Månskugga – 21

4 mars 2007

För att vara sen kväll är det mycket folk, och liv på stadens gator. Facklor uppsatta på stolpar längst de större vägarna lyser upp staden.
Radon väljer att gå in mot staden, försvinna i folkmassan och kanske hitta något som får honom att glömma den pinsamma situation han nyss lämnat.
När han närmar sig det välkända torg där duellen hölls, och där Eleus aska blandat sig med sanden mellan gatstenarna, ser han hur folk går man ur huse för att sluta sig till den allt större klungan.
Radon fäller upp huvan på sin kåpa och sjunker ihop lite för att inte väcka uppmärksamhet.
”Du kan inte gömma dig.”
Radon svänger helt om, och trots att han vetat, blir han förvånad av att se Anardiel, även hon i svart kåpa.
”Jag försökte inte gömma mig” Svarar Radon samtidigt som han inser att det inte finns någon utväg.
”Du försökte gömma dig, och du gjorde ett förfärligt jobb” Plötsligt har Anardiels arm smugits in under Radons, och hon leder honom mot torget.
”Vet du vad som pågår?” Frågar hon, och Radon skakar på huvudet som svar.
”Ett rum i palatset har stått i brand i flera år nu, ett tiotal magiker har hyrts in för att elden inte ska sprida sig, och ytterligare ett tiotal för att elden inte ska slockna”
Hon betraktar honom medan han tänker.
”Varför skulle man lägga ner energi och tid på något sådant?” Hon ler lite.
”Jag antar att du minns Evur, drakdödaren, det var ju ändå inte länge sen ni träffades för första, och sista gången” Radon nickar.
”Draken han dödade var en hona, och han skulle vara död sedan länge om hon inte varit upptagen med sitt ägg, drakägg behöver ligga i eld tills det kläcks.”
Radons ögon utvidgar sig när han förstår vad Anardiel menar.
”De har väl inte?”
”Jodå, det har dem. Jag har tyckt illa om idén från första början, men så har jag ju inget att säga till om egentligen…”
De är nu framme vid torget, det är så trångt att Radon och Anardiel trycks in i varandra utan att kunna göra mycket åt det, om de nu skulle försöka.
Ett led människor tränger sig in mot mitten av klungan bara ett par meter ifrån Radon och Anardiel, den längst fram bär på en stor låda.
När de kommer fram till mitten av torget börjar folket backa undan, och lådan läggs på marken. En av människorna ställer sig på lådan och blickar ut över sin publik.
”Vi har alla väntat på den här dagen!” Ropar han och folkmassan tystnar.
”Vi har alla inväntat dagen då monstrets födelse nalkas, och den dagen är här, så sent som imorgon kommer monstret vandra längst våra gator, och äta vår mat. Våra barn kommer inte längre gå säkra medan de leker på gräset, en drake slukar barn som vi äter bär…”
”Det där är Egmond, rikets nu främste drakdräpare…” Viskar Anardiel under tiden som människan pladdrar på.
”…Evur svor på att Egmond hjälpte honom under dödandet av draken, men jag tror att han sprang och gömde sig så fort draken kom ut ur sin håla.”
Folket börjar dra sig hemåt igen, i skaror om två och tre tränger de sig ur massan.
”Om vi låter monstret växa upp kommer det bli större, och starkare, och dess hämnd kommer att utplåna oss alla.”
Anardiel börjar dra i Radons arm, bort från torget, och Radon följer villigt efter.
Medan ge går bort från torget, mot stadens ytterkant, talar Anardiel mycket passionerat om Egmonds feghet och stora trut. Det framgår ganska tydligt att hon absolut ställer sig emot drakdräparnas verksamhet.
De passerar sergeanteken och lämnar stadsmurarna bakom sig. Vägen under deras fötter består av platta stenar som trampats ner i marken under årens lopp.
Radon säger egentligen ingenting, han nickar, skakar på huvudet och ger ifrån sig ett och annat ”mm” ibland.
Han vill bara att Anardiel ska fortsätta prata.
Efter ett tag kommer de fram till en liten sjö, Radon känner igen den från Neldars karta, kroksjön. Mycket riktigt är sjön böjd som ett ”J”, eller en fiskekrok, om man vill.
De sätter sig ner under ett träd och lutar sina ryggar mot dess stam, ansiktena mot sjön.
Helt tysta sitter de i säkert en timme, en underlig känsla fyller Radon. Han borde bli uttråkad, men det känns på något sätt lite spännande att sitta och se ut över det orörliga vattnet.
”Du säger inte mycket” Påpekar Anardiel, utan att slita blicken från vattnet.
”Vad skulle jag säga då?”
”Jag vet inte, någonting… Berätta lite om dig själv”
”Inte mycket att berätta…”
”Alla har en historia.”
”Inte jag…” Radon suckar djup och vänder blicken neråt, fascinerad av gräset ”Har aldrig haft någon, kommer inte få någon heller.”
”Du är den första, och troligen enda mörkeralv som någonsin varit i Camira, och som inte kommit hit för att döda allt som rör sig.”
Radon ler lite. ”Vi är ett enfaldigt släkte, inte sant?”
Anardiel besvarar leendet ”En aning, men det gör dig unik.”
”Hm…”
”Du ser, du har en historia.”
Radon reser sig upp, lutar sig bakåt och slår i trädet med en duns. ”Kommer få, har inte.”
”Vad löjlig du är… Du är en Isileo, vad menas med det?”
”Väktare, det sista många ser när de gått vilse i svartskogen.”
”Och dina föräldrar…?”
”Vet inte.”
Anardiel rynkar pannan ”Vet inte?”
Radon skakar på huvudet, och vänder blicken ifrån Anardiel.
”Ingen visste, vanligtvis har alla barn ett par föräldrar som tar hand om dem. Men de äldre sa att jag helt enkelt fanns en dag.”
Hans hand försvinner in mellan trädet och huvudet där fingrarna helt sonika klämmer en myra till döds.
”En man, Tedor Isileo, tog hand om mig… Uppfostrade mig som sin son, lärde mig slåss…”
De tystnar och blir så en stund, Radon sätter sig ner och Anardiel kryper nära honom. Det är natt och en kall vind blåser sakta över sjön, de lägger sina mantlar om varandra och håller varandra varma.
”Radon… Varför rymde du?”
Mörkeralven öppnar sina stängda ögon, men tittar egentligen inte på någonting. Han håller blicken rörlig medan han söker efter rätt ord.
”Låt oss säga att din vän… Luinde var det…? Att hon är ett blodtörstigt monster, hon anser att allt liv borde utplånas och att hon inte har något emot att göra det själv. Skulle du lita på henne då?”
”Självklart inte!” Svaret kom direkt, utan eftertanke.
”Och om alla du kände var som henne…?”
I Neldars hus har ingen fått en blund på hela natten. Neldar själv sitter bekvämt i en fåtölj med en bok i ena handen och ett äpple i den andra. Luinde växlar om med att sitta vid bordet och trumma med fingrarna, och att nervöst gå från fönster till fönster och titta ut. Ständigt tjatande om att Neldar måste ge sig ut för att leta efter Radon och Anardiel.
”Men jag säger ju att de mår bra, sluta oroa dig” Säger han på det där uppenbart ointresserade och uttråkade sättet som kommer naturligt efter ett par timmar.
”Vad vet du om det? Vem vet vad han utsätter henne för nu, vilka sjuka lekar han tvingar henne till” Luinde skyndar på stegen och tittar länge åt det håll Radon och Anardiel försvann.
Neldar sänker boken och ser mot alvinnan, den där omisskännliga glimten i blicken och det spjuveraktiga leendet. ”Du är oskuld, eller hur?”
Luinde vänder helt om, ögonen är vitt uppspärrade och hennes andning verkar bara gå på ett håll. ”Hur vågar du?”
De flesta män skulle inte ens gå så här långt, och om de gjorde det så skulle de ungefär nu önska att de var någon annan stans, långt borta.
”Missförstå mig inte” På något sätt har Neldar lyckats sudda bort flinet och ser nu helt allvarlig ut ”Det är något speciellt med att vara okysst, men varför vänta?”
Hon höjer ansiktet och går mot andra änden av rummet, där sätter hon sig med ena benet över det andra.
”Om du nu måste veta så sparar jag mig för den rätte.”
”Hm… Intressant…” Neldar lägger ifrån sig boken och äpplet, han lutar sig bakåt och ser ut att tänka efter en stund.
”Men hur vet du vem som är den rätte, om du inte provar först?”
För att vara en alv, släktet som fött fram så många stora tänkare, förstår Neldar att Luinde inte tänkt på den saken alls.
”Ja… Det vet man helt enkelt” Svarar Luinde och vänder blicken ifrån Neldars håll.
”Hur då? Ska det plinga som en liten klocka? Som i böckerna” Han för medvetet sin vänstra hand över boken vid sin sida.
”Nej, så klart inte.”
Så hörs två par lätta steg utanför huset. Luinde flyger ur sin stol och rusar fram till fönstret och tittar ut. Kanske 20 meter ner för gatan kommer Radon och Anardiel gående, hand i hand.
”De är tillbaka, hon lever” Utropar Luinde glatt och springer för att öppna dörren.
Neldar säger ingenting, han bara betraktar henne, djupt oroad över hennes uppfattning av samlag.
”Var har ni varit” Ropar Luinde ut genom dörren när Radon och Anardiel fortfarande inte är tio meter ifrån huset.
”Ute” Svarar Anardiel med ett hemlighetsfullt leende innan hon släpper Radons hand och går åt ett annat håll. Luinde springer efter henne utan att ens stänga dörren.
”Där ser man” Säger Neldar när Radon stängt dörren bakom sig. Han har plockat upp boken igen och tar en tugga av äpplet.
”Vad ser man?” Frågar Radon, inte för att han missförstått talesättet, utan för att det passar bättre än bara ”vad?”.
”Nära nog ett mirakel…” Neldar smäller ihop boken och ser på Radon ”Du kan ju om du bara vill, och jag är säker på att du ville. Du får berätta hela historien senare, jag måste ligga ner i ett helt tyst rum ett tag. Mina öron har aldrig missbrukats så svårt som inatt.”
Innan Radon hunnit fråga vad Neldar menar han alven försvunnit upp för trappan och Radon står ensam kvar.
Med en gäspning sätter sig Radon i den redan uppvärmda fåtöljen och plockar upp Neldars bok, när han öppnar den bläddrar den av vana fram till ett uppslag ungefär mitt i boken. Bilden som sträcker sig över nästan hela uppslaget visar ett hus med en serie källarvåningar under sig, ovanför bilden står det i stora, tjocka bokstäver: ”Lejonets bur.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *