Månskugga – 18

20 augusti 2006

De två går mot templet där helarna som läkaren berättat om finns.
Templet är mycket välkänt i staden, det är ju trots allt den stora religiösa samlingsplatsen i staden, och för vissa är religionen hela livet och mer därtill.
Själva templet är inte så stort, tre våningar och ungefär dubbelt så brett som Guldäpplet, helt murat i en vit, nästan självlysande sten.
Morgonsolen tittar upp över stadsmuren och kastar sina första strålar mot staden, templet svarar genom att inte bara kasta tillbaka strålarna, utan genom sin vita färg även förstärka dem.
Radon håller för sina ögon, vid det här laget har han vant sig vid vanligt solljus och kan gå ute om dagarna som han själv önskar, men det helvita, starka ljuset från tempelbyggnaden är för mycket.
Dörren som tillverkats i ljust trä med ett mönster av silver på den, står öppen, välkomnande.
Men Radon tvekar ändå vid öppningen.
”Tro inte att du slipper undan” Säger Neldar, som trots sina smärtor iakttagit Radons allt mer tvekande steg.
”Hur som helst så är du nog ändå för nyfiken för att låta bli att följa med” Fortsätter han och går in i templet.
Det är egentligen inte därför, men Radon låter honom tro det, för enkelhetens skull.
Egentligen är anledningen en helt annan, Radon har aldrig gillat det religiösa, det får folk att göra de mest idiotiska saker.
Folk går i kloster för sina gudar och lever på svältgränsen för sin gud, de går i krig och dödar för sin gud.
Mörkeralverna och sina ljusdyrkande kusiner lever i krig på grund av sin tro.
Visserligen är det inte den enda anledningen till hatet, men religionen drar sitt strå till stacken.
Radon följer med Neldar, ett par steg efter.
Trots att det är tidigt på morgonen är templet i full gång, munkar ber framför ett altare som saknar symboler, träbänkarna torkas av och ett följe av brunklädda män går runt i templet och mässar på ett språk som Radon inte förstår.
Mörkeralven lägger allt han ser på minnet, för att senare fråga Neldar, som just nu inte verkar vara intresserad av Radons teologiska teorier.
Ute på gatan rider två svartklädda figurer snabbt förbi den lysande byggnaden.
”Jag hatar hästar” Muttrar den store.
”Knip käft” Väser den lille, och de två försvinner utom synhåll.
Neldar lyckas fånga en av munkarna som vandrar runt och mässar, han förklarar snabbt sin situation och leds in i ett sidorum, där får han lägga sig på ett bord av sten och vänta på helarna.
Tre kvinnor i slitna kläder kommer in i rummet, alla tre är gråhåriga och ser ut att vara mycket gamla, vilket också deras deformerade ansikten tyder på.
De samlar sig runt stenbordet och sluter sina händer, utan ett ljud börjar de sakta röra sig åt vänster, de går med korta och långsamma steg som får dem att se ut som om de svävar runt bordet, sammankopplade vid händerna.
När de kommer dit, böjer de sig fram, var och en, och nyper Neldar i hans vänstra, skadade arm.
Som väntat gör detta ont och Neldar rycker mer och mer för varje gång de nyper honom, efter de första 20 gångerna önskar han att han lyssnat på läkarens råd och sågat av armen.
Nypandet fortsätter, och fortfarande går helarna långsamt åt vänster under tystnad.
Radon står lutad mot en av väggarna, med blicken farande mellan Neldar, de tre helarna och deras nypande händer, deras teknik är helt olik den som hans eget folk använder.
Efter att helarna dansat runt Neldar i säkert tre timmar stannar de, och den av kvinnorna som står närmast slår sin knutna hand mot alvens skadade arm.
Som en ren reflex lyfter Neldar armen för att blockera slaget, först när detta väl är gjort upptäcker han att smärtan i armen är borta, och att han kan röra på sin arm igen.
Helarna går fram till munken som lett Neldar och Radon in i rummet, och tecknar med sina händer i luften något åt honom, munken nickar och börjar teckna på samma sätt mot helarna.
De står så en litet stund innan de låter sina händer vila, helarna går ut ur rummet och munken går fram till fotändan av stenbordet som Neldar ligger på.
”Hur känner du dig?” Frågar han med en något sluddrig röst.
”Som om jag legat på ett stenbord i tre timmar medan ett gäng huliganer misshandlat mig…” Svarar Neldar och Sätter sig upp ”… Fast det hjälpte ju uppenbarligen”
”Så sant, din arm är nära nog hel, helarna satte ihop bitarna igen, men din arm är fortfarande väldigt bräcklig, använd den bara om du absolut måste” Förevisar munken med sitt högra pekfinger höjt.
Alven nickar och håller med och hoppar ner på golvet, men benen sviker honom och han landar i en hög på golvet.
”Just det, helningen tog slut på nära nog alla dina krafter…” Säger munken och tittar fascinerat på Neldars ställning.
”Du borde ta dig hem för att vila upp dig, tre dagar i sängen borde göra allt bra igen”
Neldar suckar djupt och försöker dra sig upp från golvet med hjälp av stenbordet, utan att lyckas.
Radon böjer sig ner, lägger en hand på Neldars axel, och en mellan hans ben, sedan lyfter han upp den lealöse alven på sina axlar.
”Skicka räkningen till slottet” Säger han kort till munken och går ut ur rummet, med flit stöter han Neldars huvud i dörren.
”Aj!” Ropar Neldar ”Du gjorde så där med vilje, eller hur?” Alven tar sig för sitt ömma huvud.
”Kanske” Svarar Radon glatt ”Kan du bevisa det?”
Precis när de kommer ut ur templet rider två svartklädda gestalter förbi dem, på becksvarta hästar, från den ena hörs ett argt muttrande.
Radon stannar, och ser efter dem.
”Det där var dem, eller hur?”
”Ja”
”Varför stoppar ni dem inte bara när de försöker ta sig ut?”
”Därför att jag inte tänker skicka mina män in i döden bara för att se om det går, fortsätt nu, jag är trött”
Radon bär Neldar hela vägen hem till hans hus, där fumlar han lite med en nyckel innan han får upp låset, och dörren.
Han bär sin kusin in till dennes sängkammare och dumpar honom på sängen, Neldar somnar omedelbart.
Radon vet att Neldar säkert kommer att sova hela dagen och hela natten, minst.
I matförrådet hittar han lite frukt, som han ställer på det lilla bordet bredvid sängen, och täcker över den med ett stycke tyg, för att de inte ska torka.
Efter det letar han reda på Neldars pipa, och en förpackning tobak, detta, och en paket tändstickor, lägger han också under tyget.
Han vandrar runt i Neldars hus lite, bläddrar igenom några av de många böcker han har lagrade i bokhyllor runt om i sitt hem, något som inte alla har råd med.
”Du måste ha något lurt för dig, kusin…” Mumlar han med en tjock bok om rikets historia i handen.
Han bläddrar i några böcker till, tills det tråkar ut honom, och han ställer tillbaka dem på sina ställen.
Därefter går Radon ut ur huset, låser dörren efter sig, och lägger nyckeln i sin ficka, där den nog ligger säkrare än i kungens skattkammare.
Mörkeralven går längst några gator, lite på måfå, tills han stannar till framför ett värdshus vid namn ’Lejonets bur’
Han känner efter, och finner att han faktiskt är lite hungrig, så han går in, och fram till ett av borden, där han sätter sig.
Snabbt kommer en liten, men välbyggd man fram till honom och frågar vad han önskar.
”Vad har ni?”
”Dagens, gårdagens och frukost” Svarar mannen kvickt och tittar intensivt på alven.
Radon tror att mannen är på skojfriskt humör och försöker sig själv på leken.
”Har ni något från förra veckan?” Därefter ger han samma blick till den lille mannen.
”Hjortklövar och grankottar” Svarar mannen nästan automatiskt och ser på sin gäst igen.
Radon sitter ett par sekunder och bara tittar på sin kypare, var kunde han få en sådan idé ifrån?
”Med mintsås?” Frågar han, med ena ögonbrynet höjt.
”Javisst” Svarar mannen, nu med sitt ansikte bara någon centimeter ifrån Radons ”Och nya vassa knivar att skära med” Mannen verkar uppriktigt sagt upphetsad.
Radon lägger sin hand över den lille mannens ansikte och skjuter bort honom.
”Jag tror jag tar en dagens ändå” Suckar Radon, nu när leken gått för långt för hans tycke.
Mannen nickar och ler den bredaste och fulaste leende som Radon någonsin sett, och han har ändå ertappat troll halvvägs igenom ett människolik.
”Kom med mig” Säger han och går in bakom disken, och vidare in i köket.
Radon ser sig om, som för att leta efter någon som kan förklara den senaste minuten för honom.
Men han har otur, den enda förutom honom själv i rummet är en man med ovårdat hår och orakat ansikte som troligen varit i baren ett par rundor för mycket igår kväll.
Skynket som skymmer insikten till köket dras åt sidan och den lille mannen tittar ut på Radon, samtidigt som han vinkar till sig honom.
”Ja, varför inte” Tänker han och reser sig upp för att gå in i köket efter den lille, entusiastiske, mannen.
Inne i köket går den lille mannen fram till en vägg och knackar på den, inte helt oväntat så låter det ihåligt, troligen ett rum på andra sidan.
”Hoppas ni blir nöjd med er vistelse här” Säger han, och ler sitt breda, fula leende igen.
Radon ska just till att protestera när mannen drar loss en av träplankorna från väggen och sticker in armen i hålet.
Mörkeralven blir nyfiken och betraktar mannen medan han med tungan utanför munnen verkar leta efter någonting där inne.
”Aha!” Säger han segervisst och drar ut ett handtag som sitter fast i ett tunt rep, han vinkar till sig Radon och ställer honom platt mot väggen precis bredvid hålet.
”Knacka när du vill ut igen” Säger han och släpper handtaget som far in i hålet med våldsam fart, samtidigt svänger Radon och hela väggen ett halvt varv och stannar plötsligt.
Det är mörkt i rummet som Radon hamnat i, men efter en stund ser han en trappa som leder neråt.
Där nerifrån hörs metall slås ihop och män och kvinnor som samtalar, men ekot dränker deras exakta ord.
Radon smyger sig nerför trappan, och kikar runt hörnet när han kommer ner.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *