Månskugga – 24

4 maj 2008

Väl nere på andra våningen hittar de båda alverna en stor sovsal, ett tjugotal våningssängar står uppradade längst väggarna. I en av sängarna ligger två män och sover tungt. De får vars ett slag i huvudet så de säkert ska sova en stund till.
Förutom sängarna finns bara ett antal skåp och hyllor där man kan förvara sina saker under sina sovande timmar. Radon öppnar ett av skåpen och hittar en sliten mantel som hänger på en krok. Inget av värde.
Efter ett ganska kort sökarbete hittar de en passage till ett annat rum, halvt gömd i en facklas skugga. I andra sidan av passagen finns ett ganska stort rum med hyllor från golv till tak fyllda av böcker. På måfå tar Neldar ut ett par och konstaterar att de osynliga äger några ganska värdefulla skrifter i ämnena magi och militär taktik. I ett hörn står ett altare som är mörkt rödsvart av intorkat blod, på en väggbonad bakom altaret finns flera, troligtvis magiska, runor och symboler. Neldar tar ut en av de större böckerna ur en hylla och lägger den på ett av de fyra skrivbord som står intill varandra mitt i rummet. Han för undan lite papper och rullar med ena handen och öppnar boken med den andra. Under tiden skrapar Radon loss en liten bit av det intorkade blodet från altaret och smakar på det.
”Listor och priser för olika uppdrag…” Muttrar Neldar och bläddrar vidare ”Detaljerade beskrivningar av utförda dåd… Verkar som om gubben Karenon blev mördad ändå. Bra jobbat för de osynliga…”
”Människoblod” Säger Radon och spottar ut blodet på golvet. Neldar tittar upp från den tjocka boken. ”Du kan verkligen känna skillnad på olika rasers blod genom att smaka på det?” Frågar han.
”Det är en gåva” Svarar Radon och ler sardoniskt mot sin kamrat.
”Jag är säker på att den är en mycket praktisk färdighet… Kom hit och titta” Säger Neldar och flyttar sig lite åt sidan för att göra plats.
De spenderar ett par minuter med att sortera upp de olika texterna i sitt sökande efter fällande bevis och ledtrådar om kommande mål. När de väl börjar vandra upp för trappan med ett dussin böcker och rullar har den bruna röken skingrats, på golvet ligger de osynliga och sover.
”De kommer vakna om ett par timmar…” Förklarar Neldar ”… Och då kommer de vara arga som bin. Så vi får nog skynda oss på för att få dem till vars en cell, annars sliter de varandra i stycken.”
Uppe i själva tavernan väntar vaktstyrkan som kom till Lejonets bur med de båda alverna. Styrkans ledare, en korpral, tar hand om böckerna som Neldar och Radon kommit upp med samtidigt som vakterna bär upp de sovande ur källaren. På värdshusets baksida står en vagn, och på den lastas alla arresterade. Ett enkelt täcke av tyg håller kropparna osynliga för allmänheten om någon skulle få för sig att titta ut ur sina hus. Regnet har avtagit lite, men det finns fortfarande ingenting utomhus som är så viktigt att det är värt att söla ner sig för det.
En häst från värdshusets stall drar vagnen medan vakterna turas om att knuffa på. I anslutning till stadsvaktens baracker finns en låg stenbyggnad med en imponerande källare. Där får varje sovande ett eget rum med brits att ligga på och en hink att göra sina behov i. Dörren består av tjocka järngaller, men väggarna är av samma sten som resten av huset. Ett svårt ställe att rymma ifrån, inte minst med tanke på att det bara finns en väg ut. Genom baracken, där det alltid finns minst ett tjog vakter vakna och redo.
”Vad händer nu?” Frågar Radon, medan han och Neldar lämnar baracken.
”Nu väntar vi” Svarar kaptenen ”Vi håller buren under uppsikt ett tag, förhoppningsvis kan vi fånga in fler av de osynliga innan vad vi gjort blir allmänt känt. Då gör vi om det någon annan stans, tills de osynliga är borta.”
”Verkar logiskt… Antingen försvinner de, eller vi, det är dags att sova med ena ögat öppet”
Neldar svarade bara med ett kort ”Mm”, de gick tillbaka till Neldars hem, deras högkvarter, under tystnad. Utan att veta om det så tänkte de båda på vad som verkligen skulle hända härnäst. Neldars plan lät enkel, men det skulle bli svårare och svårare efter hand. Det var bara en tidsfråga innan de skulle få ett pris på sina huvuden. Ett så pass högt pris att varje osynlig i landet skulle hålla ett öga öppet efter två alver i sällskap.
Neldar tänkte på livet i staden, alla bekvämligheter han vant sig vid. Enkla saker som tak över huvudet och en varm eld om kvällen skulle inom kort bli lyx. Närheten till vänner, bekanta… Tryggheten i att veta vad som väntar runt hörnet. Allt skulle försvinna, när som helst.
Radon funderade på helt andra saker. Han hade ännu inte vant sig vid stadens lättja, och skulle inte sakna den. Om man vuxit upp ute i skogen känner man sig hemma där, och blir lätt obekväm i städers folkvimmel.
Nej, Radon funderade på om två man verkligen skulle kunna förinta en så pass stor organisation som De osynliga. Om det alls var möjligt.
Överlag var den unga mörkeralven glad. Han hade rymt ifrån sitt hem för att komma ut i världen, och med det hade han lyckats. Nu hade han fått ett syfte, inte för att förinta, utan för att bevara. Att döda några hundra för att rädda tusentals.
De två alverna kom till Neldars hus, och gick in. De sade ingenting till varandra på flera timmar utan vandrade bara omkring planlöst i huset. Det hade hunnit bli kväll innan Neldar gjorde ett försök att bryta tystnaden. De befann sig då i husets sällskapsrum, Radon stod lutad mot väggen och tittade ut genom fönstret, till synes fascinerad av regndropparna som rann ner för fönstret. Neldar satt en aning kaotiskt i en fåtölj med en bok i händerna, men han verkade inte kunna bestämma sig för om han skulle läsa den eller inte.
”Vi ger oss av imorgon…” Sa han, och suckade.
”Tidigt…” Svarade Radon ”vi kommer att behöva allt försprång vi kan få.”
”Vet du vad jag kommer sakna mest av allt…? Det här huset, jag har bott här i nästan tjugo år, jag skulle hitta här i sömnen” Berättar Neldar och ser sig om i rummet. ”Så många minnen…”
Det var tyst ett tag, både Radon och Neldar tänkte på vad som hade hänt de senaste dagarna. De båda alverna hade inte ens känt varandra i en månad, och de skulle nu ut och slåss sida vid sida, eller rygg mot rygg om det skulle behövas.
Radon gav Neldar en kort, men misstänksam blick. Litade han verkligen tillräckligt på alven för att lägga sitt liv i hans händer? Var kanske allt en bluff för att eliminera det hot som Radon ändå utgjorde? Stod kanske bröderna Naztor och Tocr’an Skuggklinga och väntade en bit utanför staden?
Mörkeralverna hade i flera århundraden levt på sitt rykte. Blotta vetskapen att de fanns där ute någonstans frös blodet på en ensam nattvandrare som hört något i den mörka skogen. Den rädsla människor utstrålade var mer närande än all mat i världen. Just därför slogs alltid mörkeralver som bäst efter slagets första del. När deras fiender fått se vilken förödelse de bleka alverna kunde orsaka, och till vilket billigt pris. Tillfället när den första tvekan och rädslan kom var som att födas på nytt.
Alla alver kunde känna dem, känslorna i andra ting. Mörkeralverna livnärde sig på fruktan och hat, medan deras ljusdyrkande kusiner kunde leva i evighet på en enda livslång kärlek. Radon kände det, och Neldar kände det. De båda tvivlade.
När det sista av dagsljuset försvunnit gick alverna in på sitt egna rum, och lade sig för att sova.
Radon somnade som ett barn efter bara några minuter, men vaknade till någon gång mitt i natten. Först trodde han bara att han vaknat av misstag, men när en av husets många knarrande golvplankor gjorde sig till känna blev mörkeralven klarvaken.
Han hade inte mycket tid, men inte ens en mörkeralv möter något okänt i bara underkläderna. Byxorna fick räcka, han hittade dem snabbt på golvet bredvid sängen och smög sig försiktigt fram till dörren.
”För sent” Sade en röst bakom honom, och när Radon vänt sig om satt en svartklädd halvalv på sängen. ”Jag är redan här” Sa kvinnan med ett flin.
Hon måste varit gammal minst femtio år, men hon såg fortfarande ut som en tonåring. Hon var kort, men vältränad, och hade nästan lysande blå ögon. På vänstra kinden satt en röd dolk tatuerad.
”Om du är här för att göra dig av med oss, så har du redan misslyckats.” Säger Radon efter en sekunds tystnad.
”Om jag vore här för ditt liv så hade jag inte väckt dig först, lita på det.” Svarar kvinnan, och hennes leende ansikte försvinner. ”Jag är här för att lämna ett meddelande… Jag såg er, och vad ni gjorde vid Lejonets bur, min mästare ber er ansluta er till honom. Han ger ett mycket högre pris än var Kung Ampares skattkammare kan tillåta.”
”Och din mästare är Naztor själv, kanske? Tränar en Skuggklinga halvblod?” Frågar Radon, och ser kvinnans flin återvända.
”Inte direkt, men du verkar förstå situationen. Nå, hur blir det? Jag kan inte sitta här hela natten, vissa av oss har ett jobb att sköta.”
Radon och halvalven ser varandra i ögonen en stund, försöker gissa om den andre ska anfalla, när och hur.
”Du kan hälsa din mästare att han får hitta sina soldater någon annan stans” Svarar Radon, utan att släppa halvalvens ögon.
”Så tråkigt, detta sätter ett pris på ditt huvud, med omedelbar verkan. Om jag inte vore budbärare skulle jag ta priset själv, men men, vi ses kanske en annan gång.”
Med de orden reser sig kvinnan upp, går till dörren och lämnar rummet, en liten stund senare hör Radon att ytterdörren öppnas och stängs. Radon lägger sig i sängen igen, men behåller ena ögat öppet.
Utanför Neldars hus väntar ytterligare en svartklädd gestalt, en människa. Han betraktar halvalven ifrån grannens tak och följer henne medan hon beger sig mot närmaste stadsport.
När han är säker på att hon inte sett honom tar han sig ner till marknivå och följer efter den osynliga i skydd av nattens skuggor.
När han rundar ett hörn möts han av sulorna till ett par stövlar. Han lyckas undvika med en hårsmån till godo, och finner sig framför halvalven som nu dragit en av sina två dolkar.
”Vem är du, visa ditt ansikte!” Befaller hon, och höjer dolken, redo för att anfalla.
”Du känner inte mig…” Svarar mannen ”…Och jag känner inte dig, men jag kan inte låta dig nå ditt mål.”
”Försök att stoppa mig, visa dig nu, varför gömmer du dig bakom den där masken?”
Mannen börjar skratta, men höjer en hand och drar ner masken som dolt den nedre halvan av ansiktet. Han ser alldaglig ut, men har ett gapande hål där den högra kinden borde vara.
”Jasså, det är du ändå, vilken ära, du har ett högt pris på ditt huvud, jag kommer kunna dra mig tillbaka, rik som ett troll” Flinar hon ”Men säg, vad gör mig den äran att få avsluta din eländiga existens?”
”Tid” Svarar mannen ”Alla dina pengar kan ändå inte köpa dig tid.”
Han drar sedan fram samma vapen han förr använt mot Radon, i skogen vid Heruces hus. Och slår dolken ur handen på kvinnan. Hon svarar med att dra den andra och anfalla.
När morgonsolen kastar sitt första ljus in genom Radons fönster är han redan uppe. Iklädd Eleus rustning sitter han och inspekterar sin halvmåne. När han är nöjd fäster han vapnet på sin rygg och går ut ur rummet. På våningen under väntar redan Neldar på honom. Alven är klädd på samma sätt som när de gick för att träffa Lord Kimball, bara några dagar tidigare.
”Hästarna är sadlade, är du redo att ge dig av?” Frågar alven.
Radon nickar, de går ut ur huset, Neldar låser och lämnar över nyckeln till en av sina kollegor. Tillsammans rider de båda alverna mot stadens södra port, på väg mot de osynligas närmaste gömställe.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *