Månskugga – 22

7 mars 2007

Radon spenderar den största delen av förmiddagen med att studera Neldars bok. Det visar sig att den inte bara innehåller en karta över ”Lejonets bur”, utan även över andra anläggningar runt om i riket. Som om inte detta var nog så räknas det även upp hur många man som kan inkvarteras på varje ställe, och av vilken sort de är.
Ett knakande ljud från trappan till ovanvåningen varnar om att Neldar är vaken, ledstången sitter nämligen en aning löst. En ljudlig gäspning bekräftar teorin.
Ett par sekunder senare kommer Neldar in i rummet, han sträcker upp armarna så långt att han når taket när han stäcker på sig.
”Aah, det var skönt, en liten lur efter nattens spänning” Säger han lite yrvaket innan han snor åt sig en apelsin från fruktskålen.
”Kan du tänka dig, sedan ni gick höll Luinde igång hela natten om hur hemskt det var att Anardiel var ensam med dig och att jag absolut var tvungen att gå ut och leta efter er.” Neldars flinka fingrar skalar snabbt apelsinen och frigör en klyfta som stoppas i munnen.
”Neldar… Var har du fått tag i den här?” Avbryter Radon och håller upp boken, öppen, och med kartan över Lejonets bur framme.
”Den där…” Ytterligare en klyfta slukas ”Kom igår med bod från Lorden, vi ska förresten dit nu i eftermiddag, glömde jag säga det?”
”Ja, det gjorde du” Svarar Radon och stänger boken.
”Underligt, nåväl, det spelar ingen roll nu… Som du vet lever han på att utveckla vapen, en sak de osynliga uppskattar. De kommer till honom, han gör deras vapen och ger dem en rejäl rabatt för lite information som han nu gett till mig.”
Radon tittar lite misstänksamt på boken.
”Och de misstänker inte att han vidarebefordrar informationen?”
Neldar ler brett och halvsitter på bordskanten.
”Nej, det är det som är det fina, han har svurit att inte säga ett knyst till vare sig kungen eller någon av hans undersåtar. Det är du som är nyckeln i det hela”
Apelsinens sista tre klyftor försvinner i ett enda bett.
”Du är inte ett barn av Arenya, och inte heller insvuren i armén. Det är till dig han ger informationen, och jag smygtittar.”
Radon tänker efter en stund medan Neldar ger sig på ännu en apelsin. Visst verkar det logiskt, om inte kungen gett honom uppdraget hade han inte haft någon nytta av uppgifterna.
”Låt gå för det, när ger vi oss av?” Frågar Radon och börjar resa sig.
”Så snart du är färdig, gå upp och ta på dig din rustning, jag har en känsla av att den kommer behövas.”
Radon ger Neldar en tveksam blick, men går upp till sitt rum och tar på sig rustningen. När han kommer ner igen står Neldar färdig, han har under tiden fått på sig ett harnesk i härdat läder, och över det bär han sina kläder. Det hela får Neldars bröstkorg att se gigantisk ut i jämförelse med resten av kroppen, men det är lätt och mycket rörligare än metallpansar.
”Den här också” Säger Neldar och kastar halvmånen till Radon som fäster den på ryggen.
”Jag känner på mig att Lorden är väldigt nyfiken på ditt omtalade vapen.”
Då Eleus rustning har inbyggda slidor för dolkarna tar Radon även med sig dem.
Modifieringen med dolkslidorna gjordes efter det att Radon lämnat Morinal, då han lämnat rustningen till Eleus.
De går ut ur huset och styr kosan mot stadens ytterkant. Folk vänder på huvudena för att se efter de båda alverna, och säkert är de en syn värd att se.
Neldar i sin lätta läderrustning, ett stort, välfyllt koger på ryggen och den utsökta långbågen i hand. Vid midjan bär han två kortsvärd vars skidor spänts fast om låren för att de inte ska slänga runt.
Bredvid honom går Radon i sin helrustning av galvorn, på ryggen bär han sin halvmåne och på låren Eleus dolkar. Han skulle ha en båge och ett mindre koger själv, men de lämnades kvar i Heruces hus när de for till Camira.
Ett porthus syns framför alverna, och vakterna gör honnör, som de ska inför en kapten.
”Så… Berätta nu” Säger Neldar medan de går fram till stadsporten,
”Berätta vad?”
”Kom igen, vad hände mellan dig och Anardiel igår?”
”Ingenting direkt, vi gick ut till kroksjön och tittade på vågorna.”
Neldar tar tag om Radons arm och stoppar honom.
”Är du riktigt klok? En flicka som Anardiel, och du slösar bort hela natten med att titta på vågorna?”
Radon ler, kanske mer över att Neldar aldrig kommer få veta.
”Ja, kanske inte hela natten då…”
Att hitta till lordens residens går fort, hans stora herrgård ligger bara några hundra meter utanför staden, och det är det enda huset med både stormpålar och vallgrav.
Vad som verkar vara lorden själv går de båda alverna till mötes.
Det är en kraftigt byggd man, dock nästan huvudet kortare än Radon. Han har ovårdat skägg och det öronlånga håret verkar ha blekts, eftersom det är blont längst ut men mörknar efter hand.
”Neldar, punktlig som vanligt, alltid lika ivrig över att få se mina nyaste påhitt, inte sant?” Ropar lorden när det är kanske 20 meter kvar.
”Extatisk” Svarar Neldar med en sarkasm som är i det närmaste omärkbar, samtidigt viskar han till Radon ”Det brukar alltid sluta med att någon skadar sig.”
”Och detta måste vara Radon, avfällingen från svartskogen, ditt rykte föregår dig.” Säger lorden medan han ganska häftigt skakar hand med mörkeralven.
”Mitt namn är Kimball af Stradt, greve i konungens tjänst.” Fortsätter han och gör en yvig, uppenbart ovan bugning.
”Men nog med formaliteterna, jag adlades för mina kunskaper i strid, inte för att jag kan äta med kniv och gaffel, vilket är överraskande svårt när man har fem av varje… Vi går in, jag har en överraskning åt er.”
Lord Kimball, som han tydligen gillar att kallas, går framför Radon och Neldar till dörren. När de kommer närmare själva huset kan Radon höra de rytmiska slagen från en smed i arbete.
Dörrarna öppnas av två tjänare så fort de kommer nära, det ser lite tungt ut, och Radon lägger märke till att dörrarna är minsta dubbelt så tjocka som man brukar göra dem, samt att de är förstärkta med järn
De kommer först in i ett litet rum som kan liknas vid de vapenhus som finn i kyrkor och tempel. Vapenställ står utmed väggarna, vissa är tomma, andra är fulla av olika sorters svärd och yxor. Neldar ignorerat vapenställen, och Radon följer sin väns exempel.
Nästa rum är en stor hall med mycket högt till tak, väggarna pryds av allt från enkla bostavar till underligt utvecklade svärd och yxor. Radon gissar på att det mesta, om inte allt är lordens egna verk. Mörkeralven fastnar för ett vapen i bortre änden av rummet, ett kortsvärd som gjorts i en helt svart metall, dubbla blodfåror, och en pik som svärdsknapp. Utan att fråga går Radon fram till svärdet och lyfter ner det från sina fästen, han svingar det fram och tillbaka ett par gånger.
”Hur har ni fått tag på det här?” Frågar han, och lägger till ett ”Ers nåd” efteråt för att inte förnärma.
”Som du säkert vet handlar jag en del med de osynliga, det är inget jag skäms över. De gav mig ett parti galvorn i utbyte mot en last enklare vapen… Intressant metall, lätt att forma medan den är varm, men oförstörbar när den stelnat. Om man bara kunde förena den med någon annan metall så man får lite tyngd i slagen…”
Lord Kimball börjar muttra för sig själv, varken Radon eller Neldar hör egentligen vad som sägs, men Neldar gissar på att Kimball går igenom allt han försökt göra med galvorn.
”Ja, här är vad jag ville visa er” Säger lorden plötsligt efter att han gått in i ett annat rum.
På ett bord står en träplatta med fyra hjul, själva plattan är inte mycket större än Radons fot, och ungefär formad därefter. Ovanpå plattan finns något som man i det närmaste kan likna vid ett segel, och i den kortare ändan av plattan sitter en pilspetsformad klinga fast. Klingan i sig är lika bred som modellen är lång, och om man tittar närmare så syns det att den är sågtandad.
”Fin” Säger Neldar så entusiastiskt han vågar ”Vad är det?”
”Mitt bidrag till världshistorien.” Utbrister Lorden och intar en dramatisk pose med båda armarna sträckta långt ovanför huvudet.
”Tänk er ett slagsfält med kuperad terräng, på en hög kulle ställer man upp ett tiotal sådana här, och när fienden börja springa fram tar man fart nerför kullen.”
Lord Kimball får en något drömmande blick, det är mycket uppenbart att han föreställer sig hela scenen. Efter kanske en halv minut återfår han medvetandet.
”Tyngden i klingan gör att släden får bra fart, och tänderna gör så att den inte fastnar när den skurit av fötterna på en eller två man.”
Tre män, tre helt olika reaktioner.
Lord Kimball står drömmande igen, beundrar sitt verk i sin fantasi. Neldar kliar sig på huvudet och försöker komma på någon, eller helst flera, nackdelar med hela operationen. Radon bara ler medan han föreställer sig själv stående på en stridssläde som susar nerför de nästan vertikala bergsväggarna i Morinal.
”Jag gillar dem.” Förvånande nog är det Neldar som säger det. ”De ser enkla ut att konstruera, har man bara klingan så kan man nog hitta material till resten nästan var som helst.”
En konversation på minst en timme följer, där allt diskuteras mer ingående, metaller, träsorter och även segeltyger. De drar sig mot ett större bibliotek och slår sig ner i mjuka fåtöljer med höga ryggstöd medan tjänare rusar fram och tillbaka med böcker som rör ämnet. Vilket, inte förvånande, är de flesta i biblioteket.
En lista skrivs, innehållande dem materiel som lämpar sig bäst att bygga släden av, och ingen tid ödslas, man skickar genast bud till stadens hantverkare.
”Och nu kan vi bara vänta…” Suckar Kimball samtidigt som han bekvämt sjunker mer i fåtöljen. ”Men jag antar att om man väntar på något gott…”
”Inte för att jag skulle kalla någon av dina skapelser goda…” Neldar lutar sig tillbaka och ler, nöjd med sin bedrift.
Radon sitter tyst och ser sig omkring i rummet, läser titlarna på ett par böcker här och där.
”Jag måste bara fråga…” Säger Kimball efter att han grimaserat mot Neldar. ”Din halvmåne…” Blicken faller på det mäktiga vapnet som står lutat mot fåtöljens armstöd. ”Den är inte ny direkt”
”Nej…” Radon lyfter upp vapnet och lägger det i sitt knä. ”Det är äldre än de flesta nu levande mörkeralver… En relik sedan vår barndom, en familjeklenod kan man nog kalla det.”
Mörkeralven drar med fingret över en ena klingan.
”Numera göra de med små håligheter, där gift kan fastna, och vissa av kantigheterna är borttagna…”
”Och så gör de väl i galvorn också?” Frågar Kimball och stryker sitt skägg medan han intresserat följer Radons fingrar.
”Precis som de flesta instrument vi tillverkat de senaste tusen åren” Svarar Radon och håller upp halvmånen framför sig.
”Fast de görs inte som den här numera…” Suckar Radon och sätter ifrån sig vapnet.
”Just den här är inte ens smidd i vår värld.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *