig, du kommer inte att lämna den här platsen levande”
Svarar Radon och höjer svärdet redo för attack.
”Av med manteln först, jag vill inte ha alvblod över hela min nya mantel”
Evur är lika självsäker som alltid, inte förgäves heller, bland ropen och visslingarna från publiken kan Radon höra hur det talas om Evur, drakdräparen, han som räddade landet från säker undergång och som ännu bär rustningen han gjorde av drakens fjäll.
En lätt motvind blåser upp och drar i Radons huva, han lutar huvudet lätt bakåt och låter vinden dra huvan bakåt.
Med en invand rörelse för Radon ena handen till sitt bröst, lossar på spännet som håller manteln uppe, drar av manteln och virar ihop den runt sin arm, därefter kastar han ut den i publikhavet.
När han sätter tillbaka vänsterhanden på svärdet känner han blodet från de uppslagna knogarna som runnit ner över svärdshjaltet.
Motvinden leker med Radons långa, utsläppta hår och tillsammans med Radons mördande blick ser han ut som ett lejon, redo att anfalla.
”Mí na otornó cúilë, firúva!” Ropar Radon och kastar sig emot Evur med svärdet efter som om det var för tungt att hålla upp i farten.
”Mí na i otorno cuilë, firuva..? Vid min broders liv, dö..? Intressant ung man” Säger Kapten Neldar som om han försöker bromsa sig själv, där han sitter på taket, för varje sekund lite längre ut för att se så bra som möjligt.
Evur svingar sitt svärd från sidan och siktar på att klyva Radon i två delar, detta hugg duckar Radon under som ingenting och hugger underifrån mot Evurs svärdsarm, inte helt oväntat bryts svärdsklingan av mot drakfjällsrustningen.
Klingan flyger iväg och sätter sig bara en meter under Kapten Neldar, rakt in i en av husets balkar.
”Hm, han är stark” Muttrar Neldar och studerar klingan en sekund för att sedan återgå till duellen, där Radon just skaffat sig lite avstånd från sin motståndare.
”Ha, dåre, min drakfjällsrustning är oförstörbar” Konstaterar Evur lika självsäkert som alltid.
”Dö!” Ropar han och slår svärdet till skärvor mot Radons rustning.
”Rihta” Säger Radon med Evurs ansikte bara någon centimeter ifrån sitt eget.
Alven hoppar upp och ställer sig på Evurs axlar, klämmer Evurs huvud mellan sina fötter och gör ett mindre hopp samtidigt som han roterar ett halvt varv i luften, fortfarande med Evurs huvud mellan fötterna.
Evurs kropp faller och Radon kliver graciöst av liket när det tar mark, runt honom hörs inga jubel, inga skrik, inte ens fågelkvitter eller barnalek hörs, alla har tystnat.
”Ro káre se!, Haha, han gjorde det!”
Ropet bryter tystnaden som en blixt bryter nattens mörker, ett hundratal blickar, från mark och hustak vänds mot alven som av lycka dansar runt på hustaket.
Några piruetter och höga hopp senare märker han allas blickar och lugnar ner sig.
Ett par sekunder försöker han dölja allt han nyss gjort genom att lugnt sätta sig ner igen, men då blickarna inte vänds ifrån honom tar han till flykten istället.
Alla ser nu mot det ställe i ringen där de väntar sig se Radon, men han är borta.
Den gamle man som fångat Radons mantel finner även den borta och ett silvermynt i sin hand istället.
Hon kommer fram till Sergeanteken och finner, som väntat, fyra man på vakt runt Eleus livlösa kropp.
”Förbered ett bål, nationen har förlorat en stor skatt, se till att alla fanor byts ut i svart”
Soldaten framför henne gör honnör och springer i rask takt iväg mot palatset.
”Han är vacker, ynglingen, mycket vacker” Hon vänder helt om, drar upp huvan över sitt huvud och går därifrån med långsamma steg, hon rundar ett hörn och stöter axeln i en mycket lång man på väg åt motsatt håll.
Hon behöver inte ens se upp för att veta att det är Radon av Månskuggornas klan som stött ihop med henne.
Hon tar ut sin ena hand utanför manteln och känner på stället där hans arm rörde hennes axel, hon smeker sakta axelstycket samtidigt som hon blundar och drar in ett djupt andetag genom näsan.
”Tänk bara..”
Hon andas ut och öppnar ögonen igen.
”Bara tänk..”
Radon kommer fram till Sergeanteken och ser tre man på vakt, han bryr sig inte om att hälsa, visa vem han är eller ens se på dem.
”Tyvärr” Börjar en av soldaterna när han är framme ”Vi kan inte låta dig föra kroppen härifrån”
Radon höjer blicken och ger soldaten en likadan blick som Ardenn mottagit för inte så länge sen.
”Ett bål har beordrats och hela nationen sörjer för er vän” Klämmer soldaten fram efter att ha utstått Radons blick i två sekunder.
”Ett bål?” Radons röst dryper fortfarande av ilska ”Vem har beordrat ett bål?”
”Kapten Neldar beordrade bålet, det har redan börjat samlas ved” Svarar soldaten och ser med lättnad hur Radons blick vänds bort.
”Kapten Neldar.. Honom vill jag möta” Radon har lugnat ner sig en aning, men man kan ännu inte utröna om han vill träffa Neldar för att döda honom eller för att tacka honom.
”Det kommer ni få, han kommer medverka vid bålet ikväll, och innan dess..”
Soldaten plockar fram en papperslapp ur en läderväska som hänger vid hans midja och räcker över den till Radon med en darrande hand.
”Ni är kallad till palatset innan bålet, konungen själv vill träffa er”
Radon rycker till sig pappret och synar det snabbt.
”Hälsa den där Neldar att jag kommer dit”
Sedan vänder han helt om och lämnar platsen.
Radon beger sig tillbaka till Guldäpplet, han går raka vägen upp till rummet han skulle dela med Eleus, förbi de druckna gästerna som jublar vid åsynen av honom.
Han går in på rummet i rask takt och smäller igen dörren bakom sig så hela huset mullrar, Lucinda kommer strax springande och öppnar dörren igen.
”Har det hänt något?” Frågar hon något försynt och ser på Radon som sitter på sängen med ansiktet i händerna.
”Han är död, de är båda döda” Svarar han bara tillräckligt tyst för att Lucinda ska kunna höra vad han säger.
”Döda? Hur?” Lucindas underläpp börjar darra medan hon går in i rummet och stänger dörren efter sig.
”En duelltävling, han dödade Eleus, jag hämnades.. Så skönt att vara av med honom” Förklarar Radon och lutar sig bakåt.
”Skönt att vara av med honom?” Lucinda är verkligen förvånad ”Han var ju din vän” Fortsätter hon.
”Det är inte Eleus jag menar” Säger Radon och ser på Lucinda med blodtörstig blick.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *