Månskugga – 23

4 juni 2007

Det hinner bli natt innan Radon och Neldar lämnar Kimballs hus. Hela eftermiddagen gick åt till olika övningar, som ett geni inom det militanta är ett av Kimballs största nöjen att slåss. Visserligen med trubbiga träningsvapen och förstärkta sköldar, men även de kan bli livsfarliga om olyckan är framme.
Det visade sig att Lord Kimball utvecklat ett sätt att med svärd och sköld ta sig an ambidexteriösa personer, såsom Neldar. Den ljushårige alven svingar sina båda kortsvärd lika bra vilken hand han än väljer, och kan anfalla två separata mål samtidigt.
Radon däremot, som är högerhänt och därför fick använda en sköld kunde utan större problem komma igenom Kimballs försvar och ”hugga huvudet av honom”.
”Vanans makt” Förklarade Kimball medan han slet av sig sitt halsskydd ”Jag har tränat mot Neldar och mina lärlingar i åratal, jag kan alla deras tekniker och hur jag ska motverka dem. Men jag har aldrig varit i strid mot en mörkeralv, inte ens de osynliga går med på en duell för att få tiden att gå. Ni använder vapnen på ett sätt som ingen människa kan förklara.”
Det är en mulen natt, månen tittar då och då fram bakom förbipasserande moln, och försvinner lika snabbt igen..
”Var han som du väntat dig?” Frågar Neldar och knycker med huvudet åt Kimballs håll.
”Kan man verkligen vänta sig någon som han?” Svarar Radon och ger Neldar en frågande blick.
”Han är lite egen, inte sant?”
”Lite?”
”Jaja, du vinner… Det finns ingen annan som han, och med det i åtanke är jag glad över att han är på vår sida.” Säger Neldar samtidigt som han hälsar på nattvakterna vid stadsporten.
Medan alverna närmar sig sitt hem går Lord Kimball in i sitt. Han lägger tvärslån på plats och går till sin sängkammare för att sova, när tjänarna klätt av honom och satt på honom nattsärken kommer en svartklädd man in i rummet.
”De flesta brukar knacka först” Säger Kimball kyligt och lägger sig ner i sängen.
”Du betalar mig inte för att vara hövlig” Svarar främlingen och ställer sig bredvid sängkanten ”Hur var de?”
”Som väntat… Neldar verkar ha nått sin gräns, och Radon är precis som du berättade. De kommer att ställa till med en massa oväsen.” Svarar Kimball och drar täcket över sig.
”Kan de göra det?” Frågar främlingen med sin mörka stämma samtidigt som han drar av sig sin mask.
”Kanske…” Svarar Kimball ”Med din hjälp, så kanske…” Lorden lägger huvudet på kudden och somnar nästan direkt. Ljudliga snarkningar fyller rummet samtidigt som främlingen tyst lämnar det.
Korridoren utanför är mörk, endast upplyst av en oljelampa som tjänarna inte släckt än.
”Med min hjälp…” säger främlingen rakt ut i luften samtidigt som han går förbi lampan, ett gapande hål på den högra kinden släpper igenom ljuset som bildar en liten fläck på skuggan.
Främlingen biter ihop tänderna och vänder sig mot lampan, han blåser ut elden och drar på sig sin mask igen innan han försvinner i mörkret.
Följande morgon regnar det, ett rejält skyfall som håller stadsborna inomhus.
”Det blir kanske bäst så…” Säger Neldar rakt ut i luften medan han tittar ut genom sitt fönster. Regnet har bildat stora pölar vid vägkanten, vissa är så stora att de räcker över till andra sidan gatan.
”De kommer hålla sig inomhus idag Radon… Du får göra som du vill” Säger Neldar, lite högre den här gången, bakom honom rycker mörkeralven på axlarna.
En trupp på kanske tjugo man beväpnade med spjut och svärd marscherar längst gatan, till synes ett vanligt vaktbyte.
”Där är de, dags att gå” Suckar Neldar och går mot dörren, han är klädd i full stridsmundering, fast bågen och kogret har han lämnat.
Radon följer efter honom, även han fullt rustad. De lämnar Neldars hus och går ikapp vakterna som går vidare som om ingenting har hänt.
Alverna följer vakterna en stund, de går den vanliga rundan i staden, men stannar till vid ett värdshus. Vaktstyrkans befälhavare, en ljushårig man med ett skelande öga vänder sig mot sin trupp.
”Bla bla” Säger han, någon i gruppen svarar likadant och befälhavaren nickar, sedan går de alla in på värdshuset.
”De kunde inte ens få samtalet att verka naturligt” Konstaterar Radon och tittar efter vakterna.
”De är soldater, inte skådespelare, och det regnar” Svarar Neldar och börjar gå mot värdshuset han också.
Radon bara suckar och skakar på huvudet innan han följer efter sin kusin. Inomhus är det varmt och torrt trots regnet vakterna har beställt varm dryck och har samlats runt två av borden.
Tydligen brukar vakterna ta en paus vid ”Lejonets bur”, varken bartendern eller någon av gästerna ser nervösa ut. Inte ens när den välkände Kapten Neldar kommer in lyfter de på ögonbrynen.
Förutom vakterna är stället ganska tomt. En man i slitna kläder sitter och äter i ett hörn vänd mot väggen. Två svartklädda män sitter och dricker vid ett bord, de lutar sina huvuden i vars en hand och döljer sin tatuering med fingrarna. Vid baren sitter en storväxt kvinna och svajar, tydligt överförfriskad.
Den lille fule bartendern rusar ut med et stor bricka i händerna, på brickan står ett antal stop innehållande varmt öl. Han delar ut stopen till soldaterna och återvänder till disken för att ta hand om Radon och Neldar.
”Vad önskas?” Frågar han och flinar fult. Utan förvarning sträcker Radon ut sin hand och grabbar tag i bartenderns krage, en sekund senare ligger den lille mannen över bardisken helt i Radons våld.
Ungefär samtidigt ger Neldar den stora kvinnan en smäll i nacken och hon viker sig över disken, sovande.
De båda svartklädda männen reser sig upp och drar fram dolkar ur sina stövlar innan de över bord och stolar springer mot Radon och Neldar. Ett par spjut stoppar dem mitt i ett språng, och de sjunker ihop båda två.
Mannen i hörnet har inte rört en min och sitter ännu och äter som om ingenting hänt.
”Han är döv” Förklarar en av vakterna när Radon frågar. ”Han bor i ett av rummen här, har vi tur så kan vi få honom till sitt rum utan att han ser något märkligt.”
Två av vakterna tar den döve till trappan som leder till rummet på ovanvåningen medan resten går in bakom disken med alverna och bartendern. Den lille mannen binds och kavlas så att han inte ska ropa varningar när dörren ner öppnas, och vakterna ställer upp sig för att fånga folk som kan tänkas rymma där nerifrån.
”Allt är klart Kapten” Säger en av vakterna som står vakt. ”Ni kan gå ner när ni vill.”
Då sätter sig alverna vid ett bord som står där bakom disken, Neldar målar en röd dolk på Radons kind, och Radon gör detsamma på Neldar, som dessutom får sitt hår avskuret och en lapp för vänstra ögat.
”En enkel, men bra förklädnad” Säger Neldar medan han speglar sig i en hink vatten
”Det duger tills vi kommer tillräckligt nära” Svarar Radon och plockar bort den lösa brädan från väggen och öppnar dörren.
”Ålder före skönhet” Säger Neldar och visar med ena handen in genom lönndörren.
”Fegis” Svarar Radon och börjar gå nerför trappan. Facklor har satts upp i trappan och de sprider ett varmt ljus över nergången. Mörkeralven tackar Shatul för att facklorna inte funnits där förra gången.
Klangen av metall mot metall och sedan mot trä ekar i trappan, men den här gången behöver Radon inte smyga i takt med slagen. Väl nere ser både han och Neldar den stora träningshall som utgör första undervåningen av ”De osynligas” bas i Camira. Ett bra val, en inkräktare skulle som första utmaning få en hel sal full av beväpnade män och kvinnor.
De står där och ser på de stridande ett tag, det kommer bli en tuff kamp för att komma igenom dem. Alverna delar en blick och Neldar börjar gräva i en liten väska som hänger i på framsidan av bältet. Vad han får upp är en liten brun kula, ungefär så stor som ett öga.
”Vi lånar deras vapen så länge” Säger Radon och går mot en av väggarna, som likt de andra är kantade av vapenställningar. Han plockar åt sig ett ganska långt, men lätt svärd åt sig själv och ett par kortsvärd åt sin vän.
”Du där!” Hörs det från den motsatta väggen, och Radon bara vet att det var riktat åt honom. Utan att se för berörd ut vänder sig mörkeralven åt det håll som ropet kommit ifrån. Vad har ser är störande nog en mörkeralv, kanske huvudet längre än Radon och en bra bit bredare över axlarna. Denna nya mörkeralv går rakt igenom hallen och bakom honom kommer ett gäng som ser allt annat än vänliga ut.
”Jag har inte sett dig här förr…” Rösten är grov, men har den där alviska lättheten i sig ”Jag visste inte att far låtit andra gå med, du måste vara bra.”
Radon vet inte vad han ska säga, tydligen är mannen framför honom son till en av de osynligas grundare, av storleken att döma verkar det vara Tocr’an Skuggklinga som ar fadern.
Han höjer blicken och ser in i Skuggklingans ögon, de är röda precis som Radons egna, men de verkar också glöda, skimra lätt i facklornas sken.
”Bättre än du tror” Svarar Radon och räcker över de båda kortsvärden till Neldar som snabbt smugglat bort den lilla bruna kulan igen.
Den stora mörkeralven verkar ta Radons svar som en direkt förolämpning, han fnyser åt Radon och hans gängmedlemmar börjar snabbt knuffa undan de som tränar i närheten.
”Jag är Faidil Skuggklinga, son till Tocr’an och de osynligas bästa man” Väser han mellan stängda tandrader och sliter åt sig ett svärd ifrån väggen ”Visa vad du går för, innan jag slänger ut dig ur det här gillet med huvudet före!”
Faidil ställer sig i en defensiv stans för att testa sin motståndares styrka innan han går till anfall, Radon ser det och ställer sig offensivt.
En blick alver emellan och Radon går till attack, han har inte tid med en utdragen duell och hugger mot sin motståndaren huvud, Faidil parerar lätt men har svårt för att ta emot kraften och tar ett par steg bakåt.
Radon anfaller igen på samma sätt, fast kraftigare och kastar Faidil in i väggen och sig själv efter honom med svärdet före.
Faidil tar emot Radons hugg och håller honom på knappt två händers avstånd ifrån sin kropp.
Han börjar trycka ifrån med all kraft han kan uppbåda, men precis innan han ska kasta Radon ifrån sig känner han en skarp smärta i magen. Han tittar ner och ser ett kortsvärds hjalt sticka ut ur sin buk, och en alvs hand som håller det.
Faidils kropp börjar segna ihop, han får bort Radon och hugger besinningslöst efter Neldar som bara kan undvika och blockera med sitt ena svärd i fiendens buk.
Radon kommer upp bakom Faidil och hugger mot den ovetande mörkeralvens hals, huvudet lossnar och faller till golvet strax innan den väldiga kroppen.
Neldar ser tillfället och plockar fram den lilla bruna kulan igen, han kastar den i golvet så långt in ibland åskådarna han kan. Kulan splittras och en ljusbrun rök fyller rummet. Folk börjar hosta och skrika medan alverna, som håller andar, rusar till andra sidan rummet, där trappan till nästa våning finns.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *