Månskugga – 14

5 mars 2006

”Inte Eleus?” Lucinda blir för första gången verkligt rädd för Radon.
Hon var inte rädd när hon fann honom med ansiktet i en lerpöl vid utkanten av deras lilla åker, hon var heller inte rädd dagen efter när han vaknade, inte på samma sätt.
”Vem då..?” Hon klarar knappt av att forma hans namn ”Heruce..?”
Radon börjar le igen, inte ett blodtörstigt leende utan ett roat sådant, att Lucinda ens skulle få för sig något sådant, men så långt hinner han inte förrän ett par välbekanta, tunga steg hörs genom korridoren.
Dörren till det rum som nu Radon bor ensam i öppnas hastigt och Heruces något dumma ansikte tittar in och frågar, utan att se sig om ”Radon?”
Lucinda, som förberett sig på det värsta med tanke på Radons ord, ger ifrån sig ett gallskrik och försöker gömma sig under täcket till sängen hon sitter i.
De båda männen ser på Lucinda, båda lika förvånade över hennes reaktion och båda delande samma oförstående blick.
Heruce lyfter undan täcket och tar bort Lucindas händer från hennes ansikte, han ser oroligt på henne och hon besvarar hans blickar med ett skräckslaget ansikte.
Lucindas höjer sin högra hand för att ta på Heruces ansikte och suckar lättat av hennes hand inte går rakt igenom det nu lika lättade ansiktet.
Hon slänger armarna om sin makes hals och kysser honom hastigt innan hon börjar prata så snabbt att heruce inte kan få något sammanhang i vad hon säger.
”Lugn, lugn” Säger han långsamt och stryker med ena handen över Lucindas rygg, precis som väntat lugnar Lucinda ner sig och tar ett par djupa andetag innan hon försöker igen.
”Jag trodde du var död” säger hon och ser in i sin makes ögon.
”Död?” Svarar Heruce och ser oförstående ut ”Hur?”
”Radon sa att du dödat Eleus, och att han sedan hämnats, jag var så rädd” Tårarna letar sig fram nu när chocken lagt sig och Lucinda gräver ner sitt ansikte i Heruce breda axel.
Radon börjar skratta, han skrattar högt och han skrattar länge, ett sådant dråpligt missförstånd.
”Lucinda” klämmer Radon fram efter en minut ”Jag sa aldrig att Heruce dödat Eleus”
Sedan mörknar Radons blick ”Det var Evur Cerant, drakdräparen”
”Radon..?” Frågar Lucinda försiktigt för att locka till sig den unge alvens uppmärksamhet ”Har du dödat Evur?”
Frågans svar är helt otänkbar, Evur har ensam dödat en drake av gigantiska proportioner genom att först låta sig sväljas hel och sedan hugga sig ut.
Radon svarar inte på Lucindas fråga, han reser sig bara upp, tar sin halvmåne och går till dörren, med samma kalla, stela ansiktsuttryck som innan striden mot drakdräparen.
”Jag är väntad vid palatset” Är det sista han säger innan han försvinner ut ur rummet och bort från Guldäpplet i rask takt.
Radon styr stegen säkert mot palatset, en vandring som tar kanske 20 minuter, vakterna tycks känna igen honom och särar direkt på sina hillebarder för att släppa förbi mörkeralven.
Väl genom porten ställer sig en man ur militären sig framför Radon, men utan att direkt hindra honom från att passera.
”Mitt namn är Ardenn, jag är Löjtnant och din guide till tronsalen” Pressenterar sig människan och tvingar sig själv att se Radon i ögonen
”Vi möttes tidigare” Svarar Radon och tecknar åt Ardenn att visa vägen.
”Så du minns mig, charmigt” Löjtnant Ardenn vänder sig om och går mot själva palatsbyggnaden, Radon följer ett par steg efter honom med blicken fäst i Ardenns nacke.
Efter ett par minuter kommer de båda fram till en större port, en tjänare underrättas om att mörkeralven är kommen.
Tjänaren försvinner in i tronsalen och det dröjer ytterligare ett par minuter innan Radon tappar tålamodet.
Radon går fram till de dubbla dörrar som leder in till salen, han lägger en hand på varje dörr och knuffar utan större ansträngning upp dem.
En lång, röd matta leder Radon och hans bihang Ardenn fram till den upphöjda tron där rikets konung sitter och väntar på den extra livvakten som beordrats in.
Ardenn småspringer bakom Radon som går rakryggad och stolt med långa steg längst mattan, när alven väl stannat vid mattans ände är Ardenn kvick och ställer sig bredvid Radon innan han bugar sig djupt för sin härskare.
Konungen, en man vid sina 40 som redan börjat samla gråa hårstrån som ger en charmig kontrast till det mörkblonda hår som annars pryder den kungliga hjässan, ser på de två männen som äntrat salen, och hans blick fastnar på Radon, som ännu inte böjt sina knän.
”Vägrar du buga dig inför din kung?” Säger Konungen med viktig röst och ser ner på Radon med självsäker blick, inuti skakar han av rädsla.
”Jag bugar mig bara inför de som förtjänat det” Svarar Radon och ser kungen rakt i ögonen.
Den lilla livvakt på sex man som alltid finns posterad i rummet släpper lite på sina spjut, inte för att någon av männen skulle anfalla, men i hopp om att Radon ska avskräckas.
”Du utmanar hela Arenya?” Frågar Konungen med samma viktiga röst medan han höjer ansiktet en aning och skjuter fram sin renrakade haka.
Arenya, det ordet hade Radon hört förr, Heruce hade sagt det, det är vad människorna kallar landet mellan den blå oceanen i väst och de höga bergen i öst, ett imponerande rike.
”Er störste kämpe var inte mer utmaning än ett barn” Svarar Radon och sträcker på sig.
Livvakterna riktar nu sina spjut mot Radon, men de håller sig på sin post, de två som står bredvid tronen skulle nog önska att de stått posterade vid ingången, längre ifrån mörkeralven.
Konungen är tystad och han tänker frenetiskt igenom olika sätt som mötet med mörkeralven kan sluta på.
”Jag har en fråga” Säger Radon efter att ha stått tyst ett par sekunder ”Jag skulle vilja träffa er kapten Neldar, han är skyldig mig en sak”
Konungen ser förvånat på Radon, han hade väntat sig ett slagsmål vid det här laget, som hans barnflicka sagt i sagorna.
”Vad gäller saken?” Vågar sig konungen på att fråga.
”Jag måste tala med honom, antingen ger du ordern och hämtar hit honom, eller så måste jag gå och leta” Svarar Radon och ställer sig som om han ska gå om en sekund.
Att låta Radon gå och leta efter Neldar själv är inget som ligger i konungens intresse, det, om något måste stämma överrens med sagorna, halva hans manskap kan möta döden, men det är antingen dem eller Kapten Neldar.
Konungen suckar ”Nåväl, jag ska hämta hit honom”
Kungens högra hand höjs och han knäpper med fingrarna en gång, den tjänare som skickats in av Ardenn kommer springande från ett ställe bakom tronen, han böjer sig mot sin konung och får ett meddelande viskat i sitt öra, sedan springer han iväg.
”Det kan ta ett tag innan Kapten Neldar kommer hit” Konungen reser på sig och går ner längst ett par trappsten som leder upp till själva tronen ”Kanske vill ni sitta ner”
I ena sidan av rummet står ett långbord uppställt, med plats för tjugo man och kungaparet på kortsidorna.
Konungen går mot bordet och slår sig ner på ena kortsidan, Radon följer efter och Ardenn utgår med en simpel handgest från sin konung.
”Mitt namn är Fedin Ampare, konung över Arenya och vissa delar av Gotost, ni är Radon av klanen Månskugga, så mycket vet jag, men vad för er hit till Calima?” Frågar kungen och försöker komma på god fot med Radon.
”Mitt ärende skulle vara att vittna för min vän, Kapten Heruce Devai, då han anfallits av en mindre trupp ryttare i svarta rustningar” Svarar Radon och försöker hålla samtalet sakligt.
”Svarta rustningar, svart som din?” Frågar Ampare och ser på Radons tunna, men effektiva svarta rustning.
”Nej, vanliga järnrustningar, svartmålade, samtliga män med en tatuering av en liten blodröd dolk på ena kinden” Radon lutar sig fram mot Konung Ampare som ryckt till vid informationen om tatueringen.
”Ni känner igen det, inte sant?” Frågar Radon.
”Inte personligen, men er vän Neldar vet” Svarar Fedin med en hand på sin kind.
”Vad vet han?” Radon är fast besluten om att dra ur kung Ampare allt han vet.
”Han har jagat ett gille av laglösa ett tag nu, en relativt liten uppgift, men ändå något som måste göras” Svarar Fedin och för handen från sin kind till sin mun.
Radon reser sig upp och går fram och tillbaka längst bordet medan han tänker på sitt nästa drag.
”Det är ingen liten uppgift ni satt på Neldar..” Mumlar han fram efter ett litet tag till Fedins förvåning ”:.De sände sju man för att eliminera Kapten Devai, om jag själv inte varit närvarande tror jag nog att de hade lyckats..” Radon stannar och ser på konung Fedin Ampare.
”Ni borde sända bud till alla era hemförlovade officerare, de kan ha råkat ut för samma sak eller borde göra sig redo för det” Säger Radon med hög och klar röst.
Konung Ampare sitter som lamslagen en minut innan även han reser sig upp och kallar till sig en ny tjänare på samma sätt som förr, denne beordras att göra i ordning skivrummet och se till att brevduvor finns färdiga.
Tjänaren pilar iväg och tar med sig några av sina kollegor som väntat utanför dörren på att bli kallade.
Konung Ampare går fram till Radon och sträcker fram en skakande hand till honom.
”Jag försvinner nu, Kapten Neldar borde vara här vilken sekund som helst”
Radon ser på konungens hans och sträcker fram sin egen.
”Ni verkar vara en konung för folket, så jag ska hjälpa er så mycket jag kan.. Ett löfte”
De slår ihop sina händer i ett starkt handslag och håller kvar sina händer medan de ser varandra i ögonen en sista gång.
Konung Ampare är inte längre den uppflugna snobben som Radon först såg när han gick in i tronsalen.
Och Radon är inte längre den blodtörstige vilde som Ampare fruktat i början av deras möte.
De släpper taget om varandras händer och kung Ampare lämnar rummet med bestämda steg.
Radon är ensam i den stora salen, han plockar upp en bägare från bordet och fyller den med vatten från en bägare som även den står på bordet.
Radon tömmer snabbt bägaren och fyller upp den igen, för första gången sedan Eleus död tänker han på sig själv, och han är uttorkad.
Lagom till att Radon tömmer sin tredje bägare med vatten hör han hur fötter rör sig mot väggarna för att ge plats åt någon som kommer, någon som kan gå utan att ge ljud ifrån sig.
”Måste vara Neldar” Tänker Radon och ställer ner den tomma bägaren med en smäll som ekar i den stora salen.
I sitt huvud svär Radon åt sig själv innan han snabbt beger sig till porten, för att överraska Kapten Neldar.
Neldar stegar in i tronsalen med värdiga steg med blicken fäst mot tronen där han väntar sig finna sin konung, men tronen är tom.
Neldar ser sig om och får syn på en svartklädd gestalt som lutar sig mot väggen precis bredvid portens vänstra sida.
”Jag har väntat på dig Neldar” Väser Radon fram och går ut ur skuggan.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *