Månskugga – 3

14 maj 2005

Ryttarna kommer närmare och nu kan även en av människosläkt se var och en av dem utan större problem.
”Halt!” Kommenderar Heruce med van, hög röst, ryttarna saktar ner och fortsätter sedan mot mannen i långsam skritt, ett par meter framför honom stannar de helt upp och blir stående.
”Vilket är ert ärende främlingar? Jag känner inte igen någon av er och ni ser inte ut att bara vara på genomresa” Heruce ser på var och en av dem med en blick lika kall som isen på de högsta bergen.
”Vi är svarta ryttare, av de osynligas klan, turen har kommit till din familj att möta ert öde”
Bågskytten i sällskapet drar snabbt sin båge och sträcker sig mot kogret på sin rygg efter en pil, han får tag på en, lägger an den på strängen, spänner bågen och siktar på Heruce.
”Du tänker väl inte försöka stoppa oss? Det är så fruktansvärt tråkigt, vi är på vår femte räd och har inte fått så lite som en repa på våra rustningar”
Heruce suckar tungt, han har hört talas om de svarta ryttarna, anfallsenheten i ”De osynliga”, ett stort gille fyllt med det värsta avskum riket huserar med, en fruktad fiende och en mäktig allierad.
”Jag ska ge dig en repa att räkna med främling” Heruce höjer sitt svärd rakt upp i luften och hugger sedan rakt emot bågskytten som om han skulle hugga av ett osynligt rep som hängt framför honom, Radon känner igen signalen sedan gammalt, han släppte pilen och träffade vad han siktat på, bågskyttens vänsterarm, om han siktat på högerarmen hade ytterligare en pil avfyrats och den hade utan tvekan träffat Heruce, vänsterhanden däremot håller i bågen och sköter siktet, om man tar ut den först ändras siktet innan fingrarna släpper strängen.
Så blev det, Pilen genomborrade bågskyttens lätta pansar och stannade när halva pilen gått igenom armen och stack ut på andra sidan.
Bågskytten rycker till och släpper pilen han lagt an, men nu har hans pil riktats om och spetsen som var avsedd för Heruces bröst sätter sig i deras ledares axel, där klyver den skulderbladet i två och sätter sig fast i ett av revbenen.
Mannen som man såg var gruppens ledare både på den rikt utsmyckade rustningen och på den lilla blodröda dolken som tatuerats på hans vänstra kind, precis under kindbenet, kryper ihop på sin häst men lyckas ändå hålla sig kvar på den, man ser på det krampaktiga ansiktsuttrycket att pilen gör rejält ont.
De resterande fem i sällskapet, de som ännu inte är skadade, vänder sig mot sin pilskjutande kamrat med ilskna miner som snabbt förändras till miner av förvåning när de ser den främmande pilen som sticker ut på båda sidor om skyttens vänsterarm.
”Svarta ryttare i rädslans tjänst..” Orden kommer från hustaket där Radon står, rövarna blickar höjs dit ”..Svarta ryttare som far likt blixt och slår likt åska..” De ser en svartklädd gestalt vars kläder fladdrar lätt i den svaga vinden ”..Svarta ryttare som bränner och dödar..” rövarna ser hur gestalten plockar fram en pil ur ett koger på sin rygg ”..Svarta ryttare för barn och ynkryggar..” Om människorna koncentrerar sin hörsel ordentligt så kan de höra bågsträngen spännas ”..Morielen för män med styrka och tro” Radons fingrar glider av strängen och pilen far iväg i en hemsk fart, ingen vet var den träffat förrän bågskytten faller av sin häst, väl på marken ser man den välgjorda pilens styrfjädrar sticka ut från mannens panna.
”Du.. Din..” Klämmer ledaren fram men längre hinner han inte förrän Radon, med halvmåne dragen hoppar ner från hustaket och landar bara en meter framför hästen som den utsmyckade grenslar så denna stegrar och kastar av sin ryttare, pilen trycks in och igenom den redan krigssargade kroppen och om inte rustningen varit i vägen hade man sett pilspetsen försök att skära sig igenom det sista lager hud som står emellan pilspetsen och frihet.
Utan både ledare och pilar som understöd vet inte de resterande fem i gruppen vad de ska göra, de sitter bara och stirrar från den bleka nykomlingen till den robusta man de fått order om att tysta, han kan nu inte längre hålla smärtan inom sig utan öppnar munnen så mycket han bara förmår och skriker så högt att även om inte ens Radons blick kunnat nå till närmaste samhälle så skulle säkert mannens skrik lyckas med det.
Lucinda och Erusa vaknar så abrupt att de sätter sig upp i sina sängar, så sitter de en sekund sedan börjar de liksom Heruce ett par minuter tidigare rota runt efter sina kläder och något att försvara sig med.
Ute på gården håller Heruce och Radon totalt fem tungt beväpnade man under kontroll, mest på grund av Radons halvmåne, ingen av människorna har någonsin sett ett liknande vapen och ingen av dem kan ens föreställa sig dess dödlighet i rätt händer, i Radons händer.
”De mäktiga svarta ryttarna ser inte så mäktiga ut längre” Säger Radon spefullt och tar ett par steg åt sidan samtidigt som han lyssnar efter pulsen på en av männen ”Om jag inte har helt fel så skulle jag säga att de skakar av rädsla” En av de svarta ryttarna drar sitt vapen, ett svärd med lätt böjd klinga, intorkat blod på bladet och svart läderrem på hjaltet, han anfaller Heruce som med invanda rörelser skrämmer upp hästen så ryttaren faller på rygg, därefter är det lätt att avsluta det avskummets eländiga liv.
De fyra som nu är kvar går in i en sista attack för att försöka utföra sitt uppdrag och komma därifrån levande, två av dem anfaller Heruce och två ger sig på Radon, de går dock av sina hästar först och drar sina vapen, en bär två kortsvärd och den andra ett stort tvåhandssvärd.
Heruces motståndare har en stor stridsyxa respektive ett vanligt enhandssvärd och en sköld.
”låt oss bli kvitt dessa plågor å det hastigaste” säger Radon, ler sadistiskt och tar ett par steg bakåt, ifrån sina motståndare, för att lura dem att följa efter och få lite plats till striden.
”Jag håller med dig” Instämmer Heruce och anfaller utan förvarning mannen med svärd och sköld, han måttar ett slag med all sin styrka och ilska mot den drygt huvudet kortare mannen och splittrar skölden i ett enda hugg och lyckas även bryta mannens arm, snabbt sätter han upp svärdet som en sköld mellan sig själv och mannen med yxan och tacklar honom rakt i bröstet så han faller och får svårt att komma upp på grund av rustningen.
Radon parerar en serie snabba slag från mannen med de två kortsvärden innan han ger honom en hård spark i brösten så han tvingas ta ett par steg bakåt, Radon hinner knappt vända på huvudet tillräckligt mycket för att se sin andra motståndare innan han måste ducka för dennas stora klinga som trots Radons blixtsnabba reflexer kapar en del av hans hår, lyckligtvis var mannen med kortsvärden framme hos honom igen, han parerar tvåhandssvärdet med båda sina svärd och lämnar buken helt öppen för anfall, en chans som Radon tar, Radon böjer på knäna, snurrar ett varv och låter båda klingorna på halvmånen få smaka ont blod.
Heruce vänder sig mot den han nyss brutit armen på, med båda händerna kramar han hjaltet på det välsmidda tvåhandssvärdet som bär härskarens emblem på knappen.
”Din tur nu, avskum” Ryter han som det vildaste av lejon och hugger ett slag lika kraftigt som det första, den mindre mannen skulle han svårt för att blockera det ens med två hela armar, det är omöjligt med en bruten, han slås till marken och där fortsätter han slås och slås tills han inte längre liknar en människa utan närmare ser ut som ett kadaver som lämnats till hälften uppätet.
Radon parerar och blockerar hugg efter hugg från sin fiende, den svarta ryttaren har blivit försiktig sedan hans kamrat föll och han gör inte längre stora, kraftiga rörelser såsom man skulle kunna vänta, trots detta hittar Radon till slut en lucka, kastar sig fram och sticker halvmånens ena ände in i halsen på sin kraftigt uttröttade motståndare, endast en liten slamsa skinn och senor håller kvar huvudet när den livlösa kroppen faller till marken.
De vänder sin uppmärksamhet mot den som ligger på rygg, mannen med stridsyxan.
Heruce sparkar bort den tunga yxan från hannens hand och Radon sätter sin fot på mannens bröst och ger honom en inte direkt vänlig blick, när stridsyxan är tillräckligt långt borta tar Heruce tag om kragen på den liggandes rustning och lyfter honom rakt upp i luften, även Radon blir överraskad och tvingas sätta ena handen i marken för att lyckas hålla balansen någorlunda.
Det är nästan ofattbart vilken styrka Heruce besitter när han rycker den livrädda ryttaren från marken och upp i luften, Heruces armar borde ge vika under tyngden av både rustning och ryttare men av ren vilja håller de sig starka och raka.
”Varför kom ni hit?” Ryter Heruce rakt in i mannens ansikte ”Varför?”
Mannen blickar tillbaka på Heruce med vitt uppspärrade ögon, livrädd för första gången i sitt liv.
När Heruce inte får svar skjuter han mannen ifrån sig av full kraft, ryttaren flyger i en vid både och landar på rygg ett par meter därifrån, Heruce ser ut att vilja gå till anfall igen med Radon kommer emellan och stirrar rakt in i Heruces nötbruna ögon.
”Om du dödar honom nu kommer du aldrig få veta, jag kan hjälpa” Säger alven med lugn röst och blicken fastetsad i Heruces.
Den storvuxne människan verkar ge med sig och han sjunker ihop, verkar faktiskt bli mindre, Radon vänder sig om mot den förskräckta, sista ryttaren med en blick som säger mer än tusen ord ”ditt liv slutar här”

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *