Månskugga – 16

19 maj 2006

Radon höjde facklan över huvudet för att få så mycket ljus som möjligt över Eleus innan han utan att ens röra en min kastar facklan på de förpreparerade stockarna.
Stockarna fattar direkt eld och lågorna slickar Eleus kropp, en inte helt oäven doft sprider sig från bålet, vissa av kvinnorna och barnen håller för näsan medan männen bara snor ihop munnen och uthärdar.
”Att slösa ord på de döda tjänar ingenting till…” Mumlar Radon mer för sig själv än som förklaring till sin tystnad, Eleus nya kläder kastas upp på bålet och förvandlas snabbt till aska.
Neldar står med velande blick, han försöker hålla koll på både Eleus kropp och Radon samtidigt.
En snyftning hörs från Radons håll och Neldars blick struntar i Eleus.
”Jag älskade honom..” Säger Radon med ostabil röst och avslutar ned att torka bort en tår som ännu inte lämnat ögat.
Ingen säger något, varken Neldar eller Heruce vågar göra något och kung Ampare står lamslagen.
Bakom männen står Lucinda med Erusa i ena handen, de båda kan också höra Radons snyftning, men Lucinda gråter själv för mycket för att kunna hjälpa.
Erusa släpper sin mors hand och går fram till Radon, på något sätt tycks hon kunna hålla sig ifrån att gråta.
Radon lägger inte märke till Erusa förrän hon lägger sin ena arm om alvens lår, då ser han på henne med tårfyllda ögon en sekund innan han sätter sig på huk framför den lilla flickan.
”Varför gråter du?” Frågar hon med en oskuld som bara ett barn kan ha
”För att Eleus är borta.. Därför gråter jag”
Erusa sträcker fram sin hand och torkar klumpigt bort en tår som börjat falla nerför Radons kind.
”Varför gråter inte du?” Undrar Radon och torkar av sitt ansikte med ett finger.
”För att Eleus finns kvar” Erusa Får ett allvarligt, moget ansiktsuttryck och lägger sedan sina armar om Radons hals och kysser honom på kinden.
Radom lägger sina armar om Erusa och lyfter upp henne i sin famn medan hon trycker alven till sig så hårt hon orkar.
”Jag älskar dig” Viskar hon i hans öra innan även hennes tårar börjar rinna.
Bålet brinner länge och morgonen efter syns fortfarande glöd bland askan på marken, Radon har, sin vana trogen, spenderat natten utanför sitt rum, den här gången tillsammans med Neldar på taket till ett av de högsta husen i staden.
”Vart kommer han nu?” Frågar Neldar efter att ha suttit tyst bredvid Radon i flera timmar.
”Caulau” Svarar Radon utan att slita blicken från en av de glödande kolbitar som ännu ligger kvar.
”Är det en person eller en plats?”
”Jag trodde du hade studerat våra seder..” Radon sliter nu blicken från glöden och ser på Neldar.
”Det är svårare än man tror” Svarar alven och försöker sig på att le.
Radon suckar och kan inte låta bli att le lite han också.
”En person, vår gudinna, hon har hand om alla döda, och ger dem det de behöver för att de ska kunna återfödas” Förklarar Radon med låg röst.
”Och de levande då?”
”Hennes make, Shatul, han ger de levande styrka till att skicka andra till Caulau” Radon avslutar med att ta ett djupt andetag.
”Det ljusnar snart” påpekar mörkeralven och lägger sig ner på taket.
”Jo..” Instämmer Neldar och plockar fram en vackert snidad pipa ur ett lönnfack i manteln.
Alven drar fram en tändsticka och tänder den, strax ryker det både ur pipan och alvens mun.
”Varför håller du på med det där?” Frågar Radon som lagt sig med händerna under huvudet.
”Det här?” Neldar visar upp sin pipa lite.
”Ja.. Det är ju inte bra för något”
”Tvärtom..” Neldar blåser ut ett mindre moln av rök över torget och ser sedan på Radon ”..Det är en av de få saker som verkligen kan få mig att slappna av.. Och så tänker jag bättre med en välstoppad pipa i munnen”
”Löjligt..” Suckar Radon.
”Hörredu!” Börjar Neldar, men slutar snart när han ser Radons nöjda leende.
”Jag bara skojade, rök du tills du kräks, men sikta på någon annan när du gör det”
”Passa dig så jag inte beslutar mig för att sikta på dig om det händer”
De ser på varandra med fullt allvarliga ansikten, efter ett par sekunder börjar ett leende tränga sig fram över Neldars läppar och strax därefter börjar de båda skratta.
När skrattat försvunnit blir de båda tysta en minut.
”Neldar..?”
”Hm?”
”Igår sa du att du behövde min hjälp för något..”
”Mm” Svarar Neldar och suger lite rök ur pipan.
”Och du skulle behöva Ampares godkännande för det..”
”Mm..” Neldar blåser ut ett par rökringar.
”Är det därför han agerade så kvickt igår? Med Eleus bål och allt det där..”
Neldar håller Pipan en bit ifrån munnen och har den kvar där.
”Du fattar kvickt, men det var jag som gav ordern om bålet igår, inte Ampare”
”Ett bål mitt i kungliga huvudstaden, utan att kungen haft med det att göra..?”
Neldar suckar ”Ja, jag kan väl lika väl berätta..” Han drar in så mycket rök han klarar av och vänder sig mot Radon.
”Vi har vissa problem här, av samma sort som du själv upplevt till viss del..” Säger alven med en något ihålig röst på grund av röken han andas ut samtidigt som han talar.
”..Om jag har förstått allt rätt så stötte ni på ett par av de svarta ryttarna..”
”Det stämmer” Nickar Radon.
”De ingår i ett större gille fyllt till brädden med det värsta avskum som vårt rike kan hushålla med..”
”De osynliga” Sticker Radon in.
”Exakt, och de heter så av en anledning” Neldar fyller lungorna med rök igen.
”Deras ledare.. Naztôr Skuggklinga..”
”En mörkeralv?”
”..Och hans bror, Tocr’an, har förmågan att vandra i skugglandet, hala jäklar”
Neldar blåser ut den sista röken han har kvar i sig och tar ett par djupa andetag för att få rätt på lungorna igen.
”Två mörkeralver?” Undrar Radon förvånat.
”Ja.. De fick tydligen dispens hemifrån att sätta igång sin rörelse utomlands, inte så roligt att bara ha död på sin egen sort, den där Naztôr vill ha död på hela världen, och hans bror kan göra det..”
”Dispens?” Radons ögon blir stora ”Jag har arbetat och slitit för vårt samhälle i fyrahundra år, och de bara vandrar ut som ingenting, nog för att de är adel, men ändå!”
”Hur vet du att de är adel? Det sa jag aldrig något om” Neldar ser förbryllat på sin vän.
”Alla Skuggor är adel.. Ja, inte alla, men de flesta, men alla behandlas och agerar så”
Radon tar ett par djupa andetag och lugnar ner sig.
”Skuggor är adel, härskare över våra länder” Neldar ser förvirrad ut av Radons uttalande, så mörkeralven börjar förklara ”det finns sex stora klaner..”
Radon visar upp sin högra hand med alla fem fingrarna uppe.
”Skuggor..” Lillfingret böjs ner.
”Månar, som jag, vi är väktare, håller gränsen under sträng bevakning” Ringfingret.
”Ormar..” Långfingret ”..De är präster och magiker, riktigt läskiga”
”Drakar” Pekfingret ”Vår militärmakt, stolta krigare och skickliga bågskyttar”
”Natten” Tummen ”Våra spioner och underrättelsetjänst, de kan stå på din fot utan att du märker det”
”Mörkret” Radon sänker handen ”Våra hantverkare och ingenjörer, de kan hitta på saker som får vuxna män att gråta..”
Radon tystnar och ser på Neldar, som ser ut att ha tagit in för mycket information på för lite tid.
”Men.. Om du inte är drake.. Hur kommer det sig att du kunde besegra Evur? Han är hyllad som människornas största krigare” Frågar Neldar med klart förvirrad min.
”Alla mörkeralver kan slåss, alla utbildas till det, men drakarna gör sitt för landet genom att slåss.. Och de är rätt duktiga på det..” Radon blir tyst igen och inväntar nästa fråga som kommer fort.
”Varför låter det som om du anser dig bättre?”
”Jag är bättre, konstigt vore det annars, jag tillhör en grupp om 30, eller ja, 28 är de nu, som kallas in om någon eller något tar sig in, oftast rör det sig om troll och dvärgar som förvirrat sig i bergen som omger vårt land, ibland får vi till och med ta oss an en minotaur eller ett gäng gobliner, de är alltid roliga” Svarar Radon och ler
”Gruppen kallas Morielen, ja, du vet ju själv vad det betyder, en stjärna är ju alltid någon som står ut, och vi är ju det mörka släktet”
Neldar nickar lite instämmande ”logiskt, men du har inte berättat varför du gav dig av hemifrån”
”Det, min vän, är en historia som får vänta till en annan dag” Svarar Radon och reser sig upp.
”Jag tror det är dags att inställa sig hos Ampare, kommer du med som vägvisare?”
Neldar reser på sig och slår tobaken ur pipan innan han flinkt smyger undan den.
”Ja, det är väl lika bra..”
De båda ger sig av mot slottet, precis som dagen innan, på hustaken, tak efter tak, på ett par minuter är de framme vid gränsen där husen slutar och där slottsmuren är nära.
Vakten släpper in de båda alverna och de rör sig i snabb takt in mot slottet, in och igenom de otaliga korridorerna förbi förrådsrum och festsalar fram till tronsalen, där Ampare tvingas sitta flera timmar om dagen.
En tjänare får syn på dem och Radon lägger märke till att det är samma tjänare som sprang ifrån honom dagen innan, en lång, vältränad man med gröna ögon som hade något enormt till röst, stämman ekade igenom tronsalen utan att tjänaren i fråga knappt behövde höja rösten.
”Kapten Neldar och Radon Månskugga” Ropar han ut och Ampare ger en gest åt honom att lämna rummet.
”Så det är ni.. Neldar, har du berättat..?” Börjar Konung Ampare
”Det har jag ers höghet” Svarar Neldar medan han bugar.
”Och ditt svar?” Han ser nu på Radon
”Det skulle vara en ära att tjäna ers höghet” Svarar mörkeralven och bugar sig.
Kung Ampare andas ut och ser lättad ut, som om en hemskt tung vikt lyfts av hans axlar.
”Jag är säker på, att vi med din hjälp kan göra vårt rike säkert igen, om det finns något som ni behöver, tveka inte att fråga” Uppmanar Ampare och ler mot mörkeralven som nyss rätat på sig igen.
”Jag tror att jag och Neldar tar bäst hand om det själv, för många drar gärna till sig uppmärksamhet” Svarar Radon och ler mot sin vän, och nu, sin kollega.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *