Månskugga – 2

11 maj 2005

Radon reser sig upp för att hälsa och visa sin respekt inför mannen som tagit in honom i sitt hem utan tvång, nåja, kanske lite från Lucinda.
”Du behöver inte resa dig upp” säger den storvuxne bestämt och tecknar åt alven att sätta sig ner igen, själv drar han till sig en av stolarna i rummet och den knakar sådär hemtrevligt när den massiva kroppen sätts ner på det väl insuttna träet. De sitter och betraktar varandra ett par sekunder, som om den ena förväntar sig att den andra ska gå till anfall.
”Du är långt hemifrån främling, får man fråga vad en av din sort gör så lär långt ifrån svartskogen?” Mannens röst lät mycket vänligare nu, som en gammal vän man träffar på av misstag på en marknad.
”Det får ni gärna, men om ni ursäktar så vill jag nog först få veta vem jag talar med” Radons frågande, trevande röst överrumplar den storvuxne, det syns på hans blick. Men människan nickar och tar till orda.
”Mitt namn är Heruce Devai, herre på denna gård och kapten i lordens här”
”Ingen slagskämpe va?” Tänker Radon och i sitt inre föreställer han sig att han står och slår sig själv i huvudet med en stor träpåk. ”Då ska jag förklara, min herre Devai.. Jag är på flykt undan mina fränder, jag hör inte längre till deras skara och om de hittar mig blir mitt straff omedelbar avrättning” Radon ser rakt in i Heruces ögon utan att blinka, Heruce leker lite med sitt kindskägg medan han funderar på vad Radon sagt.
”Du verkar inte rädd för dina fränder” Säger han efter ett par sekunders tystnad.
”Som ni själv sa, jag är långt hemifrån och de förväntar sig säkerligen inte att jag skulle gå rakt ut ur skogen så fort, de söker nog fortfarande igenom grottor och kojor där inne”
Heruces blick vänds nu mot Radons halvmåne och ett par sekunder syns det att han beundrar vapnets design, handtaget som totalt rymmer två par händer, de långa, böjda klingorna som med ett hårt hugg kan klyva en bastant orch på mitten, även Heruce skulle bli två om Radon skulle känna för det.
”Nåväl, du kan stanna här så länge du känner för det, som min gäst, men om dina fränder kommer och söker efter dig så hoppas jag att du är långt borta, jag vill inte få problem på grund av dig” säger Heruce som ännu inte släppt vapnet med blicken.
”Jag stannar inte länge, bara tills jag vet vart jag ska, sedan lämnar jag er” svarar Radon och nickar mot sin husvärd som en bugning.
Heruce reser sig upp för att lämna rummet men vänder sig om precis innan han kommer fram till dörren ”Det är mulet idag, jag skulle tro att du kan gå ut utan problem” Radon nickar igen och Heruce lämnar rummet och puttar igen dörren bakom sig, rummet är mörkt igen.
Radon går fram till bordet där halvmånen fortfarande ligger och betraktar den en stund själv, han har ägt den i många år och under alla år har den tjänat honom väl.
Efter att Radon klätt på sig ordentligt går han ut ur rummet, umgängesrummet är nu tomt men det hörs att alla är utomhus, han går fram till ett av fönstren och tittar ut, först med ena handen som skydd men sedan han märkt att solen knappt kan tränga igenom de tunga moln som seglar fram över himlavalvet sänker han sin hand och ser sig omkring där ute.
Fönstret väter mot åkern där han fanns kvällen innan, inte mycket till åker faktiskt tydligen vill de bara odla vad som behövs i hushållet, men ändå tillräckligt mycket för att ha över.
Radon flyttar sig från fönstret och öppnar en av dörrarna i rummet för att se vilken som kan leda ut, den första dörren han öppnar leder till ytterligare ett sovrum, troligen Heruces och Lucindas.
Den andra dörren döljer en trappa, huset har två våningar, vad som finns där uppe blir ett senare tidsfördriv.
Den tredje dörren leder ut och Radon hinner knappt gå mer än två steg ut förrän han möts av familjen han tas om hand av, Heruce ser fortfarande misstrogen ut men Lucinda och Erusa ler mot honom och går för att möta sin gäst.
”Vilken tid du tog på dig” Säger Lucinda när hon kommer närmare.
”Jag hittade inte riktigt.. ” bortförklarar sig Radon och pekar med högra tummen över axeln.
Erusa kommer ifatt sin mor och tittar igen fram bakom Lucindas ben, fortfarande lite blyg men nyfiken ändå, hon drar lite i sin mammas kjol och Lucinda böjer sig ner för att se vad hennes dotter vill, flickan viskar något i sin mors öra, Radon hade kunnat höra om han velat, men vill hellre låta det bli en överraskning.
Lucinda nickar mot Erusa och lyfter upp henne i sin famn, Erusa tittar blygt på Radon och frågar ”varför är du så blek? Tycker du inte om att leka i solen?”
Radon kan inte låta bli att le åt flickans fråga ”Jodå, jag tycker om att leka i solen, men jag blir inte brunare för det” svarar han fortfarande med ett leende på sina läppar, ett leende som får honom att se mycket vänlig och barnkär ut ”Varför inte då?” frågar Erusa och det syns på henne att hon försökt tänka ut hur det kan komma sig att den spetsörade mannen kan vara blek efter att ha varit i solen. ”Sådana som jag blir helt enkelt inte bruna, jag vet inte varför”
Erusa ser åter igen ut som om hon funderar på hur det kan komma sig men sen tar hennes tålamod slut och hon vill ner ifrån sin mors famn och springa runt i gräset, i solen.
Radon spenderar ett tag ute i det dämpade solljuset, när det var dags att gå in till middagen behövde han inte kisa med ögonen längre.
Middagen som serverades var en välgödd gris som stekts länge på låg värme, den var saftig och full av smaker i varje ny tugga, Radon, som den ”sjuka” får större portion än alla andra, dock sitter han mest och bara pillar i maten.
”Tycker du inte om maten?” Undrar Lucinda och ser med en orolig blick mot den bleka alven.
”Jodå, men.. Vi alver behöver egentligen inte äta” Svarar Radon halvt någon annanstans.
”Hur kan ni då överleva?” Frågan kommer från Heruce som sitter och låter sin gaffel pendla fram och tillbaka i luften medan han håller den mellan tummen och pekfingret på sin vänsterhand.
”Vi har våra trick” Blir det enda Radon svarar innan han för en stor bit av det saftiga köttet till munnen och börjar tugga.
Middagen fortsätter och avslutas i tystnad, när de är klara har det redan börjat mörkna och familjen vill lägga sig, finns inte mycket man kan göra efter att mörkret kommit.
Radon behöver dock inte sova, han klättrar upp på husets tak och betraktar det sista som syns av solnedgången, när sen solen försvunnit nerför horisonten kommer stjärnorna fram och lyser upp, Radon känner sig på något konstigt sätt trygg där han sitter, han kan knappt skymta sitt hem och han sitter så öppet att vilken som helst av hans forna fränder skulle kunna träffa honom med pil och båge om den bara skulle vilja.
Men inget av det oroar Radon nu, natten är inte lugn nog.
Radons blick faller över fälten, ängarna, träden i skogarna som omger gården, han betraktar den i flera generationer trampade väg som leder till gården och ifrån densamma.
Han försöker se vad som finns där borta, bortom gårdens ägor, om det finns någon by eller stad som skulle kunna sinka ner hans resande ytterligare, men ingenting, han befinner sig för långt ute i ingenstans för att kunna se närmaste civilisation.
Medan han sitter där i godan ro och vilar blicken på ett par blommor mitt ute på ett fält märker han hur ett moln av damm bildas på den trampade vägen, ett par ryttare i fronten som rider snabbt över det torra gruset och river upp små mängder av jord per steg till ett moln ingen människa kan se igenom.
Radon svingar sig snabbt ner från sin plats på taket och får tag på fönsterkarmen till sovrummet där Heruce och Lucinda sover, med smidighet som överträffar en människas med hästlängder hivar han sig in i rummet och går utan att göra ett ljud ifrån sig fram till sängen, med en hand på den storvuxne mannens axel och ett litet skak väcks Heruce ur sin slummer.
”Väntar ni besök?” Frågar alven så fort Heruces ögon öppnas
”Va..? Nej, varför då?” Svarar den något sömndruckne mannen
”I så fall är de redan här” Säger den bleka och kastar sig ut genom fönstret för att svinga sig över till rummet bredvid, rummet där Radons halvmåne och båge ligger.
Med halvmånen säkert i sitt fäste på ryggen, ett par pilar i kogret och med bågen i vänster hand hör Radon hur Heruce ramlar omkring i rummet bredvid, stressad av meddelandet och vilse i mörkret utan både svärd och kläder.
Ut genom dörren, istället för fönstret nästan flyger Radon, i bara farten slänger han upp dörren till Heruces sovrum och skänker en strimma ljus i mörkret som hämmar människan så.
Ytterdörren öppnas ljudlöst och en skugga försvinner ut genom dörren och upp på taket till tryggheten från människornas långsamma pilar.
Han är fortfarande utom synhåll från de tydligt mänskliga ryttarna som driver på sina hästar likt galningar, snart är de inom räckhåll för hans pilar, men ska han verkligen skjuta? Är de rövare eller är de bara resande på jakt efter någonstans att sova? Kanske är de främre jagade av de bakre.
Två våningar under sig hör nu Radon hur Heruce fått rätt på sig själv, sina kläder och sitt vapen, han drar på sig ett par grova kängor och rusar ut i natten med svärdet högt över huvudet.
Han kan knappt se ryttarna i mörkret, men rökmolnet bakom dem kan man inte missa.
”Radon?” väser Heruce fram och ser sig omkring efter alven ”Radon? Var är du?”
”Rakt ovanför dig” Svarar Radon med lugn röst, under tiden som Heruce tog på sig för att komma ut tog sig Radon friheten att lägga an en pil.
”Kan du se dem?” Viskar Heruce nerifrån marken
”Klart och tydligt, Den främste är orakad och saknar ett par ringar i sin brynja, den sista har ett stort ärr över sin vänstra kind, alla bär vapen, mest svärd, men en av dem bär båge” säger den vane alven lika lugnt till svar.
”Sikta du på bågskytten först, om de är fientliga så kan jag nog uppehålla de andra tills du hunnit ta ut honom” Viskar Heruce lite tystare och ställer sig redo att försvara hem och familj, Radon siktar in sig på den lite klenare av männen, han som bär båge, inte ens på det här avståndet skulle han missa men det vore synd om de är vänligt sinnade, de kan bara vänta och se.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *