Månskugga – 19

18 oktober 2006

”Det räcker så Faidil. Du behöver inte skryta” Ekar en röst över alla andra.
”Skryta? Jag har knappt ens börjat” Svarar en annan.
Radon tittar runt hörnet och ser en grupp människor tränga in en mörkeralv i ett hörn, och Radon måste kämpa för att motstå frestelsen att rusa till sin rasbroders hjälp.
Då drar mörkeralven sina svärd och avväpnar alla sina motståndare på ett snabbt och effektivt sätt, bara en sekund efteråt står han, men vapen i hand, med fem obeväpnade framför sig.
Då ser han det, mörkeralvens kind, när håret som legat där över sveper bort vid en manöver, ett blodrött svärd.
Så tyst han kan går Radon upp för trappan och börjar knacka lätt på dörren ut, när ingen kommer för att öppna börjar han banka hårdare, och det sista han hör innan dörren svänger runt är mörkeralvens ”Hörde ni något?”
Där ute står den lilla värdshusvärden med sitt fula leende.
”Jasså, det var du igen” Flinar han och ska precis till att gå igen när Radon tar tag om hans axel och svänger runt honom precis som dörren medan han smyger ner ett par mynt i värdens hand.
”Jag har inte varit här” Säger Radon kort och lämnar sedan Lejonets bur.
Han går mycket snabbt igenom staden, mycket snabbt ens för en som tar så långa steg, men han försöker hela tiden hitta riktmärken så han ska minnas vägen.
En grupp ryttare i svarta rustningar rider förbi och Radon vänder ansiktet till marken tills de kommit förbi honom. De tittar länge på mörkeralven men tappar intresset efter bara någon sekund.
Radon börjar springa, helt plötsligt är Camira fullt av svartklädda osynliga.
Efter någon minuts språng kommer Radon fram till Neldars hus, han fiskar upp nyckeln och öppnar dörren, sedan letar han upp den tyngsta möbel han kan hitta.
Det blir en byrå, med alla lådor fullpackade av olika saker, Radon tar spjärn mot en vägg och skjuter den tunga träklumpen mot dörren, det tar en stund, och byrån för mycket oväsen när den skrapar emot golvet.
När barrikaden väl är på plats sätter sig Radon på en stol, vänd mot ytterdörren.
Han har plockat till sig Neldars båge och ett koger pilar.
”Radon? Är det du?” Ropar Neldar sömnigt ifrån sitt sovrum, uppenbart nyvaken.
”Tyst” Väser Radon och tittar ut genom ett fönster.
”Vad håller du på med?” Viskar nu Neldar.
”Jag vakar” Svarar mörkeralven.
”Så dålig är jag faktiskt inte, men det var snällt av dig att…”
”Inte på dig, din idiot” Väser Radon till svar ”Jag har hittat de osynligas gömställe”
”Du har gjort vad?” Ropar Neldar och för en väldig massa oväsen när han tar sig upp ur sin säng.
Ett par högljudda steg senare står Neldar där och ser på Radon ”Du har gjort vad, sa du?”
”Jag har hittat de osynligas gömställe, gå och lägg dig igen. Jag klarar nog av dem”
En skarp, befallande blick följer uttalandet.
Neldar står och tittar på sin kusin en stund och börjar sedan le.
”Upp med dig, och flytta tillbaka den där saken”
”Inte på några villkor, de kan vara här vilken sekund som helst” Svarar Radon, fast besluten att hålla fortet.
”Tror du verkligen att de skulle komma genom dörren? Mitt på dagen?” Neldar ler fortfarande.
Radon tänker efter ett par sekunder och sänker sedan blicken. ”Nej, det har du rätt i…”
”Och för den delen har jag tillräckligt med saker i huset som kan hålla dem ute tills vi hunnit minst en mil härifrån” Säger Neldar självsäkert och tar från Radon bågen.
”I huset?” Radon ser på sin kusin med ena ögonbrynet höjt.
”Ja.. Jo, man skulle kunna säga att hela mitt hus är en enda stor dödsfälla” Säger Neldar och ler på ett sätt som inte många av hans släkte gör.
”Och vi har inte drabbats för att…?”
”…Vi inte aktiverat det, så klart”
Radon reser sig mycket långsamt från stolen och ser sig om i rummet efter dolda fällor, de fällor han själv ofta satt ut.
”Jag kan inte se några” Säger han efter en stund när han letat igenom hela rummet med blicken.
”Det är liksom det som är meningen med dolda fällor, och se inte så nervös ut, du kommer inte få huvudet avhugget av en gömd giljotin… Den fick inte plats”
Radon snurrar hastigt runt och ser Neldar stå med ett helt allvarligt ansiktsuttryck.
”Du måste skoja”
”Nej, vet du hur mycket plats en sådan tar?”
”Inte om det… Jag… Du…” Radon tar ett djupt andetag ”Vad har du för saker?”
”Lite allt möjligt, falluckor, spikar, pilar, olja, kall visserligen, men fortfarande farlig… Jo, ett par klingor och så lite här och var”
Neldar räknar upp alla saker på sina fingrar medan Radon ser på honom med allt underligare blick.
”Var har du fått tag på allt det här? Och hur har du haft råd? Så vitt jag vet så är en soldatlön inte mycket att hänga i julgranen”
”Det är visserligen sant, men jag har en del andra inkomstkällor som andra soldater inte har”
Neldar trippar lätt undan ämnet.
”Som vaddå?” Radon däremot, går rakt på sak.
”Tja.. Jag är ju kapten, och så är jag med i kungens livvakt, och så har vi ju lorden..”
”Vilken lord?”
Neldar hostar lite, men erkänner sedan ”Lorden som låtit bygga mitt hus, och allt däri”
Radon står som förstummad medan Neldar skamset vänder bort blicken.
”Låter som en inte så lite underlig person” Säger Radon en minut senare.
Neldar tänker efter en stund.
“Kanske det, men han är Arenyas främste utvecklare av vapen, du skulle gilla honom”
Ytterligare en kort stunds tystnad.
”Vad sägs om att vi hälsar på hos honom då.. Imorgon kanske?” Föreslår Radon helt lugnt.
Men detta förslag smäller inte högt hos vännen.
”Njae, du vet, han gillar att ha lugn och ro.. Han brukar skicka bud när han vill att jag ska komma..”
”Men så lämpligt” Tänker Radon, men han säger det inte.
”Jaja, då får vi väl vänta tills du får brev” Nickar Radon genom en enastående skådespelarinsats.
Resten av dagen förflyter lugnt. Neldar går till sängs efter att han fått lite mat i sig. Radon däremot, spenderar eftermiddagen med att flytta från Guldäpplet till Neldars dödsfälla.
Lucinda och Heruce protesterar så klart, de har vant sig vid att ha Radon hos sig, även om han ibland är till mer skada än nytta.
”Jag kan inte åka hem med er” Förklarar Radon medan han plockar ihop Eleus Galvornrustning.
Lucinda undrar varför, och Radon förklarar sitt uppdrag, som han fått av självaste konungen.
”Då finns det inget vi kan göra..?” Heruce står bara tyst, han vet mycket väl att Radon inte kan svika Konung Ampare.
”Tyvärr…” Svarar Radon medan han knölar ner benskydden i harnesket.
Hela rustningen är nämligen gjord på så sätt att man kan stoppa ihop den i harnesket och bära med sig den som en ryggsäck.
”Kommer vi ses igen?” Lucindas ögon är tårfyllda
”Det är jag säker på, så fort jag är klar här så beger jag mig ut till er” Radon ger Lucinda ett stort leende. ”Så lätt blir ni inte av med mig”
Sedan hivar han rustningen över axeln och går ut ur rummet, han stannar i dörren och vänder sig om, söker med blicken.
”Jag tror det var det sista…” Säger han, eller tänker högt.
”Åker ni hemåt i morgon?” Frågar han, och vänder frågan mot Heruce, som verkar mer samlad än sin hustru.
”Ja, vi har inget mer att hämta här… Om du får problem, så skicka en kurir till mig, så ställer jag in mina män inom en veckas tid”
Heruce försöker sig på ett ledigt leende, men lyckas illa.
Sedan suckar han tungt.
”Jag vet inte vad vi ska säga till Erusa…”
”Säg ingenting, med lite tur har hon glömt mig inom en månad… Det blir enklare för henne så, ifall jag inte kommer tillbaka”
Radon suckar tungt, han är tränad att inte tänka på det värsta, men med tanke på sin uppgift är det svårt.
Lucinda kastar sig om Radons hals och fäller de första tårarna på hans axel ”Vi kommer sakna dig” Snyftar hon fram, knappt hörbart med Radons axel i munnen.
”Jag vet… Jag kommer sakna er också” Radons blick är fäst vig Heruces och hans armar är om Lucinda, medan rustningen dunsar i golvet.
Efter ett långt omfamnande tar Radon och Heruce i hand, de klämmer åt lite, som män brukar, och ser varandra i ögonen hela tiden,
Inte ett ord utväxlas, de tar ett tyst farväl, båda soldater, båda dödliga.
Radon plockar upp sin rustning igen och går ut genom dörren, det sista han ser i ögonvrån innan dörren stängs är Lucinda, begravd under Heruces väldiga armar, gråtande floder.
En snabb minnesbild kommer, från innan duellen med Evur.
”Du ger aldrig något tillbaka Radon, du har aldrig gett någonting tillbaka, inte till mig, inte till dina vänner, inte till någon”
Orden ekar igenom hans huvud under promenaden till Neldars hem, och med handen på dörrhandtaget viskar Radon sitt svar: ”Kanske är den största gåvan jag kan ge dem…”
Mer säger han inte, han vägrar tänka på det mer.
Inne i huset dumpar han Eleus rustning på sängen i gästrummet, sedan sätter han sig på sängkanten och stirrar ut genom fönstret.
Det syns inte mycket, trots att han är på andra våningen.
Ett par hustak, några fåglar, och den ändlösa himlen.
Molnen glider förbi, lika sakta som alltid, utan att ha tänkt på det förr, så har det hunnit bli vår.
Ett gäng röda löv blåser förbi fönstret, och Radon kan inte låta bli utan att minnas Svartskogen.
Skogen är som farligast nu, när löven faller, snart finns inte mycket skydd kvar i trädkronorna.
Och på marken lägger sig löven så tjockt att man får blad upp till knäna innan man når marken.
Men trots det är hösten också den bästa tiden att vara i Svartskogen, på nätterna, om det inte är molnigt, syns stjärnorna klart.
Och den lövtäckta marken är mjuk som dun att ligga på om dagarna, när man inte har vakt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *